Simon Stålenhag: Labyrinten

Titel: Labyrinten
Författare: Simon Stålenhag
Sidantal: 150
Förlag: Fria Ligan

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Världen är täckt av ruiner och aska. Någonting främmande och gåtfullt förgiftade atmosfären och tvingades de fåtaliga överlevande att fly ner i underjordens djup. Nu lämnar Sigrid, Matte och Charlie enklavens säkerhet för att ge sig ut på en expedition i den ödelagda ytvärlden. Under resan tvingas de konfrontera mörka hemligheter de burit på sedan tiden då civilisationen dog.

Mina tankar:

Detta är Simon Stålenhags femte bok, det är som vanligt en blandning av konstbok och roman.

Om jag förstår rätt så har denna inget att göra med hans tidigare böcker. Men jag känner att denna kan utspela sig i samma värld, då jag känner igen vissa saker från tidigare böcker. Man behöver alltså inte ha läst de tidigare böckerna för att kunna hänga med i denna.

Nu är vi tillbaka i Sverige, i den förra så befann vi oss i USA. Vi befinner oss någonstans i framtiden och världen har mer eller mindre gått under, de få överlevande befinner sig i stora anläggningar under jorden.

Man gör expeditioner till ytan och gör vissa mätningar. Det är en av dessa som vi följer. Redan från första sidan så förstår vi att något inte har gått som det skulle. Handlingen berättas i olika trådar, vi som läsare får veta mer och mer om vad som hände. Det som målas upp är en mörk berättelse, skulle säga att denna bok är den mörkaste av Stålenhags böcker.

Det är ett bra knep som berättare att hoppa mellan tidshändelserna, vi som läsare har inte hela bilden framför oss och det håller intresset uppe och nyfikenheten på tå. Vi som läsare vet att något hände med expeditionen, men vi får också aningar om att det är en större orsak bakom allt, vi får hintar om att något hände när mänskligheten flydde ner under jorden.

Då det är en blandning av konstbok och roman så är den sparsam när det kommer till text, men den texten är exakt rätt mängd för att föra handlingen framåt. Tillsammans med bilderna utgör det en helhet. Och bilderna måste vi prata om, för det är kärnan i hela boken.

Bilderna är så otroliga, det är en mörk hinna över alla bilder, varför får man reda på när man läser. Sällan har nog något så fruktansvärd som en ödelagd värld skildrats så snyggt som i denna bok. Stålenhag har även en förkärlek att lägga till nostalgisaker som tar oss läsare tillbaka till en annan tid, och detta saknas verkligen inte i denna.

Det är små detaljer i bilderna som gör de så otroliga. Det kan vara en gammal hederlig telefon, eller till och med bara en vanlig stol som man brukar finna på offentliga ställen som på sjukhus. Man kan verkligen titta på bilderna och hitta mer och mer av dessa detaljer.

Så Simon Stålenhag lyckas ännu en gång att leverera en bok som är ögongodis och en läsupplevelse som stannar kvar hos en. Uppskattar man hans tidigare böcker så kommer man absolut inte bli besviken på denna. Har man ännu inte läst något av honom så är det absolut dags att göra det om man gillar konstverk som rör sig i fantastikens värld men även i nostalgins värld, han har en unik stil i sina bilder som verkligen lyckas kombinera dessa två världar i samma bild.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Ur Varselklotet
Flodskörden
Passagen

Inbunden Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.se