Författare: Johannes Pinter
Illustrationer: Lucas Svedberg
Sidantal: 93
Förlag: Egmont Publishing
Baksidestext:
I denna första bok i bokserien ”MONSTER MONSTER” är de fem klasskompisarna Tove, Charlie, Musse, Johanna och Oliver med om en konstig händelse i skolan. Efteråt upptäcker de något magiskt: deras kreativa förmågor har blivit till superkrafter. De kan påverka världen runt omkring sig med sitt tecknande, målande, skrivande och filmskapande.
Men de upptäcker något annat också: det börjar dyka upp monster i den lulla staden. Monstren verkar komma ur barnens egna mardrömmar. Exempelvis den köttätande tentakelväxten som är väldigt hungrig på människor.
Den enda som kan besegra monstren är barnen med sina magiska förmågor.
Mina tankar:
Detta är den första boken i serien Monster monster, som är skräckböcker som riktar sig till barn i åldersgruppen 6-9.
I denna första bok så möter vi huvudkaraktärerna, som består av fem barn och en lärare. En dag så missar barnen bussen som skall ta skolan på en resa till Stockholm, de blir kvar i skolan tillsammans med deras bildlärare. Bildläraren tar fram en gammal filmprojektor och visar några naturfilmer, det börjar regna och blixten slår ner i skolan. Blixten går igenom barnen och snart visar det sig att de har fått magiska förmågor, med hjälp av deras olika talanger så kan de skapa saker. Men det är inte bara de som fått magiska förmågor, projektorn skapar monster. Nu blir det upp till barnen att bekämpa dessa monster med sina nya förmågor.
Johannes Pinter är väl bevandrad i skräckens fotspår. Han har tidigare skrivit vuxenskräck men även gjort skräckfilmer. Med denna serie så ger han sig på att utbilda de minsta när det kommer till skräcken och det tycker jag, som skräckälskare, är riktigt bra och rätt. Anser att ju tidigare man får blodad tand för skräck ju bättre kan det bara bli. Själv så blev man matad med filmer som Aliens när man var runt sju-åtta år och började läsa Stephen King när jag var kanske elva.
När det kommer till Johannes vuxenskräck så är de riktigt bra och kusliga på ett sätt som kryper på en. Här har vi, vilket man precis anande innan man började läsa boken, en mera nedtonad skräck. Det är en lagom nivå när det kommer till vilken ålder den riktar sig till. De är mera underhållande och fantasirika än skrämmande och jag tror att det är det som är författarens huvudmål i denna serie samt att lyfta fram barns fantasirikedom och att de skall våga använda den. Så jag tror inte att någon kommer att få några mardrömmar av boken, men kan inte lova det till hundra procent.
Språket är enkelt och håller sig rakt på sak och målar inte ut handlingen allt för mycket, vilket är precis vad man räknar med med tanke på vilken ålder boken riktar sig till. Stilen är, likt de flesta barnböcker, att handlingen pratar direkt till barnen, vuxenböcker brukar mera låta läsaren stå vid sidan av handlingen och få den uppmålad för sig.
Det händer saker hela riden i boken och det är bra för det håller uppe intresset bland åldersgruppen som den riktar sig till. Hade den varit långsammare så tror jag att det fanns en risk att barnen hade tappat intresset för handlingen. Det blir en bok att sluka både som högläsning och att läsa själv. Det är en bra mix av spänning, skräck och humor. Boken slutar med en slags cliffhanger som hintar om vad som kommer att hända i nästa bok.
Jag rekommenderar den till alla barn som vill ha en bok som man kommer att sluka. Som jag nämnde tidigare så tror jag att detta är en bra inkörsport till skräckens underbara värld. Hela serien består av 14 böcker och jag kommer absolut att läsa några fler i denna serie för att se hur Johannes Pinter utvecklar denna historia.
Omdömen om tidigare böcker av författaren:
Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda jag där mött
1007
De mörkermärkta (De mörkermärkta #1) (Tillsammans med Mattias Leivinger)
Stormskörd (De mörkermärkta #2) (Tillsammans med Mattias Leivinger)
Karmakoma
Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar