lördag 19 september 2020

Louise Björnlund: Mentorn

Titel: Mentorn
Författare: Louise Björnlund
Sidantal: 381
Förlag: Björnlundsförlag

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.


Handling:

En båt hittas på drift av skärgårdsguiden Kina Bergsmed. På durken ligger en livlös kropp. Strax därefter gör dykarna som ska dokumentera de vattenfyllda gruvorna en fasanfull upptäckt.

Kriminalkommissarie Ewald Wermelin och kollegor från Södertörnspolisen kämpar mot tiden. Kina undersöker området kring fyndplatsen på eget bevåg och blir iakttagen av en drönare. När hon upptäcker en film på Youtube över fyndplatsen med sig själv i huvudrollen inser hon att hon behöver vara på sin vakt.

Mina tankar:

Detta är den tredje boken i författaren Louise Björnlunds deckarserie om skärgårdsguiden Kina Bergsmed som ibland hjälper polisen med lokalkännedom. De tidigare heter Marionetten och Jazzkatten.

Denna går bra att läsa utan att man läst de två tidigare böckerna men jag skulle ändå rekommendera att man läser serien i rätt ordning för att få ut det mesta av handlingen när det kommer till de olika karaktärernas liv och utveckling.

Precis som de tidigare böckerna så är det skärgårdsguiden Kina som står i centrum av handlingen. Denna gång dras hon in när hon själv hittar en drivande båt en tidig morgon, i båten finns det en kropp, en ung man. Än en gång så blir hon indragen i polisens arbete och ställer sig till deras förfogande.

Jag tänkte lite på hur polisen verkligen jobbar, skulle de verkligen ta in en privatperson och låta dem vara så aktiva i utredningen. Troligen inte, men det är inte något som jag hänger upp mig på. Jag köper det och jag gillar tanken, man kan låta denna privatperson göra saker som inte en polis skulle göra, man kan bryta lite regler så att säga.

Utöver Kina så återser vi även några av poliserna från de tidigare böckerna. Vi får ta del av deras utredning men även deras privatliv. Varje karaktär får sin tid och får tack vare det ett djup som gör att man får en bra bild över de olika.

Det är även så klart ett antal nya bekantskaper. Några av dem är ett gäng ungdomar som verkar inte ha helt rent mjöl i påsen. En lärare spelar även en stor roll i handlingen. Man vet inte hur dessa karaktärer har med fallet att göra, men man känner att det är något som inte ligger rätt till.

Louise bygger upp handlingen bra och lägger ut små ledtrådar och villospår som håller uppe spänningen och man är inte helt säker på hur allt ligger till, man anar kanske en del, men allt blir inte klart förrän upplösningen i slutet.

Det är spännande och välskrivet, det är ett lättsamt språk som flyter på bra. Intressanta karaktärer som man möter på resan gång, en del mörka hemligheter som kommer fram. Jag gillade de tidigare delarna i serien och denna var inget undantag, perfekt deckare att koppla av med. Ser fram emot fler böcker i denna serie.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Marionetten (Skärgårdsmorden #1)
Jazzkatten (Skärgårdsmorden #2)

Pocket Bokus Adlibris
Pocket Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

fredag 18 september 2020

Sara Åström och Anette Sandlund: Vid Skogens Slut

Titel: Vid Skogens Slut
Författare: Sara Åström och Anette Sandlund
Sidantal: 383
Förlag: Bokfabriken

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.


Handling:

Vid fyrtio är Sofia Winter vilse i livet, hennes son ska flytta hemifrån och hennes man verkar ha tankarna på annan håll. Lyckligtvis har hon sitt nya jobb att se fram emot. I en grupp som ska fungera som ett tvärsnitt av polis, socialtjänst och skola, ska man försöka att bättre fånga upp och hjälpa barn med problem.

På en av skolorna där Sofia gör besök finns Alva, en flicka som drar sig undan socialt umgänge och som ofta är frånvarande utan förklaring. Familjen verkar vara en vanlig familj, om än något isolerad, men fungerar inte i sin kommunikation med skolan.

Alvas problem slår an en ton inom Sofia, det är något hos henne som gör att hon inte kan släppa taget. När en flicka på skolan försvinner och senare hittas brutalt mördad intensifieras Sofias farhågor, och hennes jakt på svar leder henne till en skrämmande verklighet, och blir samtidigt en resa tillbaka till hennes eget förflutna.

Mina tankar:

Detta är författarna Sara Åström och Anette Sandlunds debutroman, de jobbar båda som lärare.

Det är i skolmiljö som vi finner bokens handling. Det rör som om att hjälpa barn som har problem, kanske helst långt innan det har gått så fel för dem i livet att det är för sent. Man har satt ihop en grupp människor som består av polis, socialtjänsten och skolan, dessa tre människor skall jobba nära tillsammans för att lättare och smidigare sköta gränserna mellan de olika myndigheterna.

Vi får lära känna de tre huvudpersonerna i deras första undersökning efter att de fått en orosanmälan från en skola. Samtidigt så får vi ta del av något som bara kan liknas vid något sektliknande samhälle. Det är en skrämmande bild som målas upp, man vet inte hela bilden direkt men det utstrålar något fasanfullt.

Det som gör att boken verkligen griper tag i läsaren och tar sig in under huden på en är nog det briljanta att växla mellan olika perspektiv. Delvis så följer vi för det mesta läraren i gruppen när hon är på skolan för att hjälpa barnen. Men det som verkligen slår till är de kapitel som är ur ett barns perspektiv, det är så bra gestaltat och man förstår verkligen hur barnet känner sig, utanförskapet och att inte känna att man är som andra. Antar att det är författarnas bakgrund som lärare som har hjälp dem att få just denna bit så bra.

Språket är slipat och flyter på riktigt bra, det är lätt och ta till sig och målar upp handlingen på ett sätt som gör att man känner att man är på plats. Det är en spännande handling som kommer fram till daga och man får svårt att släppa den. Det är en mörk och ibland riktigt smärtsam bild som målas upp.

Man kanske skall lägga till en varningens ord för läsare som inte klarar av att läsa när barn far illa ut. Det förekommer en hel del av detta i denna bok till olika grader, det är inte så att den gottar sig i det hemska, nej det målas upp, på vad jag känner som, ett realistiskt sätt.

Det är en riktigt starkt och välskriven debut, jag tycker att den sticker ut från andra deckare genom att fokusera på skolan och barnens perspektiv. Jag hoppas och misstänker att vi kommer att få se mer av denna grupp som vi lärt känna i boken. Det finns saker som kommer fram som inte riktigt får sitt avslut och jag finner saker som kan komma att bli en röd tråd genom en serie böcker. Jag vill ha mer.

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

torsdag 17 september 2020

Författarporträtt: Marcus Olausson

Med detta inlägg så inleder jag en serie författarporträtt som jag hoppas på kommer att pågå länge. Jag vill med dessa inlägg lyfta fram de svenska författare som finns inom fantastiken då jag anser att de inte kommer fram tillräckligt mycket i ljuset, inte ens bland läsare av fantastiken då många av dem läser på engelska (detta är dock något som stegvis håller på att ändras på). Jag vill visa att det finns bra fantastik på svenska.

Min tanke med dessa författarporträtt är att alla författare skall svara på samma frågor, det kommer inte att vara skräddarsydda frågor för varje författare. Jag vill tro att jag har kommit på, med lite hjälp, rätt frågor för att man skall få den stora bilden över författaren i fråga. Jag hoppas och tror att detta kan komma läsare att få lära känna författarna lite bättre och kanske bli sugen på deras böcker.

Med detta lämnar jag över ordet till Marcus Olausson

Photography © magnusbergstroem@gmail.com

Berätta lite kort om dig.

Marcus: Arbetsnarkoman kanske är fel ord, men sysselsättningsnarkoman är jag definitivt med tusen järn i elden.

Jag är uppväxt på landet, ca en mil norr om orten Hedekas i nordöstra Bohuslän och efter studier i Uddevalla och Trollhättan, jobb i Göteborg, Stockholm och Alingsås landade jag till sist i Trollhättan igen, där jag sedan 2006 bor på en liten gård med min alldeles egna skogsplätt. Det är förbaskat skönt för en skogsmulle som jag att ha jakt och rekreation runt hörnet. Numera fuskar jag även med lite odling men har mycket kvar att lära där.

Till vardags jobbar jag som elektroingenjör och utvecklar kretskort inom fordonsdiagnossystem. Övrig tid försöker jag vara en god far och sambo och skriver så mycket som jag bara hinner med, utöver allehanda projekt.

Och jag svär mer än jag borde i texten som följer, men det är hjärtliga svordomar. 🙂

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Marcus:
Jag ser ingen enskild händelse men har så länge jag kan minnas haft en dragning till tomtar, troll och naturen. Det finns något lockande där och kanske rentav en längtan efter det övernaturliga.

Det jag kan minnas är att jag tidigt läste boken Silvertronen av CS Lewis. Jag vet inte varför vi bara hade den boken i serien, men Häxan och Lejonet gick även som tecknad film på tv när jag var liten så jag visste att de hängde ihop. Bilderna och den något dystra tonen i just Silvertronen funkade tydligen bra på en ung Olausson och när vi senare hyrde Ralph Bakshis tecknade Sagan om ringen så föll ytterligare en viktig bit på plats.

Sedan läste jag allt jag kom över av Tolkien, men även Stephen King och CS Lewis. Biblioteket i Hedekas hade väl sina begränsningar, men det fanns och det var viktigt.

Men det fanns så mycket mer. Jag växte ju upp på 80-talet och det var Star Wars, He-Man och Den oändliga historien, riddarromantik med Ivanhoe och Excalibur, men även hårdrock där särskilt Iron Maiden hade stor påverkan med Derek Riggs klassiska skivomslag. Många inom den svenska scenen verkar ha en koppling till rollspel men jag som lantis kom aldrig i kontakt med rollspelare och tröskeln kändes så hög att det istället blev Drakborgen och Talisman för min del. Jag fattade helt enkelt inte hur rollspel funkade när jag dreglade över dem på Olles leksaker i Uddevalla. (vilket krävde en bilfärd av episka proportioner för en yngling från landet).

Jag kan faktiskt tycka att rollspel får en lite för framträdande roll inom svensk fantastik, som att allt annat saknar betydelse. Man kan vara kreativ och hitta en ingång till fantastiken på andra sätt, men alla sätt är så klart bra och visst har rollspelen varit oerhört betydelsefulla.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Marcus:
Egentligen började jag måla fantasy långt innan jag skrev och hoppas kunna hitta tillbaka dit. Att kunna kombinera text och bild så som Egerkrans och Stålenhag gör vore grymt kul.

Jag hade lätt för mig i svenska och fick goda betyg och uppmuntran från mina lärare. Ändå dröjde det till tjugoårsåldern innan jag faktiskt mer på allvar tog upp skrivandet och då var Tolkien en stor inspirationskälla, men störst var ändå Robert Jordan. Man kan tycka vad man vill om hans stil men jag tycker att han är en fantastisk världsbyggare och berättare. Men han har även fått mig att inse hur jag inte vill skriva vilket också är nyttigt.

Embryot till det som blev Serahema uppstod redan under högstadietiden, men fick en mer fast form under högskoletiden i Trollhättan. När jag sedan blev arbetslös i början av 2000-talet hade jag plötsligt tid att skriva och jag tog chansen. Skulle gissa att det var ca 2002? Resan därifrån har varit lång och jag vågar inte tänka på hur många timmar jag har lagt ner på min skrivkammare. Tyvärr har det gått ut över konsten som mest legat i träda sen dess.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Marcus
: Tolkien utgör grunden, det går inte att komma ifrån. Han lärde mig hur man ger en berättelse tyngd och historia. Robert Jordan gav mig kött på benen, kanske väl mycket komplexitet, men fick även in en gnutta humor och mycket äventyr där Tolkien var lite mer stram och högtidlig. Stephen Donaldson, Guy Gavriel-Kay och Robin Hobb gav mig mörker, tragik, kärlek och omsorg om karaktärerna. Antagligen hör Stephen King hemma där också.

Jag läste tyvärr mest män på den tiden, men har åtminstone kommit till den insikten på äldre dar och försöker blanda och ge så mycket jag kan nu för tiden. Skulle faktiskt tro att jag mest läser kvinnliga författare nu.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Marcus:
Svårast är lugna partier som trots allt behövs för att föra storyn vidare, men de får inte heller bli tråkiga infodumpar. Dialog är också svår. Den ska kännas trovärdig, men dialog i bokform är inte verklig dialog full av tankeljud som hmm, öh och avbrott. Roligast är actionscener där det blir farligt för protagonisten eller humoristiska scener där karaktärer gnabbas lite. Lättast vete sjutton. Miljöbeskrivningar är nog lättast då jag har en väldigt visuell fantasi.

Hur ser din skrivprocess ut?

Marcus:
Grubbla, grubbla, grubbla. Jag tänker väldigt mycket på min story, mina karaktärer, vad de säger till varandra, hur saker hänger ihop och hur man kan justera scener.

Nu för tiden samlar jag idéer i en app på mobilen men när jag väl bestämt mig att det ska bli en bok så gör jag alltid en synopsis som sedan förädlas.

Därefter lägger jag upp en kapitelstruktur ungefär som jag har tänkt mig det hela och skriver från början till slut, men berättelsen kommer att mutera under resan.

Mina romaner har rätt omfattande världsbyggen och just världsbyggandet är något som får pågå i många år innan jag väl börjar skriva och sedan fortsätter medan jag skriver.

Jag håller just nu parallellt på med två världsbyggen, tre rentav, men kommer inte att börja skriva förrän nuvarande roman är klar.

Man kan säga att jag skapar ett ramverk där jag sedan släpper loss mina karaktärer och lär känna både dem och världen bättre. Världen blir på sätt och vis en egen karaktär som man upptäcker allt eftersom.

Det finns inget tråkigare än långa infodumpar om världsbygget utan det gäller att protionera ut det där och kanske luras lite granna. Få världen att kännas mer solid än den egentligen är.

Jag är en blandning av det som George RR Martin kallar Gardener och Architect. Jag bygger ett ramverk för att boxa in berättelsen men odlar sedan fram berättelsen och karaktärerna.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Marcus:
Familjen går alltid först, även om det kanske inte alltid märks. Vardagspusslet med skjutsningar och läxläsning måste helt enkelt funka för familjefriden, plus att jag tack och lov tycker om att vara med min familj. 🙂

Däremot kan jag vara disträ både som farsa och sambo då tankarna lätt glider iväg. Jag har ju otaliga världar i skallen och de slåss om uppmärksamheten.

Och jag är ambivert och behöver mycket uppladdning för mig själv, vilket alla inte alltid förstår. Jag går inte undan för att jag är otrevlig utan för att jag töms på energi när jag umgås med folk.

Jag arbetar 100% på mitt brödjobb så skrivandet får ske på lediga stunder och lunchraster. En del av lösningen är att jag helt enkelt sover för lite. Det är en skitlösning, men det funkar.

Jag är definitivt en kvällsmänniska och egentligen inte skapt för kontorstider så det mesta skrivs när familjen har somnat, men för att bli klar med en bok behöver man helt enkelt skriva när man kan.
Oavsett tid på dygnet. Har du bara en kvart? Fine, men då har du skrivit några ord fler än igår eller åtminstone kanske hunnit lösa en knut i intrigen.

Jag får egentligen aldrig skrivkramp utan det enda som hindrar mig från att skriva är tillgänglig tid och ork.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Marcus:
I tonåren välte jag med en traktor vilket kunde ha gått jävligt illa, men jag kom undan med ett ynkligt blåmärke. Då saknade traktorn ändå dörrar. Livet på landet kan vara en veritabel dödsfälla och där var min författarkarriär nära att sluta innan den ens hade börjat.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Marcus:
Jag gillar underdogs och skriver hellre om vanligt folk (nåja) än adelsmän och kungar. Tror jag har ett inbyggt klassförakt från min enklare uppväxt och att det präglar mina berättelser.

Samtidigt vill jag visa hur komplext livet kan vara och att allt inte är svart eller vitt. Att det faktiskt aldrig är det. Därför är mina hjältar ibland skurkar och vice versa.

Sedan har jag det ideella välgörenhetsprojektet Fantastikhjälpen där vi ska samla in pengar som kommer barn till gagn på olika sätt. I huvudsak genom att släppa spännande barnböcker på allvarliga teman, men ändå med hjärta och värme.

Jag känner att jag har något riktigt bra på gång där och kanske jag kan få tillbaka konsten på banan genom det projektet också. Vi får se.

Tyvärr hinner jag inte med och Fantastikhjälpen hamnar hela tiden i träda, men nästa år kommer jag att ta tag i det där när serahemaserien är klar. Då jäklar.

Blir man intresserad så titta gärna på fantastikhjalpen.se för mer info. Man kan stötta oss med donationer och medlemskap mm. och vi planerar en kickstarter för första boken som jag redan skrivit råmanus till.

Det rör sig om urban fantasy deluxe. 🙂 Tänk dig en häxbrygd av Harry Potter, Narnia och Den oändliga historien och blanda med folklore och mytologi från världens alla håll.

Jag har ett riktigt saftigt världsbygge på gång där som även kommer att spilla över i en serie ungdomsböcker (se längre ner) om något förlag nappar.

Pengarna från första boken ska gå till Läkare utan gränser. Jag vet att jag har svamlat om Fantastikhjälpen i många år nu, men det rör sig framåt även om det sällan syns.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Marcus:
Min fantasyserie av medeltidskaraktär handlar mest om att läsa på om medeltiden, hur feodalsamhället var uppbyggt, taktiska manövrer på slagfält och annat.

Kan nog inte påstå att jag gjort något udda där. Jag har tränat olika kampsporter där även vapenträning ingick. Ifjol testade jag historisk fäktning vilket jag gärna hade gjort i ett tidigare skede och skulle älska att utöva om det bara fanns på närmare håll.

Jag har galopperat längs en iskall flod på Nya Zeeland (på en plats där man spelat in både Narnia och Sagan om ringen) vilket var lite otäckt eftersom jag aldrig hade testat galopp tidigare utan bara ridit ut med min sambo. Vill inte påstå att jag kan rida, men tar mig fram hjälpligt om hästen är snäll. Har även provat att hoppa hinder vid ett tillfälle. På första försöket stannade hästen framför hindret och jag föll över och kraschade i marken. Vid andra försöket hoppade hästen över och jag föll av på fel sida hindret. På tredje försöket kom båda över. Antagligen inte särskilt galant men jag slutade när jag var på topp så att säga.

Inför den bok jag skriver för Fantastikhjälpen så har jag besökt olika platser i Trollhättan och fått ströva omkring själv i ett gammalt nedlagt sjukhus och även följt med en tjej ner i källaren på Villa Stranna som är en kråkslottsliknande byggnad mitt i Trollhättan. Fortfarande förvånad att hon vågade följa med en snubbe som bara stövlade in och var nyfiken, men hatten av för mod och vänlighet!

Jag fick även tag på en man som skjutsade mig ut med båt till Slottsön mitt i Göta älv. Numera kan jag fixa det själv med min kajak men den gången var min plan först att simma ut. Svärmor blev rädd att jag skulle drunkna i strömmen och ordnade fram kontakt med båt, vilket nog var tur. Kanalen är jävligt ström (fast jag hade ju tänkt ha flytväst och en uppblåsbar gummibåt).

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Marcus: Närmast är releasen av Till hjärtats sista slag (2021-03-18), den sista delen i min Serahematrilogi. Jag har redigerat boken under hela 2020 och är snart redo att skicka över manuset till min förläggare. Det har tagit mer tid än jag trodde, vilket till stor del beror på att jag varit utarbetad i övrigt och inte haft ork, men det är också många trådar att knyta ihop och det tar tid att bläddra fram och tillbaka och friska upp minnet. Men jag tror det blir bra. Riktigt jävla bra till och med.
Ser så fram emot vad läsarna tycker och längtar efter att hålla boken med det snygga omslaget (min absoluta favorit i serien) i händerna.

Sedan får Serahema vila och då är det dags för Fantastikhjälpen, big time. Då ska manuset till projektets första bok skrivas klart och jag ska göra lite illustrationer. Sedan blir det kickstarter och stora trumman. Jag har en både spännande och gripande berättelse där som jag hoppas ska locka både ung som gammal.

Jag har även en skräckroman i byrålådan som kräver min uppmärksamhet. Tänk dig att Stephen King hade skrivit manus till filmen Jägarna så får du en känsla för stilen, utan att jämföra mig med King i övrigt. Det blir en berättelse som spänner över tid och rum och flätar ihop två parallella historier, där händelser under finska fortsättningskriget strålar samman med svensk nutid och leder till en riktig nagelbitande upplösning. Ett slags deckare med övernaturliga inslag där jag gör upp med min egen utmattningsdepression. Jag hoppas få in en fot på ett stort förlag med det manuset men vi får se. Än så länge återstår det mesta att skriva men det får bli mitt projekt efter Fantastikhjälpen.

På längre sikt har jag fler historier att skriva åt Fantastikhjälpen, men även en fristående fortsättning på Serahema. Eller egentligen två. En som utspelar sig långt in i ett framtida Serahema där man både har förbränningsmotorer och skjutvapen och där världen är en blandning av romarriket, italienska statsstater, amerikansk mellankrigstid och Star wars. Jag har även en serahemastory som utspelar sig närmare det som sker i trilogin jag håller på att avsluta nu, men jag är mest sugen på att skriva framtidsscenariot så det får komma först. Sedan kan jag ta mig an den historia som förklarar varför det ser ut som det gör i framtiden.

Slutligen har jag en fartfylld äventyrshistoria för ungdom och vuxna som utspelar sig i samma världsbygge som Fantastikhjälpens böcker fast i Göteborg och andra platser i världen. Där blir det urban fantasy med mycket humor och spänning. Tänk dig att Indiana Jones och Buffy vore föräldrar till Harry Potter så kanske du får en bild av stuket.

Skulle lätt kunna skriva på heltid om bara ekonomin fanns, så slå till nu alla förlag. När Serahematrilogin är klar är det fritt fram för huggsexa! 😉

Jag brinner för alla dessa idéer och vilken av dem som jag väljer att skriva på först kommer den här gången främst att handla om var intresset hos förlag och agenturer är störst.

Det är en stor investering i tid och energi att skriva romaner av det här slaget, men jag har gett mig den på att Sverige (och världen!) ska få upp ögonen för svenska fantastikförfattare.

Stort tack till dig Håkan och alla andra hjältar som lyfter svensk fantastik och tack för att jag fick vara med!

Bibliografi

Serahema Saporium 1:1 - De rotlösa (Mörkersdottir, 2014)
Serahema Saporium 1:2 - Bäraren (Mörkersdottir, 2014)
Serahema Saporium 1:3 - Nattlöpare (Mörkersdottir, 2016)
Serahema Saporium - Bok 1 av 3. När gudar dör (Catoblepas förlag, 2018). Nyutgåva av De rotlösa och Bäraren (se ovan).
Serahema Saporium - Bok 2 av 3. Vingar av rök (Catoblepas förlag, 2019). Nyutgåva av Nattlöpare (se ovan) plus tidigare outgivet material.
Serahema Saporium - Bok 3 av 3. Till hjärtats sista slag (Utkommer på Catoblepas förlag 2021-03-18). Tidigare outgivet material.

Novell - Schaktet. Antologin Steampunksagor (Whip Media, 2015)
Novell - Man ska vara två. Antologin Steampunksagor (Whip Media, 2015)
Novell - Anubitch. Antologin På denna grund (Popup Publishing, 2015)
Novell - Mässan. Antologin Svenska spöken (Andra världar, 2015)
Novell - Sjung, kära syster. Antologin Bortom portalen (Fafner förlag, 2016)
Novell - Det föll från skyn. Nättidskriften Brev från Cosmos #2 (Club Cosmos, 2016)
Novell - Temakarens dotter. Nättidskriften Brev från Cosmos #3 (Club Cosmos, 2017). Vinnare av Steampunk Götheborgs novelltävling.
Novell - Olori. Nättidskriften Brev från Cosmos #3 (Club Cosmos, 2017). 2:a plats i Club Cosmos novelltävling.
Novell - Bara ett barn. Antologin 13 Svarta sagor om superskurkar (Swedish zombie, 2018)
Novell - Reinkarnoid. Antologin HC Andersen (Marchetti förlag, 2018)
Novell - Räven och syrsan. Antologin 13 Svarta sagor 1873 (Swedish zombie, 2019)

måndag 14 september 2020

Johnny Apell & Tanja Christensson: Basen X

Titel: Basen X
Författare: Johnny Apell och Tanja Christensson
Sidantal: 423
Förlag: Visto Förlag

Ett recensionsex från författarna, tackar så mycket.


Handling:


Människor med extremt skilda bakgrunder tvingas fly för sina liv i det kaos som råder efter samhällets totala kollaps. Laglösheten härjar fritt och brist på mat och ordning skapar mänskliga monster.

Med en yacht flyr 16 personer från fastlandets fasor men snart möts de av nya faror som ingen av dem ens kunnat drömma om. Räddningen kommer samtidigt som vädrets makter definitivt inte är på deras sida.

Världens förändring går i en rasande takt, invasiva arter gör sig skrämmande påminda och effekten av värmen visar sig allt tydligare. Tornados och jordbävning är bara några av de förändringar som ställer till problem.

När nya människor ansluter till ön börjar grupperingar bildas och allt handlar om att leva eller dö. Men ön har ett mörkt förflutet och det döljer sig okända krafter i öns inre.

Hemska upptäckter om vad som försiggått på basen görs nere i bunkern och frågor hopar sig kring de skuggvarelser som härjar kring städerna. Bunkerns hemligheter visar sig mycket hemskare än någon av dem kunde föreställa sig och skuggvarelserna kanske får sin förklaring.

Bortom horisonten och utanför öbornas kännedom tar en ny kraft form i kölvattnet av kollapsen. Den nya ordningen eller eliten som de kallar sig försöker återuppbygga landet med okonventionella och icke demokratiska medel. Frågan är vad som är det största hotet?

Mina tankar:

Detta är författarna Johnny Apell och Tanja Christenssons andra bok i den dystopiska serie som började med HAN.

Då det är andra boken i en serie så bör man läsa första boken först för att förstå denna bok till fullo. Denna bok tar vid där första boken slutade.

I denna bok så fortsätter författarna på det dystopiska temat som de påbörjade i första boken. I första boken så började allt gå åt skogen med världen, det är en klimat-dystopisk undergång av världen. Temperaturen stiger och isarna smälter, med detta kommer oväder som slår ut samhällen.

Nu i denna bok så dyker vi djupare in i denna undergång av världen. Små grupper av människor försöker att få i gång en fungerande byteshandel på öarna utanför Göteborg, de försöker hitta en väg tillbaka till något som kan kallas för samhälle och ordning, allt för att överleva.

Det tillkommer lite nya element i denna bok då vi får en större bild över allt som händer. Dels så får vi reda på att det finns en grupp människor som styr i Stockholm som ser sig som eliten, de skickar ut soldater i Sverige för att samla in mat och andra förnödenheter som de anser sig behöva och har rätt till. Vi vet inte till fullo vad som verkligen händer i Stockholm, tar de allt och lever gott eller fördelar de den verkligen som de säger?

Sedan har vi en tråd i handlingen som för tankarna till ett zombie-liknande tema. Denna bit av handlingen rör sig lite i utkanterna och vi får veta lite i taget om vad just detta kan vara. Det verkar som det finns en stor hemlighet i samhället. Zombie-temat är ju ett kort som är rätt så vanligt när det kommer till dystopier. Man kan tänka att det kanske blir för mycket av det goda när man mixar in så många olika element när det kommer till dystopier, men jag tycker att man tagit de olika delarna i rätt mängd och fått ihop en spännande handling.

Språket är lätt att ta till sig och flyter på bra. Det är en intressant och spännande handling som målas upp. Många karaktärer att hålla koll på, men det kändes aldrig som att det blev svårt att hålla isär dem.

I den första boken så reagerade jag på att en del karaktärer uppförde sig lite konstigt i en slapstick-liknande stil i att de ramlade eller var klantiga på annat sätt. I denna så tycker jag att författarna har tonat ner det till en mera lagom nivå, det är bra att det finns lite humor i allt det dystopiska mörker som sprider sig över världen i denna serie.

Det skall bli intressant att se hur denna serie utvecklar sig i nästa del av serien, för som denna bok slutar så måste det bli minst en bok till i alla fall, allt knyts inte ihop på slutet och vi har fått nya trådar att följa.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

HAN

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

måndag 7 september 2020

Björn Hellberg: Narrspegel

Titel: Narrspegel
Författare: Björn Hellberg
Sidantal: 327
Förlag: Lind & Co

Handling:

Narrspegel tar avstamp i en tragedi i Hovs hallar, och sedan fortsätter handlingen i den närliggande fiktiva idyllen Staden. Där blandas pulserande passioner med kylig beräkning och hänsynslös vinningslystnad. Kommissarie Sten Wall och hans kollegor ställs inför ett gåtfullt drama med många förgreningar. Det känns som att stirra in i en narrspegel, konstaterar Wall. Nästan omöjligt att fastslå vad som är verklighet och vad som är förvillelser.

Mina tankar:

Detta är författaren Björn Hellbergs senaste deckare. Jag tror knappast att Hellberg behöver någon närmare presentation, han är ett välkänt ansikte från tv samt har skrivit deckare sedan 1981.

Boken är visserligen den senaste i en lång serie, men det är inga problem att hoppa rätt på denna om man inte har läst någon bok av Hellberg tidigare. Boken är fristående, det är bara en del återkommande karaktärer som man kanske har lärt känna lite mera om man har läst tidigare böcker, men det är ingenting som stör läsningen.

Det har kommit att bli stående sak att läsa årets bok från Hellberg. Jag hade sett honom på tv många gånger men visste också att han skrev deckare. Det var först 2003 som jag träffade honom på bokmässan och fick en bok signerad av honom. Sedan efter detta så har jag alltid varje år träffat honom på mässan för att få det årets bok signerad. Skall erkänna att det tog faktiskt några år från första mötet innan jag läste hans böcker, men nu har jag fastnat och har kommit ifatt hans utgivning.

När man tar upp en bok av Hellberg så vet man så gott som alltid vad man har att vänta sig. Det är en härlig mix av spänning med lagom doser av humor. Det är ett genomarbetat språk som bjuds på och både det och handling flyter på smidigt.

Som vanligt med Hellbergs böcker så är även denna uppbyggd så att man följer en handfull personer som på ett eller annat sätt har med det aktuella fallet att göra. Vi får ta del av dessa olika personers liv och hur några specifika händelser påverkar dem.

Det jag tycker Hellberg får till så bra är att gestalta den vanliga människan. Han ger sina karaktärer en bra bakgrund samt målar upp deras vardag på ett sätt att de får ett djup. Det han gör är att de blir vanliga människor istället för några extrema karikatyrer, de skulle mycket väl vara din granne. Genom olika händelser så blir någon eller några mördade och någon har det slagit slint för och blivit en mördare.

Hellberg har verkligen inte lagt av sig med denna bok, han bjuder på allt som han brukar bjuda på, så är man van med hans böcker och gillar dem så kommer man inte att bli besviken av på denna. Med en säker hand för han läsaren igenom en rad av händelser som leder till ond bråd död. Hur allt ligger till skall jag så klart inte avslöja men jag tycker att han har fått till det på ett bra sätt. Det finns en hel del tragedi över det hela också, än en gång så skall jag inte avslöja varför.

Så än en gång var det ett kärt återbesök till Staden och dess invånare. Vill man ha en härlig deckare som bjuder på både värme och humor som spänning och allvar, ett bra språk och handling så är detta boken att spana in.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Gråt I Mörker (Sten Wall #1)
Likspett (Sten Wall #24)
Snöfallet

Inbunden Bokus Adlibris
Pocket Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris 

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.se

torsdag 3 september 2020

Oskar Källner och Karl Johnsson: Järnrosen

Titel: Järnrosen
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 183
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget och författaren, tackar så mycket.


Handling:

Alice och Elias färdas genom galaxen tillsammans med besättningen på rymdfarkosten Stillheten. De söker efter det kraoskepp där deras mamma hålls fången. På rymdstationen Järnrosen lyckas de hitta fiendeskeppet. Problemet är bara att det vaktas av hundratals kraokrigare. Elias och Alice tänker ändå göra allt för att rädda mamma. En räddningsaktion planeras och de är i full färd med att sätta den till verket, när allting plötsligt tar en oväntad vändning…

Mina tankar:

Detta är Oskar Källners och Karl Johnssons andra bok i deras sf-serie Imperiets Arvingar. Det är ett rymdäventyr som riktar sig till barn/ungdomar men som jag anser att man även som vuxen kan läsa och få ut mycket av själv.

Då det är andra delen i en serie så rekommenderar jag att man läser böckerna i rätt ordning. Det är en direkt fortsättning på första boken så man kommer att missa mycket om man hoppar på denna bok först.

Jag lyssnade på Oskar Källner för inte så längesedan i ett avsnitt av podden Fantastisk Podd, för övrigt en podd som jag varmt rekommenderar om man är intresserad av svensk fantastik. Där tog han upp om just denna serie och att han hade hela serien utplottad så han vet vad som kommer att hända. Han tog även upp att han ser denna serie som säsong ett och att han har om han vill fortsätta serien i en andra säsong.

Det var när han pratade om serien som en säsong, precis som en tv-serie, som en del saker blev ännu mera klara för mig. Hur allt är uppbyggt. Hela serien är ju en hyllning till sf-genren och vad är inte bättre än att då bygga upp det som att varje bok är ett avsnitt i något större.

Första boken är precis som ett pilotavsnitt i en tv-serie. Vi blir presenterade för huvudkaraktärerna och vi får även en känsla av vad det är för stil vi kan förvänta sig oss av hela serien. Första boken berättar precis så mycket som vi behöver för att väcka vårt intresse och hålla oss kvar, den lämnar oss med en mersmak som gör att vi gärna tar upp nästa bok i serien. Som man säger när man plöjer en bra tv-serie, man skall bara se ett avsnitt. Och det är precis detta som Oskar lyckas så bra med.

Nu kommer vi till bok, eller avsnitt, två och nu befinner vi oss på en rymdstation och det är dags att gå djupare i handlingen. I denna får vi reda på ännu mer om detta universum, nya varelser blir presenterade. En rymdstation är ju den perfekta platsen för att föra samman många olika varelser från alla möjliga planeter.

Språket håller, som jag även sa om den första boken, en mogen ton men är lättläst då den riktar sig till barn/ungdomar. Jag gillar detta att inte överförklarar allt, författaren låter barnen tänka och talar med istället för åt dem, samt att han lyfter barnet till sin nivå för att visa att barnet förstår mer än vad det kanske tror sig förstå. Detta gör även att boken passar en vuxen publik och att det blir perfekt som en högläsningsbok.

Det jag gillar, en av många saker, med böckerna är att de slutar med att de bygger upp till nästa bok, i slutet så får vi en första skymt av vad som kommer att hända i boken därefter, eller i alla fall vart den kommer att utspela sig. Detta är ett smart koncept och detta bidrar även till en längtan till nästa bok, man vill veta vad det är som kommer att hända härnäst.

Man får även inte glömma att nämna de snygga bilderna i boken som är gjorda av Karl Johnsson, de kompletterar text och handling riktigt bra.

Tredje boken, Gravplaneten, kom precis ut och jag ser verkligen fram emot att läsa den. Det är ett fartfyllt rymdäventyr och en resa som jag gärna följer med på för att se vart det tar vägen.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

onsdag 2 september 2020

Florence Wetzel: The Woman Who Went Overboard

Titel: The Woman Who Went Overboard
Författare: Florence Wetzel
Sidantal: 384
Förlag: Book On Demand

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.


Handling:

Agnes Andersson is an awkward middle-aged woman who desperately wants a husband. And what better place to find one that on a cruise along the coast of Norway? During the voyage Agnes meets her ideal man, a handsome Norwegian widower named Einar. The only problem is that Einar prefers Pamela – Agnes’ new best friend.

When Pamela’s body washes ashore almost a year later, her daughter visits Agnes to ask questions about the cruise. Their conversation becomes a cat-and-mouse game where Agnes bends the facts to avoid revealing the truth about Pamela’s disappearance and death.

Mina tankar:

Detta är mitt andra möte med författaren Florence Wetzels böcker, har tidigare läst The Grand Man.

Jag brukar inte direkt läsa böcker på engelska, men jag har som sagt läst författarens tidigare bok, The Grand Man. Det som är så bra med dessa böcker är att de är på en lättsam engelska och inte en mera avancerad engelska. Så dessa böcker är jättebra om man vill läsa på engelska men känner sig lite osäker på sitt ordförråd.

Att den är på en lättsam engelska betyder inte att språk och handling är simpel. Språket är målande och flyter på riktigt bra, författaren fångar en bra atmosfär som gör att man känner att man är på själva kryssningen som handlingen utspelar sig på.

Detta är inte en vanlig deckare i den formen att det är ett mord/dödsfall som skall utredas. Det är mera en thriller om en grupp människor som möter varandra under en kryssningsresa. Vi vet från början att ett dödsfall hände på båten. Boken börjar med att kroppen av en försvunnen kvinna hittas ett år efter hon försvann under kryssningen.

Dottern till den döda kvinnan frågar ut andra som var på kryssningen om de har någon aning om vad som kunde ha hänt när hennes mamma försvann överbord. Var det självmord eller något annat?

Bokens röst är Agnes, vi ser allt ur hennes perspektiv. Hon är en riktigt färgstark och speciell kvinna. Hon har verkligen sina egna idéer och hon ser världen på sitt eget sätt, har hon bestämt sig för något så försöker hon med alla medel att få det så. Om hon är älskvärd eller inte är den stora frågan, jag tror mera att hon kanske är det där lite mera mörka som troligen ligger dold i oss alla, bara att hon låter det komma fram. Hon tar sig inte för att på nätet undersöka sina bordsgrannars bakgrunder och det är inte allt som hon gör på nätet som rör de andra.

Dottern till den döda kvinnan frågar som sagt ut Agnes om vad som hände på kryssningen. Jag gillar upplägget i boken att vi som läsare får uppleva vad som verkligen hände medan när man läser kapitlen med dottern så förstår man att Agnes förvrider eller förskönar allt, samt att hon inte berättar hela sanningen för dottern.

Jag kom att tänka på Alfred Hitchcock och Agatha Christie när jag läste denna bok. Författaren lägger mycket vikt på själva karaktärerna och då speciellt på Agnes. Det blir ett djup i karaktärerna och vi lär verkligen lära känna dem. Det är ett litet långsammare tempo i handlingen, den får verkligen ta sin tid och bygger upp det riktigt bra.

Författaren har en förkärlek till Sverige och traditioner i Skandinavien, det märkte jag i hennes tidigare bok och det märks även i denna. Hon slänger in ord som fika och förklarar det som ett måste för alla svenskar, man kan bara le och hålla med.

Det är en riktigt underhållande bok och jag läser gärna mer av Florence för att öva mig på engelskan. Jag rekommenderar den till alla som gillar deckare och thriller när karaktärerna får vara i fokus.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

The Grand Man

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar