Författare: Helena Dahlgren
Sidantal: 148
Förlag: Lava Förlag
Handling:
De bästa vännerna Hanna och Zeb tar studenten och skall
lämna den tråkiga förorten Tyresö där ingenting händer. Eller? Vad hände den
sommaren då den populära tjejen Lina Palmgren försvann? Vännerna använder sin
fritid till att festa och slötitta på Twin Peaks, men även till att läsa den
märkliga bloggen som går under namnet Orkidépojken.
Mina tankar:
Detta är Helena Dahlgrens debutbok (hon har tidigare skrivit
några noveller) och måste säga med det samma. Vilken
debut. Jag började med boken igår kväll när jag gick och la mig och kunde inte
sluta läsa den fören den var slut, som tur var så är den bara på 150 sidor. Men
det var 150 underbara sidor.
Boken är full med referenser till all möjlig populärkultur,
det är film, tv, litteratur och musik. Jag tror att alla kan hitta
igenkänningsfaktorer inom allt detta, då det är tillbakablickar så till olika
tidsperioder så väcker den många nostalgiska minnen.
Den är skriven i jag-form och jag blir starkt imponerad av
hur levande Helena får denna jag-röst att bli. Det är en stark röst som har
många känslor och mycket att berätta, en röst som man känner vill/behöver prata
av sig och man lyssnar gärna på den.
Rösten känns äkta och det blir en väldigt levande person som
man läser om, det är kanske tack vare jag-formen som gör att det känns så nära
och genuint. Kanske är det att man själv helt enkelt finner sig själv bland
dessa känslor som boken vill förmedla (det jag tror att den vill förmedla).
Jag fanns mig funderandes när jag hade kommit in 50 sidor in
i boken om hur mycket som finns av författaren i denna huvudkaraktär. Hur
mycket av sin bakgrund och tankar/känslor som lagts till i karaktären. För som
jag sa, rösten kändes så äkta att det borde finns en stor del av författaren
där. Om rösten nu är helt påhittad så hatten av till Helena som har förmågan
att skapa en sådan levande röst till en karaktär.
Jag fann mig när jag läste boken att tänka på Stephen King
(nu vet jag inte om detta var helt enkelt för att jag är en stor fan av honom
och att jag vet att Helena är det också, till och med större fan) och att
språket och karaktären kändes som en Stephen King-karaktär. Nu kan jag inte
direkt minnas något bok där han låter en karaktär prata så mycket som Helena
gör med sin i denna boken, skulle vara Dolores Claiborne som också är skriven i
jag-form. Så jag skulle vilja säga att detta var en Stephen King
deluxe-karaktär. För han är den enda jag kommer på som jag läst som klarar av
att ge en sådan färgstark röst till sin skapelse och Helena gör det ytterligare
ett steg längre.
Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris
Låter spännande! Enda negativa skulle väl då vara att den tar slut så fort...
SvaraRaderaJa, det kanske det skulle vara. Eller så kanske är helt lagom, blir en liten pärla. :)
Radera