Författare: Christina Öhman
Sidantal: 44
Förlag: Seraf förlag
Baksidestext:
En dystopisk skräcknovell som blandar Tjernobyls historia med fiktiva grymheter.
Tio långa år har passerat sedan katastrofen och världen är fortfarande inte densamma. Historier från förr är allt Nina känner till om den gamla världen, då naturen var livfull och natten trygg.
I utkanten av Rovny ligger Nova Nadiya, barnhemmet där fruktansvärda experiment utförs i hemlighet. Barnen där är lika gamla, alla är flickor och alla är födda döva.
Men det finns en som kan kommunicera utan tecken.
Mina tankar:
Detta är en novell som blandar Tjernobyl-katastrofen med skräck. I denna så har det gått tio år och världen har inte återhämtat sig. På ett sätt så fick katastrofen grymmare efterverkningar i denna version, inte för att man skall förminska det som verkligen hände.
Vi möter en ung flicka, som är döv, som hamnar på ett barnhem med andra döva flickor i hennes ålder. Det är inget trevligt barnhem som hon hamnar på och nästan med detsamma så börjar grymheterna i form av att man forskar på flickorna genom att utföra experiment som bara kan kallas för tortyr.
Men denna flicka har en förmåga att förmedla och prata med andra i form av tankarna. Detta väcker ett hopp och gemenskap hos de andra flickorna som inte kunnat prata med varandra.
Det är med ett vemod i språket och handlingen som författaren målar upp denna kusliga berättelse som jag skulle jämföra med an avkomma av Stephen Kings Eldfödd, i form av att det finns mentala krafter i spel, kanske inte lika starka som i hans bok, men lite åt det hållet. Det finns även andra skräckelement, men de lämnar jag osagda så att man själv får uppleva dem.
Det är dock bara en novell på knappa fyrtio sidor men ändå lyckas författaren förmedla så mycket handling och känslor att man känner att man fått lika mycket som man får ur en roman. Det är faktiskt så att jag skulle gärna ha sett denna som en roman och att man byggt ut och byggt vidare på denna handling. Man vill veta ännu mera vad som rör sig i skuggorna av novellen, det som bara berörs men inte visas upp för läsaren.
Summan blir en mysig, eller rättare sagt ryslig, liten berättelse som drar in läsaren in i mörkret. Den kanske inte skrämmer en så att man inte vågar släcka lampan men den får en att rysa till och kanske till och med andas lite hastigare.
Jag rekommenderar den till alla som vill ha en rysare som man lätt tar i en sittning och har ett trollbindande språk och handling. Jag har läst en bok av författaren och måste säga att det är något med hennes stil som verkligen träffar rätt med min smak av skräck och jag hoppas på många år av rysligheter från henne.
Omdömen om tidigare böcker av författaren:
Under svart himmel (Under #1)
Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar
