Oskar Källnar och Karl Johnsson: Armageddon

Titel: Armageddon
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 335
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget , tackar så mycket.

Baksidestext:

Alice och Elias ska äntligen få landa på jorden igen, efter att ha varit borta i nästan ett år. Men det är bråttom. De måste hinna före Karnidda och hans kraoer till mammas stora hemlighet, en sanning som har makten att skapa kaos i hela galaxen.

För sent inser de att flera av deras fiender har följt efter. Snart är Stillheten det enda som kan förhindra att deras hemvärld förvandlas till ett brinnande armageddon.

Mina tankar:

Detta är den sjunde och sista delen i serien Imperiets arvingar, en sf-serie som riktar sig kanske först och främst till åldersgruppen 9-12 men varje inbiten sf-fan kan med behåll läsa denna serie. De tidigare delarna heter Bortförda, Järnrosen, Gravplaneten, Minnesskrinet, Fängelseflykten och Världsdanaren.

Man skall ha läst de tidigare böckerna i serien för att hänga med i denna bok. Dock så inleds boken med att Arisa, en AI som finns i rymdskeppet Stillheten, återberättar i sin logg vad som hänt i de tidigare böckerna. Jag ser detta mer som en uppfriskning av minnet i stället för att man skall kunna hoppa på den senaste delen.

Så för fyra år sedan fick vi läsare göra oss bekanta för första gången med de två människobarnen Alice och Elias som hamnar i ett äventyr av episka och galaktiska nivåer. Nu kommer vi till slutstationen och vilken resa det har varit. Redan nu kan jag säga att den har varit värd att följa med på.

Oskar Källner med sin text och Karl Johnsson med sina otroliga bilder har tillsammans skapat en värld, eller rättare sagt ett universum som man bara kan säga är om inte helt perfekt i alla fall så perfekt det bara kan bli. Deras kärlek till genren lyser så starkt i denna serie att den omfamnar läsaren och de vårdar genren på ett sådant sätt att man känner deras visioner i att lyfta fram den till alla.

För även om den inbitne sf-nörden hittar hur många detaljer som helst när det kommer till referensen till genrens alla formar, böcker som filmer, tv-serie, serietidningar och säkert även musik, så kan den icke inbitne lätt följa med i berättelsen handling och vem vet, kanske man blir biten av genren och gräver sig ned i den om man börjar läsa denna serie.

Det är inte bara alla referenser, som jag med säkerhet missade hur många som helst, som gör denna serie till något unik och bra. Själva handlingen har så mycket i sig när det kommer till att leva, växa upp och utvecklas som människa. Vänskap och familj är en central kärna när det kommer till detta, men även att våga göra saker, stå upp för vad man tror på finns där också. Allt packat med spänning som gör att man får svårt att lägga ifrån sig boken.

Boken är lättläst, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken åldersgrupp den riktar sig till. Samtidigt så är språket målande och Oskar Källner har fått till en udda skara karaktärer som samlas på rymdskeppet Stillheten och man kan inte annat än att älska dem och se hur de under resan gång i serien blir en familj.

Att sedan Karl Johnsson bilder passar så perfekt in i handlingen gör inte saken sämre. En del är så läckra att de borde säljas som planscher/tavlor att ha hemma på väggen. Det är inte bara texten som har referenser till genren, även i bilderna finns detta.

Så hur knyter då denna bok ihop säcken? Om man ser hela serien som en lång film eller en tv-serie så är det precis som det skall vara. Varje del har haft sitt tema och även lite stil och när man kommer till slutet av en berättelse så är det endast en sak som gäller och det är ett episkt avslut och det är just det som vi bjuds på här. Skall inte säga på vilket sätt men man tar upp de röda trådarna och samlar ihop dem, vi får även ett slags adjö som hör till genren.

Men är det då verkligen slutstationen? Nej, faktiskt inte, i alla fall inte till detta universum. För några dagar sedan så avslöjade Oskar Källner att Imperiets arvingar skall bli tv-spel, det verkar som att handlingen skall utspela sig efter denna serie, alltså kommer berättelsen att leva vidare och utvecklas. Vem vet, kanske man i spelet kommer att på något sätt stöta på några välkända karaktärer. Det skall bli spännande att se hur detta utvecklas.

Jag rekommenderar denna bok, och hela serien, till alla som vill uppleva ett sf-äventyr som är en enda stor hommage till hela genren samtidigt som den har en egen handling som står stadigt på sina ben. Även om den som sagt riktar sig till barn så vill jag poängtera igen att äldre kan absolut läsa denna med behållning. Räknar man med vetenskaplig faktabaserad sf så kanske man blir besviken, då man inte valt, av förklarliga skäl, att dyka ned i detta. Jag säger hej då till Alice och Elias för denna gång, men skulle inte bli allt för förvånad om man om några år får möta dem igen i bokformat, man skall aldrig säga aldrig.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Drakhornet (Nornornas Vävnad #1)
Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)
Gravplaneten (Imperiets Arvingar #3)
Minnesskrinet (Imperiets Arvingar #4)
Fängelseflykten (Imperiets Arvingar #5)
Världsdanaren (Imperiets Arvingar #6)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tycker om boken: Bokbloggar