Författarporträtt: Gustav Eriksson

Berätta lite kort om dig.

Jag bor i Gävle, är 35 år, gift och har en son på fem år och en dotter som är åtta år. Jag är arbetsterapeut och jobbar som synpedagog på syncentralen. Om du frågar mig om vi ska hoppa bungy jump eller springa något tufft lopp säger jag alltid ja, men som far och några år klokare tenderar nejet att komma allt oftare.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Väldigt tidigt, har alltid haft vad läraren förr kallade livlig fantasi, jag fick till och med höra att jag hade för mycket fantasi i mina berättelser i skolan. Men mina ögon för fantastik litteratur öppnades så fort jag öppnade Harry Potter för första gången. Jag läste mest serietidningar innan och Harry Potter fick mig att gilla böcker.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag har alltid tyckt om att vara kreativ på olika sätt och att skapa. Mitt första försök till bok skrev jag när jag var 14 år och den finns kvar någonstans som diskett. Jag snodde från allt och alla. Det var en blandning mellan Harry Potter, Sagan om ringen och Matrix. Jag har alltid sett upp till min farfar Rune Ericson som var filmfotograf för bland annat Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. De scenerna han fick till har varit något jag själv vill åstadkomma, via skrivande eller målning. Lättare sagt än gjort.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Jag är väldigt tacksam för min fru Frida som stått ut med deadlines och tjatande om boken och olika karaktärer. Jag läser Pia Lerigons hemsida varje dag och jag får så otroligt mycket tips, vilket sparar mycket tid i mitt skrivande. Torbjörn Löwendahl har hjälp mig mycket i mitt skrivande som lektör och redaktör.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Det roligaste tycker jag är att beskriva miljöer, det blir så mycket roligt som kommer upp i huvudet då. Det svåraste tycker jag nog är actionscener. Man vill att det ska hända mycket, samtidigt vill man lämna en del till läsaren att tolka, utan att det blir som en actionrulle.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag har lärt mig otroligt mycket sen jag började att skriva De bevingade. Hur jag skrev då och hur jag skriver nu är en stor skillnad. Nu börjar jag med att gå igenom vad karaktärerna har för mål, svagheter, styrkor och sedan går jag in mer på handlingen. Jag staplar upp hela boken utifrån en dramaturgi. Då vet jag innan jag börjar skriva hur och var exempelvis en stor vändning kommer för läsaren och karaktärerna.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Det är det absolut svåraste tycker jag. När jag har jobbat en hel dag, lekt med barnen och somnat till vid nattningen, så vill jag ingenting annat än att slänga mig i soffan. För mig fungerar ett strukturerande arbetssätt bäst, gärna några givna dagar i veckan och tider. Då blir det av. De sista månaderna av De bevingade var väldigt intensivt men då visste hela familjen att det kommer att vara så, men bara över en viss tid. Tränar jag inte blir jag trött och då har jag ingen lust att skriva, därför försöker jag att få till träningen till och från jobbet, men det är svårt. Jag har mycket olika intressen men jag ”lägger dem på hyllan” för ett tag när jag ska fokusera på boken. Man får improvisera och kombinera, ibland skriver jag i huvet på väg till jobbet och andra gånger skriver jag då barnen tittar på teve en lördagsmorgon.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag cyklar enhjuling och har fem olika modell för trick, landsväg och downhill. Jag kan även nysa fem gånger i rad på beställning.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Jag pratar ofta om ätstörning då min bok De bevingade nämns i tidning, radio eller sociala medier. En av huvudkaraktärerna lider av bulimi och träningsmani och det är ett ämne som inte får glömmas bort eller känna skam för. Jag vill kunna normalisera det och kan jag prata om det i samband med min bok kan jag alltid nå någon. Så svagheter lyfter jag gärna fram och förhoppningsvis kan personen utvecklas och man får följa dennes resa.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Förutom att ha extra vakande öron i min omgivning sprang jag förbi pappersbruket i Hallstavik när det rykte som värst. Jag sprang fram och tillbaka en halvtimme och andades in röken. I De bevingade nämns en fabriks stickande rök som bolmar upp ur skorstenarna och jag ville ta mig en närmare titt.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

En uppföljare till de bevingade får i nuläget vänta. Jag kände att jag behövde skriva något helt annat eftersom jag haft manuset i skallen i några år. Nu skriver jag på ett manus som skildrar Gävle under början av 1800-talet. Det är spänning och romans där klasskillnaden spelar stor roll. Det är otroligt roligt att skriva något historiskt men också lite besvärligt. Jag har mycket att hämta i form av gamla tidningar och intervjuer men det är ett långt förarbete och jag vill att det ska bli så bra som möjligt.

[Bibliografi]

De Bevingade (Whip Media, 2020)