Författare: Johannes Pinter
Sidantal: 102
Förlag: Egmont Publishing
Baksidestext:
Läraren Engelbrekt kontaktar de fem barnen en lördagsmorgon. Ett monster är löst på Gläntebyskolan!
Det är en riktig mumie som haltar omkring i korridorerna. Den ser läskig ut och verkar väldigt arg. Och så har den ett smycke som den kan hypnotisera med. När barnen kommer närmare upptäcker de dessutom att mumien är värsta mästaren på karate.
Karatemumien går ut i staden mot Gläntebys museum. Där pågår en utställning som den verkar intresserad av.
Tove, Oliver, Johanna, Musse och Charlie måste nu plocka fram sina förmågor för att hindra den från att nå sitt mål.
Mina tankar:
Detta är den andra boken i skräckserien Monster Monster. Den inleddes med Den köttätande tentakelväxten. Serien blev på tretton böcker och den riktar sig till barn i åldern 6-9.
I den första boken så fick vi möta fem barn som blev kvar på skolan när de missade bussen för en skolresa. Läraren Engelbrekt samlade ihop dem i en sal och visade dem en gammal dokumentärfilm. Då blixten slog ner så hände det saker, projektorn som hade visat filmen fick magiska krafter så att den kunde projektera verkliga monster. Det var inte bara den som fick magiska krafter när blixten slog ned, alla barnen fick varsin magisk kraft som utgick från vad de gillade att göra och var duktiga på. I första boken så bekämpade de en köttätande tentakelväxt.
I denna bok så fortsätter äventyret och monstret i denna bok är en mumie, men inte vilken mumie som helst en som kan karate. Barnen försöker att stoppa mumien men den verkar inte vilja bli stoppad och den beger sig mot stadens museum som Toves mamma jobbar på.
Johannes Pinter är en rutinerad skräckförfattare och han gillar att skrämmas, men han är även mycket för barn och även om han drar åt skräckhållet så håller han det nere så att det i stället för skräck blir ett äventyr för barnen, de som är i boken och de som är tänka att läsa den.
Det finns en underliggande betydelse i boken, eller i hela serien skulle jag nog säga fast jag bara läst de två första. Det är att Pinter vill med sina böcker få barnen som läser dem att inse att det är viktigt med sin kreativitet, att man skall våga använda den och inte trycka ned den eller låta någon annan göra det. Denna uppmaning bakar han in väldigt bra i äventyret.
Språket är väldigt lättläst, vilket inte är det minsta konstigt med tanke på vilken målgrupp som boken riktar sig till. Men ändå får han till en berättelse med fart i, vilket är viktigt för att hålla kvar intresset, samtidigt som den är underhållande både i form av spännande och rolig. Boken fungerar riktigt bra om barnet själv vill läsa, men även som högläsning och då känner jag att man även som förälder nog får ut något av lässtunden, inte bara tiden med barnet utan av själva boken.
Så jag rekommenderar den till alla barn som vill ha en spännande läsning som vill väcka ens egen fantasi. Som förälder behöver man inte vara orolig att barnen kommer att få mardrömmar av dem, men ändå kan den vara en bra inkörningsport till skräckens värld.
Omdömen om tidigare böcker av författaren:
Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda jag där mött
1007
De mörkermärkta (De mörkermärkta #1) (Tillsammans med Mattias Leivinger)
Stormskörd (De mörkermärkta #2) (Tillsammans med Mattias Leivinger)
Den köttätande tentakelväxten (Monster Monster #1)
Karmakoma
Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar