David Renklint: Blixtregn

Titel: Blixtregn
Författare: David Renklint
Sidantal: 320
Förlag: B. Wahlströms

Baksidestext:

Eli har besegrat Vittra och stoppat marorna, men hon fruktar att de snart kommer att börja röra sig igen. Tillsammans med Dagda och Nåjd beger hon sig till huvudstaden Himinfjäll, där hoppas hon få hjälp från kimärerna. Men i Himinfjäll möts trion av förnekelse, och för att övertyga ledarna behövs bevis på att marorna faktiskt finns. Samtidigt kämpar Eli med ett annat problem - kraften som har pulserat i hennes armstump, hennes enda vapen mot marorna, har slocknat. Tillsammans med Nåjd reser hon återigen söderut, för att väcka den till liv.

Det Eli inte vet är att hennes kraft kommer med ett högt pris, och innan allt är över ska hon tvingas göra saker som känns omöjliga.

Mina tankar:

Detta är den andra delen i en fantasyserie som riktar sig till barn i åldern 9-12. Den första delen heter Blixtbarn. Denna kom ut 2021.

Denna fortsätter där den förra slutade, man skall ha läst den innan man ger sig på denna annars kommer man att inte förstå hela handlingen.

Om man har läst den första boken så vet man vad man har sig att vänta här. Även om den riktar sig till barn så håller inte författaren tillbaka, i alla fall inte så jättemycket, av att gå mot det mörkare hållet, de har lite av en vuxen ton i sig. Detta gör att även man som vuxen kan läsa dessa böcker och känna att man får ut något av dem.

Vi befinner oss i en värld, om det är vår egen eller inte är svårt att säga, det kan vara någon gång i framtiden eller en helt annan värld. Just detta spelar inte en så stor roll. I stora drag så kan man säga att bakgrundshistorien är att stora delar av världen befinner sig i en slags istid. Nu börjar isen smälta på sina håll och ur denna is kommer det varelser, maror, som vandrar som en pest över världen och dödar, eller till och med förvandlar, alla människor de kommer åt.

I förra boken så mötte vi Eli, en ung tjej som med hjälp av några andra lyckades stoppa marornas marsch, men hon känner att hon inte stoppat dem helt utan bara tillfälligt. Hon har förlorat ena handen, det gjorde hon innan första boken började, genom att blixten slog ned i hennes hem. I den förkolnande stumpen så hade hon fått magiska krafter, av vilka slag får man redan på i första boken. Men nu, efter att ha stoppat marorna, har kraften försvunnit och hon måste få tillbaka den.

Jag sa om första boken att den väckte känslan man fick när man var barn/ungdom och slukade sina första fantasyböcker i form av David Eddings. Här fick man samma känsla igen, men måste tillägga att det inte är någon kopia av dessa böcker, nej den står starkt på egna ben.

Författaren är även en skräckförfattare med en del vuxenskräck i bagaget. Detta lyser igen ibland till min förtjusning. Marorna, så som Renklint beskriver dem, ser jag som några zombieliknande varelser och det blir absolut en slags skräckkänsla när de kommer in i bilden.

Samtidigt så finns det drag av det klassiska fantasyelementen att det ingår en lång resa, som kommer att förändra och utveckla karaktärerna. Det finns ett uppdrag, att få tillbaka kraften i den förkolnande stumpen och samtidigt stoppa marorna, vilket också får en att tänka på de klassiska elementen.

Världen skiljer sig dock från den klassiska medeltida versionen av en värld, vilket man ofta tänker på när fantasy nämns. Här har vi i stället en blandning av steampunk och någon typ av dystopi. Det är en trevlig mix som författaren har fått till och det blir en intressant värld som man gärna vill veta mer om.

Nu verkar det som att det inte blir någon mer bok i denna serie, man får ett slut i denna bok men ändå känns det som att författaren inte helt stänger dörren till någon slags fortsättning och jag hoppas faktiskt på att det kommer att komma en.

Jag rekommenderar denna till alla ungdomar som vill ha en spännande bok som bjuder på en intressant värld och en handling som kommer att beröra en samtidigt som den bjuder på underhållning. Serien är perfekt till bokslukaråldern och man kommer att få svårt att lägga ifrån sig boken. Men även äldre som gillar fantasy och vill ha något lättläst men ändå innehåller någon vikt när det kommer till handling kan komma att få ut något av denna bok.

Tidigare omdömen om författaren:

Det går en liten ängel
Järvflickan
Blixtbarn (Blixtbarn #1)
Kraften vaknar (Strömånge #1)
Vittring (Strömånge #2)


Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

David Renklint: Blixtbarn

Titel: Blixtbarn
Författare: David Renklint
Sidantal: 280
Förlag: B. Wahlströms

Baksidestext:

Under det första åskovädret på evigheter träffas Eli av blixten. Huset hon bor i börjar brinna och hon förlorar såväl sina föräldrar som sin hand. Kvar finns bara en stump som ger ifrån sig en kraftfull strålning, och en svart röta som äter sig upp längs armen.

Samtidigt sker saker i världen runt omkring. Elis hemstad Pokol avfolkas snabbt. Isarna i söder smälter och marorna som legat infrusna tinas upp och vandrar norrut i stora flockar. De marar allt i sin väg – bara att snudda vid en mara räcker för att gå förlorad.

I hopp om att bota stumpen beger sig Eli ut på ett farofyllt äventyr. Det är en resa som tar henne till de mest avskyvärda platserna, men också till de allra vackraste. Och hennes uppdrag kommer snart att handla om långt mycket mer än att finna ett botemedel.

Mina tankar:

Detta är första boken i vad jag tror är en duologi, alltså en serie på två böcker. Att jag antar att det är två utan att ha läst den andra boken ännu är att denna kom ut 2020 och uppföljaren, Blixtregn, kom 2021. Har inte sett något om någon fortsättning samtidigt som författaren har gett ut andra böcker efter dessa varav tre är en trilogi som utspelar sig i samma värld som denna serie. Boken riktar sig till barn i åldersgruppen 9-12 men jag kände när jag läste den att även äldre kan komma att få ut något av läsningen om man har rätt sinnelag.

Författaren rör sig inom fantastiken och här är inget undantag. Det är svårt att genrebestämma den för det är lite av en mix av olika undergenre inom fantastiken, detta är en härlig mix och jag välkomnar det. Vi har drag av fantasy, vi har lite av den klassiska berättelsen om någon, som jag och även andra, kallar för bondpojken (fast det kanske inte alltid är en pojke, eller bonde för den delen) som av olika anledningar kanske visar sig vara något mera än vad första ögonkastet kanske får en att tro. Det är även check på föräldralösheten, och detta är ingen spoiler för det händer innan boken ens har börjat.

Vi har även element av något som rör sig åt steampunk-hållet som är en undergenre där världen har utvecklats att använda ångmaskiner för att ta sig framåt och driva samhället. Nu är det inte exakt detta i denna bok men som sagt något som rör sig åt detta håll. Sedan finns det bitar som får en att fundera på om denna värld som boken utspelar sig i är en helt annan värld än vår eller om det är en version av vår eller till och med att den utspelar långt in i framtiden. Detta är intressant att vi får själv fundera på detta i stället för att få raka svar på allt.

En annan genre som då och då smyger sig på är även skräck. Författaren har skrivit några skräckromaner för vuxna och de har varit riktigt kusliga och bra, så han kan verkligen denna genre. Jag gillar att han slänger in dessa element i en ungdomsbok, han ligger på en förhållandevis låg nivå men stämningen kommer fram när han tar till den sidan av författarskapet. Det kan hända att några i åldersspannet som den riktar sig till kanske tycker det blir lite kusligt, andra kommer att mysrysa år det och förhoppningsvis vara en väg in i det underbara skräckträsket.

Boken är fartfylld och det händer saker hela tiden, språket är enkelt och det är förståeligt då den riktar sig till en yngre läsarskara. Boken lyckades att väcka barnet inom mig då jag slukade fantasyböcker i form av David Eddings. Vi har här absolut något liknande, kanske inte stilen men att den andas samma när det kommer till äventyr och magi.

Handlingen är inte direkt komplicerad men den har absolut ändå ett djup som gör att den inte blir endimensionell utan något som blir intressant att följa. Ett plus är även världsbygget, just i denna så kanske det blir många frågor för läsaren som förblir obesvarade men jag hoppas på att vi kommer att få reda på mer om denna värld och vad det är som hänt historiskt sett. Med tanke på att författaren har skrivit en trilogi som utspelar sig i samma värld så kanske det är så att han har större planer på denna värld som kommer att sträcka sig över flera olika serier och berättelser. Om det är så det ligger till så välkomnar jag det verkligen.

Jag rekommenderar den till alla ungdomar som jag ha en magisk läsning som bjuder på många känslor och spänning, den är perfekt till lässlukaråldern, både som egen läsning eller högläsning, då även vuxna kan kommas att få ut något av läsning. Jag själv skall absolut läsa fortsättningen och trilogin som utspelar sig i samma värld. Renklint har för mig verkligen blivit ett namn att räkna med när det kommer till bra böcker inom fantastiken som rör sig åt skräckhållet, eller är mitt inne i det fasansfulla.

Tidigare omdömen om författaren:

Det går en liten ängel
Järvflickan
Kraften vaknar (Strömånge #1)
Vittring (Strömånge #2)

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

Buthler & Öhrlund: Mord.net

Titel: Mord.net (2007)

Författare: Dan Buthler & Dag Öhrlund

Sidantal: 439

Förlag: B. Wahlströms/Damms Förlag

Handling:

Flertalet personer blir runt om i världen mördade. Det gemensamma med alla mord är att det finns inga motiv eller andra ledtrådar som leder till någon gärningsman. Alla mord ser ut att vara helt slumpmässiga.

Den svenska polisen Jacob Colt ser dessa ökande mordfall i Sverige och börjar misstänka att det finns något gemensamt. Han pratar med kollegor i andra länder och de har också sett dessa ökande tillsynes slumpmässiga mord i sina respektive länder och misstänker också att något annat ligger bakom allt.

Mina tankar:

Detta är Buthler och Öhrlunds första bok om Jacob Colt. En serie böcker som, om jag förstått det rätt, ändrar huvudkaraktär i senare böcker. Hade inte läst något tidigare av dessa så jag kände att det var bäst att börja från början.

Jacob Colt är dock inte med så mycket i boken. Istället så får man möta en grupp olika personer och får ta del om deras livsöden. Boken blir nästan som en novellsamling dock med en röd tråd som knyter ihop de olika berättelserna. Det jag känner är att huvudhandlingen, den om vad som ligger bakom morden, aldrig direkt får fokus och tar sig framåt och sedan är boken nästan slut och då får den sin upplösning.

Boken är absolut spännande och jag tycker att författarna har fått till det bra om de olika personer som man möter. Inte alla personers öden blir avklarade för läsaren utan vissa bara försvinner ut från berättelsen och man får inte veta något om vad som hände med dem efteråt. Man skulle gärna få veta lite mera om dessa personer.

Jag skulle gärna som sagt sett lite mera fokus på huvudhandlingen. Kanske följt Jacob Colt lite mera om hur han försöker lösa mordfallen. Åt andra sidan så gör detta att det inte blir den vanliga polisromanen om en polis som skall lösa ett mordfall. En annorlunda och intressant vinkel på det.

Jag kommer absolut att  läsa mera i denna serie och rekommenderar denna bok till alla som gillar spänning och vill ha ett stort personregister i handlingen.

Pocket Bokus
E-bok Adlibris


Följ mig på facebook.
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur

Lee Child

Lee Child har skrivit en lång serie med böcker om Jack Reacher, en före detta militärpolis som inte har något hem utan är på ständigt resande fot igenom USA, och stöter på problem var han än beger sig. Det har hunnit att bli 20 böcker på svenska (den 21:e kommer snart på svenska och den 22:e kommer senare i år på engelska).

Språket är snabbt och lättuggat men känns ändå solid. Handlingen är aldrig komplicerad, hur otrolig den än kan vara så köper man den lätt och det blir underhållande. Det är ofta väldigt våldsam och blodigt, så för de som inte gillar detta är böckerna inte något att rekommendera för.

Älskar den principfasta figur som huvudpersonen Jack Reacher är. Det han ser som rätt är han redo att gå hur långt som helst för, vilket han också för det mesta också gör. Han ställer upp utan att tveka på den svages sida om någon större elak makt försöker förtrycka den, även om alla odds är emot han.

Böckerna är som en actionfilm, fartfylld och spänning rakt igenom utan att de knappt ger dig någon chans att andas mellan händelserna. Det är som sagt ren underhållning. Böckerna utger sig inte för att vara något annat, det är 100% ren spänning. Om man köper att en person hela tiden hamnar i farliga situationer, den ena större än det andra, så har man många härliga böcker framför sig.

Böcker i serien:

1. Dollar (Killing Floor, 1997)

2. Gisslan (Die Trying, 1998)

3. Bränd (Tripwire, 1999)

4. Besökaren (The Visitor, 2000)

5. Hetta (Echo Burning, 2001)

6. Livvakten (Without Fall, 2002)

7. Dubbelspel (Persuader, 2003)

8. Fienden (The Enemy, 2004)

9. Prickskytten (One Shot, 2005)

10. Misstaget (The Hard Way, 2006)

11. Trubbel (Bad Luck And Trouble, 2007)

12. Inget Att Förlora (Nothing To Lose, 2008)

13. Det Ögat Inte Ser (Gone Tomorrow, 2009)

14. 61 Timmar (61 Hours, 2010)

15. Värt Att Dö För (Worth Dying For, 2010)

16. Dold Identitet (The Affair, 2011)

17. Lögner (A Wanted Man, 2012)

18. Ingen Återvändo (Never Go Back, 2013)

19. Personligt (Personal, 2014)

20. Tvinga Mig (Make Me, 2015)

Följ mig på facebook.
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur

 

Terry Goodkind: Sanningens Svärd

Jag har äntligen avslutat en läsresa som jag startade för 18 år sedan. Den har varit 25 böcker lång eller 8243 sidor. Och jag ställer mig frågande om det har varit värt det.

Det är Terry Goodkinds serie Sanningens Svärd som jag tagit mig igenom. Det gjorde jag i två omgångar. Första omgången så läste jag varje bok från nummer 1 till 13 i den takt de kom ut på svenska mellan 1999 och 2006. Av någon anledning som jag inte minns varför tog jag en paus från serien.

Den pausen varade i tio år då jag bestämde mig, efter att läst att så många tycker att han är bland de sämsta fantasyförfattare som finns, att läsa klart serien. Jag skall erkänna att jag blev förvånad när jag upptäckte att så många tyckte så. Mindes de böckerna som läsvärda. Så för ett år sedan bestämde jag mig som sagt att läsa klart serien (de som blivit översatta, finns en fortsättning som inte har översatts) och nu har jag läst klart de återstående 12 böckerna. Och nu är frågan om jag fortfarande anser att serien är läsvärd.

Mitt svar blir både ja och nej.

Som många kanske inser utan att ha läst serien så blir den allt för utdragen med det mastiga sidantalet. Skall en handling kunna hålla en sådan längd så måste man verkligen ha något extra och mycket intressant att skriva. Det känns som att författaren bara fyller ut med ord bara för utfyllnads skuld och att kunna trycka fler böcker och sälja dem. Tror att serien hade tjänat mycket på om man hade rensats bort all denna utfyllnad.

Terry Goodkind har en förmåga att låta någon karaktär predika sina åsikter i flera kapitel efter sig. Det kan vara 30 sidor av monolog som i olika formuleringar säger samma sak om och om igen. Det är nog detta som många retar sig på för detta är Goodkinds egen filosofi, nu är jag inte insatt i sådant och kommer inte att ta upp det heller. Men jag förstår hur andra tänker när de säger att han är en av de sämsta författarna.

Sedan har han gjort sina huvudkaraktärer till supermänniskor som klarar av vad som helst utan några direkta problem. Ensam kan en karaktär döda flera hundra fiender.

Dock får jag säga att i själva huvudhandlingen så finner jag något som är någon form av läsvärd. Den sticker inte ut på något sätt men vissa bitar är till och med spännande och bra. Synd bara att han inte kunde ha hållit sig till den, samt skärt ner på sin predikan om sin livssyn.

Skulle tänka mig att för andra fantasyförfattare så är det kanske inte helt fel att studera Terry Goodkind och se vad man inte skall göra.

Om jag kan rekommendera serien för andra som gillar fantasy? Jag säger varken eller. En del kanske finner den ok, andra hatar den nog. Som sagt den har sina stunder men är för långdragen och predikande. Minns de första delarna som bättre, men om det är minnet som har sållat bort det värsta ur de delarna eller om de senare delarna blir sämre, det låter jag vara osagt.

Följ mig på facebook.
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur

En hyllning: David Eddings

Vi har nog alla den där författaren. Den, som kanske inte är favoriten, men som betyder lite mera för en än andra författare. Den som startade ens intresse för en viss genre. För mig när det gäller fantasy så är det David Eddings, han var inkörsporten för mig och han fick mig fast på kroken redigt.

Har nog alltid haft en förkärlek, utan att veta om det, till fantasy. I tidig ålder var det ofta sådana filmer som fångade mitt intresse. Willow är en barndomsfavorit som ligger mig varmt till hjärtat. Likaså Conan-filmerna och Excalibur. Serietidningar gick också i fantasyns tecken, en favorit var Kazaar, en Conan-liknande man som levde bland dinosaurer på en gömd ö. Kanske inte ren fantasy men ändå en smak av det.

Tidigt var jag också intresserad av rollspelet Drakar och demoner. Spelade det kanske inte så mycket med andra, men jag minns att jag som liten låg och läste monsterböckerna och hela tiden skapade nya karaktärer på rollspelsformulärerna, kastade tärningar hela kvällarna, inget fusk här, jag följde reglerna och vad tärningarna gav för utslag.

Det var 1989 eller 1990 (11-12 år gammal) som jag såg i ett nummer av Sinkadus (Äventyrsspels rollspelstidning) reklam för en fantasybok. Jag hade tidigare (när det kommer till fantasy) läst Bilbo och de två första delarna av Le Guins Övärlden-böcker och några Conan-böcker. Boken hette Stenens Väktare och var skriven av en person som hette David Eddings. Hade aldrig hört talas om honom (vilket inte var så konstigt när man bor i en liten stad och internet inte fanns) men jag blev intresserad. Jag begav mig till bokhandeln och de hade faktiskt boken hemma.

När jag började läsa boken så drogs jag med av handlingen med det samma. Jag försvann in i en annan värld, jag gick där sida vid sida med Belgarion och hans vänner. Upplevde magi, kärlek, sorg, humor, spänning, ja allt fanns där för mig. Hade aldrig tidigare läst något som fångade mitt intresse på det sättet. Jag älskade det och kunde inte få nog av det.

Som liten vill jag vara som Belgarion, jag ville att en släkting som Belgarath och Polgara tog med mig på äventyr till en annan värld där magin var på riktigt. Jag blev smått kär i den rödhårige Ce'Nedra. Älskade hur Eddings målade upp världen och alla hans karaktärer i den.

Efter David Eddings kom den (som jag kallar det) stora översättarbomben av fantasy till svenska. Robert Jordan, Tad Williams, Terry Brooks, alla ville översätta fantasy och jag kastade mig hungrigt över allt jag kunde komma över.

Efter två serier med Belgarion så kom en ny serie från Eddings, denna gång med den landsförvisade riddaren Spjuthök och jag älskade den serien också. Gillade även berättelsen om Tjuven Althalus, dock så blev jag lite besviken på slutet på hans sista serie Drömmarna.

Jag kommer nog aldrig att läsa om David Eddings böcker. Troligtvis är de inte så bra som jag vill minnas dem. Jag väljer att ha kvar mitt kära minne hur jag låg där (antingen i soffan eller i sängen) och slukade bok efter bok i den takten de översattes. Vissa minnen skall man inte rota för mycket i utan låta de vara så underbara som man minns dem.

Vilken författare var det som fick er att börja läsa er favoritgenre?

Följ mig på facebook.