Andreas Ek: Glaset mellan dem

Titel: Glaset mellan dem
Författare: Andreas Ek
Sidantal: 349
Förlag: Modernista

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Plågad av en sprängande huvudvärk vaknar Jannica Brandt upp i en bur av glas: ett sinnrikt konstruerat, underjordiskt fängelse där andra befunnit sig före henne - kvinnor som nu är döda. Sakta, genom smärtans dimma, börjar hon minnas hur hon tillfångatogs, ögonblicket då hon tappade garden och mördaren såg sin chans. Hon vet alltför väl vem han är, vad han gjort, och att tiden nu håller på att rinna ut.

Sambon Patrick, som nyligen skadats i samband med en skolskjutning, följer i frustration poliskollegornas rådvilla försök att hitta Jannica. Föga anar han att chansen att återse henne ytterst hänger på en person som befinner sig på andra sidan jorden - och som är internationellt efterlyst för flera mord.

Samtidigt som klockan tickar för Jannica skakas Stockholm av en ny mordvåg, där offren hittas i offentliga miljöer och förenas i ett märkligt mönster.

Mina tankar:

Detta är den fjärde boken om Jannica Brandt, de tidigare heter Mörkret inom honom, Det hon slåss för och Han älskade dem alla.

Då det är en bok i en serie så rekommenderar jag att man läser de tidigare böckerna innan man ger sig på denna. Speciellt den tredje boken då denna fjärde bok tar vid med händelsen som förra boken slutade med.

De som läst den förra boken vet ju hur den slutade, jag skall inte avslöja något om den, men baksidestexten säger en hel del. Vår huvudkaraktär, Jannica Brandt, är i en rätt så knivig situation och vi läsare får ta del i hur hon hanterar detta. Samtidigt så träder en annan karaktär in i handlingen och det är inte en trevlig person som man får lära känna, utan att ha några kunskaper inom psykologi så antar jag att detta är en väldigt narcissist person med våldsbenägna egenskaper. Det är en osympatisk person som man nästan mår illa av att läsa om och man blir förbannad på personen och hans agerande.

Precis som förra boken så rör sig handlingen fram i parallella handlingar. Dels då Jannica Brandt kamp för livet och så följer vi även denna våldsman. Det finns deckare där man bara följer utredningarna och får se efterlämningar av dåden, det vill säga de mördare personerna. Sedan finns det deckare, mera psykologisk thriller, där man får en djupare insikt i gärningsmannen och följer dåden i mera nutid, alltså när det händer. Denna bok är såklart det senare slaget och det gör att våldsdåden på ett sätt sätter sig djupare och det blir en mera brutal och gripande upplevelse.

Nu kan jag inte säga att detta är en autentisk bild på denna på av människa. Men med tanke på att författaren har jobbat många år inom polisyrket så kan jag tänka mig att han har stött på många av denna typ av människa. Det känns som en bild som är trovärdig och jag kan tänka mig att författaren har tagit inspiration från dessa möten med sådana människor och sedan såklart undersökningar och studier inom psykologi för att få en bra bild.

Har man läst något av författaren tidigare så vet man vad man har sig att vänta när det kommer till språk och handling. Det är ett språk som är rakt på sak, inga omskrivningar, det är tillräckligt målande för att man skall kunna se karaktärer och händelser framför en. Handlingen förs fram i ett tempo och driv som gör att det aldrig blir en tråkig stund. Även i de lugnare delarna av handlingen så finns det något som lockar en till att fortsätta läsa. Författaren kan verkligen det där med att leverera en spännande historia som även om den låter otrolig har en förankring i trovärdighet.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Andreas Ek är verkligen ett namn att räkna med om man vill ha välskriven och spännande berättelser, han borde verkligen synas betydligt mera än vad han gör då jag tycker att han levererar lika bra som de författare som toppar listorna. Jag rekommenderar denna, och resten av serien till alla som helt enkelt vill ha en bra deckare med drag åt den psykologiska thrillern.

Tidigare omdömen om författaren:

Raseri (Raseri #1)
Törst (Raseri #2)
Mörkret inom honom (Jannica Brandt #1)
Det hon slåss för (Jannica Brandt #2)
Förödelse (Raseri #3)
Fruktan (Raseri #4)
Flykt (Raseri #5)
Den sista marionetten (Joel Adler #1)
Han älskade dem alla (Jannica Brandt #3)
Strid (Raseri #6)

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

Jenny Green: Det nästan begripliga

Titel: Det nästan begripliga
Författare: Jenny Green
Sidantal: 31
Förlag: Kraxa förlag

Baksidestext:

”Sextiofyra föremål på Västsveriges åkrar harprecis börjat lysa med ett svagt, pulserande ljus. Trots undersökningar är det fortfarande oklart var de får sin energi ifrån.”

En småkall och grå novembermorgon förändras Gunnars inrutade vardagslunk på ett sätt han aldrig kunnat föreställa sig, eller önska för den delen. Han vill att världen ska vara vanlig och förutsägbar. Han vill mata katten, se rosenbusken växa och lyssna på Ekot till kaffet i godan ro. Han är inte alls bekväm med allt ståhej och alla nyfikna som stövlar runt på åkrarna. Och för inte tala om Aronsson som ser pengar i allt.

Mina tankar:

Detta är en novell i förlaget Kraxas satsning på att ge ut skräck i kortformat.

Det är i noveller som man kan hittar de flesta udda kombinationerna när det kommer till ämnen och stilar. Det känns lite som att novellformatet är väldigt snällt när det kommer till att pröva på olika saker för författarna. Här vågar man testa gränserna och skulle det inte fungera är det inte så farligt, värre är det att ha skrivit trehundra sidor och bara få kasta det.

Kombinationen i denna framgår av texten på framsidan, folkhems-sci-fi. Det är vardagsrealism som möts av mystik i denna lilla berättelse. På några åkrar uppenbarar sig helt plötsligt några mystiska klot, det blir en rikstäckande nyhet och forskare kommer för att ta reda på vad dessa klot är för något. I detta befinner sig en man som bara vill att vardagen skall rulla på som det alltid har gjort, han är inte direkt för förändringar.

Vi läsare möts av en historia som till en viss del skulle kunna vara en av de där tv-serierna som går mitt på dagen och handlar om livet i en by. Om man skulle fortsätta jämföra med dessa tv-serier så följer denna novell just bara en karaktär i stället för hela byn. Men författaren nöjer sig ju inte med denna skildring av vardagen, mystiken kommer snabbt in i berättelsen och jag kunde inte låta bli att tänka på filmen Signs, där mystiska symbolen uppkommer på åkrar jorden runt.

Jag nämnde att novellformatet är snällt när det kommer till att leka med stilar. En annan sak som novellformatet är snällt med är att den tillåter mer att den kanske inte förklarar allt, den utelämnar en del och överlämnar det till läsaren att tänka ut eller hitta på resten själv. Ibland är det så att man inte skall förstå allt eller får det förklarat, det skall vara precis som titeln säger vara nästan begripligt, vilket också kan hinta om större saker som livet själv. Ibland så är det bara så att saker händer utan att det går att sätta en förklaring på det.

Jag rekommenderar denna novell till alla som vill ha en mystisk, lite nedtonad men finstämd berättelse om vardagen och kanske det utomjordiska.

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Joseph A. Davis: Hjärtedolken

Titel: Hjärtedolken
Författare: Joseph A. Davis
Sidantal: 379
Förlag: Stevali

Baksidestext:

Trubaduren Lars-Petter, Tusenvärlds hjälte, ligger i koma efter den ödesdigra striden vid stadsmuren, och Julia söker desperat efter ett sätt att väcka honom. I sin pappas dagbok hittar hon svar som hon hoppas kan hjälpa men även andra, omskakande svar som kastar nytt ljus över den stora sorgen som drabbat hennes familj.

Tillsammans med sin lillebror Edvin och deras vän prins Kasir ger sig Julia iväg på ett nytt äventyr för att rädda Lars-Petters liv. Men utanför Paradisums trygga murar härjar de skugglika fördunklarna och deras herre. Han är nästan redo att fullborda sin fruktansvärda plan för Tusenvärld. Det fattas bara två pjäser i hans lömska slutspel: Julia Andersson och hennes bror.

Mina tankar:

Detta är den fjärde och sista delen i Kampen om Tusenvärlden, en fantasyserie som riktar sig först och främst till åldersgruppen 9-12. De tidigare delarna heter Dunkelstjärna, Spegelbilden och Skuggpenseln.

För att hänga med i boken så skall man ha läst de tidigare böckerna i serien. Boken tar vid där den förra slutade. Vi träder än en gång in i Tusenvärlden. Man kan se serien som en portalfantasy, då den handlar om två syskon från jorden som förflyttar sig till en annan värld. En värld där det finns magi och dess viktigaste komponent är personers förmåga och kreativitet i att skapa saker. Magin ter sig olika från person till person. Det kan vara att man har en förmåga att kunna spela ett instrument och genom musiken så skapar man magin, andra målar.

Nu är vi framme vid den sista delen och nu skall allt knytas ihop. Genom hela serien så har den kreativa förmågan hos personer varit en röd tråd, då det är den som styr magin, men det skall även återspegla i vår värld. Författaren vill förmedla att det är viktigt att bevara den kreativa ådran i oss och inte låta den dö ut. Så även i denna del finns detta ämne centralt.

Saker är på sin spets i denna del och jag får säga att jag tror detta är den boken i serien som är som mörkast och allvarligaste, men även i mörkret så finns det ett ljus och en kraft som kämpar för att hålla mörkret borta. Det är spännande att ta del i denna sista strid, eller om man skall säga kamp. Handlingen tar vändningar hela tiden och man får svårt att lägga ifrån sig boken, man måste få reda på hur allt skall sluta.

Då boken riktar sig till en yngre målgrupp så är språket lätt att ta till sig, men det har ändå en vikt i sig och känns vuxet på ett sätt. När det kommer till själva handlingen så känns det som att den är rätt så avancerad, inte så att jag tror att målgruppen har några problem att följa med i den, barn förstår betydligt mera än vad vi vuxna tror och minns själva vad vi förstod i den åldern. Dock så tror jag inte serien är direkt för ovana läsare, de skall nog börja med något enklare.

Jag tycker att författaren knyter ihop handlingen riktigt bra en denna sista del av serien. Men att det är den sista är inte riktigt sant. Författaren har gett ut en bok efter denna, Nattlyktan, och i de finns det tydligen en kortroman som fungerar som en epilog till serien.

Jag rekommenderar denna bok, och hela serien, till de som vill ha en fantasy som är medryckande och spännande samtidigt som den har bra saker att förmedla till läsaren.

Omdömen om andra böcker av författaren:

Markus av Trolyrien (Markus av Trolyrien #1)
Verarnas drottning (Markus av Trolyrien #2)
Xirianas gåta (Markus av Trolyrien #3)
Dunkelstjärnan (Kampen om Tusenvärld #1)
Lögnspiran (Marduriens ljus #1)
Spegelbilden (Kampen om Tusenvärld #2)
Ödestornet (Marduriens ljus #2)
Skuggpenseln (Kampen om Tusenvärld #3)
Skaparkrafter (Tusenvärld)

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Lupina Ojala: Dockmakaren i Genadel

Titel: Dockmakaren i Genadal
Författare: Lupina Ojala
Sidantal: 45
Förlag: Catoblepas Förlag

Baksidestext:

Eleda drömmer om att bli inbjuden till det kejserliga palatset för att visa upp sin dockteater. Hon har studerat magins grunder och är en skicklig dockspelare, men hennes dockor är inte tillräckligt spektakulära. För att nå sitt mål beslutar hon sig för att resa till den avlägsna provinsen Genadel där de skickligaste dockmakarna i världen finns.

Mina tankar:

Denna novell utspelar sig världen Yddrios, en fantasyvärld som författaren har skrivit tre böcker om, Tårpilens år, Toner av guld och Shessandras hjärta. Denna novell skall ha anknytning till den sistnämnda boken, som jag ännu inte hunnit läsa. Har jag förstått det rätt så återkommer karaktärerna i den.

Lupina skriver inte det storslagna och episka fantasyberättelserna. Men hon har en sådan närhet och närvaro till sina karaktärer, värld och miljöer samt handling att det på sitt sätt blir storslaget, i alla fall i den bemärkelsen att det blir levande. Och denna lilla novell är inget undantag.

Med ett finstämt språk väver hon in oss läsare med sina karaktärer, det blir som man har känt dem ett tag och även fast detta är endast en novell så känner man att det finns mycket historik om dessa karaktärer. Världen är bra konstruerat, kanske tack vare att författaren har byggt upp den för sina böcker men även om man inte har läst böckerna så känner man att det är en värld som har en lång historia.

Jag ser denna novell som en berättelse om hopp och att följa sina drömmar, att våga följa dem. Även om man på resans gång stapplar och gör fel så är det ändå värt att följa sina drömmar. De kanske inte blir helt perfekta och så som man hade tänkt sig till en början. Men i slutändan så är det värt att följa dem.

Har man inte läst något tidigare av Lupina Ojala så fungerar denna novell som ett bra smakprov när det kommer till hennes skriv- och berättarstil men även en bra inkörsport till hennes fantasyvärld. Är man redan bekant med världen så är detta ett välkommet litet återbesök i den.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Tårpilens år (Yddrios #1)
Felice
Catoblepas ångnoveller No. 1 & 2

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar