Författarporträtt: Anna Jakobsson Lund

Foto: Petra Berggren

Berätta lite kort om dig.

Anna: Jag är en 42-årig norrlänning som bor på en mindre ort med mina två barn. Till vardags arbetar jag 75% med systematisk uppföljning inom socialtjänsten, och ”roar” mina kollegor med diverse vilda liknelser och annat som gör att de aldrig glömmer att jag också är författare. Att vara statsvetare som arbetat mot offentlig sektor, numera främst socialtjänsten, i 20 år tycker jag själv är en passande bakgrund för en fantastikförfattare. Mitt jobb ger mig mycket inspiration när jag skriver om samhällets skuggsida, om makt och motstånd och strukturer som förtrycker den enskilde. Enda nackdelen är kanske att jag har svårt att skapa riktigt skurkiga skurkar, eftersom onda människor inte intresserar mig så mycket. Det är mycket mer spännande att resonera kring de strukturer som vi bygger upp i god tro, men som med fel förutsättningar kan göra mycket ont.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Anna: Jag har alltid läst mycket och skrivit mycket. Under uppväxten var jag en ganska udda fågel, som ansträngde mig fruktansvärt hårt för att vara som alla andra. Så även om jag läste äventyrliga böcker och en hel del fantasy och science fiction som ung tog jag det aldrig längre in i nörduniversum. Det kan jag ångra idag, då jag till exempel hade killkompisar som spelade rollspel och höll på med lajv. Tanken att jag borde hänga på dem föll mig helt enkelt inte in, eftersom tjejer i min klass höll på med basket och möjligtvis hästar. Så det blev mina intressen också, med skrivandet som en ständig följeslagare lite så där på kvällar och nätter.

Anna: I läsningen var jag en sann allätare, men många av favoriterna var antingen science fiction, fantasy eller historiska äventyrsböcker. Utbudet begränsades av vad som fanns på bibliotekets ungdomsavdelning, och jag fick ingen vägledning att ta mig över till den vuxnare fantastiken. När det blev dags för vuxenböcker på riktigt hade jag istället en lång deckarperiod, innan jag hittade tillbaka till fantastiken igen genom uppsvinget av främst utländska ungdomsböcker inom fantasy och science fiction.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Anna: För mig har skrivandet ingen riktig startpunkt. Jag var helt enkelt bara tjejen som alltid gick omkring med ett anteckningsblock. Där fanns allt från kärleksdikter till historier som utspelade sig i stall eller på internatskolor. En av mina stora läsupplevelser i barndomen var dock Diana Wynne Jones bok Tidens mittpunkt. Jag minns att jag läste den under en hösthelg, och varje gång den tog slut började jag direkt om från början. Tre gånger var jag tvungen att läsa den innan jag kunde släppa den ifrån mig! Jag hade även mindre ”finsmakig” smak, och snöade tidigt in på böckerna om Ayla av Jean M Auel, som jag också läste om och om igen. Båda dessa böcker/bokserier påverkade mitt skrivande och jag skrev fanfiction eller historier som var starkt inspirerade av dem. Stenålder, tidsresor, framtidshistorier i en enda röra.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Anna: Oftast är den senaste bra boken jag läste min favoritbok, och ibland får det också konsekvenser för skrivandet. Leigh Bardugos Six of Crows fick mig att vilja skriva en (för mig) känd miljö i en alternativ verklighet, vilket jag gör i min bokserie Metallsviten. The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers fick mig så sugen på att skriva om rymden att jag plötsligt fann mig skrivandes på två bokserier samtidigt.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Anna: Jag gillar dialog, där finns så mycket av karaktärernas själ. Vad som sägs, hur det görs. Vem som ljuger eller tiger om viktiga saker. Hur olika saker kan tolkas. Jag är svårt förtjust i alla mina karaktärer och tycker egentligen om att skriva alla scener där de får komma fram.

Knöligast att skriva är actionscener, för det blir ofta en hel del logistik och förflyttningar, och jag har sällan en klar bild av hur såna scener ska bli innan jag börjar. Jag brukar säga att den som skapade mig gav mig 95 procent ord och sedan en slatt som ska sköta resten av kroppen och hjärnan. De scener som mestadels är visuella är därför en utmaning. Men så här långt in i ”författarkarriären” har jag upplevt att det mesta som är svårt också utvecklas mycket när jag testar, förkastar, gör om och inspireras av andra. Det är det som gör skrivandet så tillfredsställande.

Hur ser din skrivprocess ut?

Anna: Jag älskar att skriva. Det gör att jag inte har tålamod med research och planering. Allt sånt sköts under tiden som skrivandet pågår. När jag kom på att jag ville skriva om en intergalaktisk internatskola ägnade jag två semesterdagar åt att fundera på karaktärer och grundhandling. Med två meningar per bok (jag visste att det skulle bli fem böcker) gav jag mig sedan ut och skrev. Ett år senare fanns Czentes Omega i handeln. Mitt tålamod fixar helt enkelt inte att gå och suga på grejer eller bygga stora världar där böckerna kan utspela sig. Det är istället skrivandet som ”visar mig” världen och i viss mån handlingen. För mig är det ett jättespännande sätt att jobba, eftersom jag hela tiden får se nya saker hittas på. Det är som att läsa en spännande bok, med alla ingredienser som jag själv gillar. Sedan innebär ju detta sätt att jobba massiva omskrivningar och mycket slit med att få ihop allting, så jag har faktiskt blivit bättre på att planera med åren. Men jag är fortfarande som ett barn på julafton när det plötsligt visar sig att en person blir kär i en annan, eller att det finns ett helt samhällssystem som jag inte ”vetat om” bakom en enkel scen.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Anna: Förr skrev jag mycket i luckorna mellan att jag tog hand om mina då ganska små barn. En timme på kvällen, kanske någon stund när jag och morgonpigge sonen gick upp före alla andra, och så medan jag stekte pannkakor och köttbullar. I dag har jag större barn, som bara bor hos mig varannan vecka. Jag har också en dag ledigt från dagjobbet per vecka som kan vikas till skrivande och förläggeri. Det gör att jag jobbar längre pass med skrivandet, helst när inte barnen är i närheten. När jag är med dem vill jag kunna lägga fokus på dem. Visst pratar vi en del om mina påhittade världar, men de är inte direkt imponerade av mina påhitt, så det blir inte så långa konversationer.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Anna: Jag är ganska rejält ansiktsblind, vilket gör att jag sällan vet hur mina karaktärer ser ut. För mig är de mer en känsla, eller ett par detaljer som kan vara ganska ovidkommande egentligen. Och jag får alltid gå tillbaka i texten för att kolla vad de har för ögonfärg och andra såna detaljer, för det minns jag aldrig.

Min ansiktsblindhet blir jobbig på till exempel bokmässan, när jag sällan känner igen människor som jag träffat flera gånger. Det här gäller speciellt alla vänner från sociala medier, som jag kanske har i minnesbanken som ett insta-alias och känslan av personens bilder, snarare än som en bild av ansiktet.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Anna: Ända från början har jag velat bryta mot normer i mitt författarskap. Den första serien skrev jag som en slags motvikt till den dystopiska litteratur som då började komma från USA, där mer och mer fokus lades på kärlekshistorier (ofta med en tjej som skulle ”välja” mellan två killar som gillade henne) istället för på att berätta om makt och motstånd och att belysa samhällsproblem. Så både ämnet och karaktärerna i trilogin om Systemet bröt mot normerna. Jag ville skriva om hur ditt yrke och utbildning ger dig status i samhället, och hur orättvisa system kan göra att vi förkastar människor med unika förmågor som ”mindre värda”. För mig var det också viktigt att karaktärerna var mänskliga, med många fel och brister. Alfahannar eller fysiskt starka tjejer som befäster idén om att våld är makt intresserade mig inte.

Genom mina böcker återkommer många teman. Makt och motmakt, klass (man är ju inte norrlänning för inte), system som förtrycker och människans möjlighet att skapa något bättre om hon har mod och samlas i grupper där lojalitet men också ärlighet råder. Mina karaktärer är sådana som historiskt sett inte har fått vara en del av litteraturen. Ofta har de någon funktionsvariation, eller annan hudfärg än vit, eller är queera. Jag vill visa att människor är mer komplexa än vi tror, och att variation är norm. Där är fantastiken en av de bästa genrerna, för den låter mig bygga världar med helt egna regler. Jag kan sudda ut eller förstärka normer som finns i vårt samhälle, och därigenom säga något till läsaren, utan att boken känns som en argumenterande text eller en politisk pamflett.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Anna: Jag är lite avundsjuk på författare som ger sig ut på äventyr med sina böcker som ursäkt, som ägnar sig åt fysisk research och testar grejer som deras karaktärer gör. Jag är mycket mer en skrivbordsråtta. Det mest njutningsfulla research jag gjort var när jag testade hur choklad egentligen smakar, för att kunna beskriva en karaktärs upplevelse när han äter det för allra första gången. Annars har jag haft turen att ha fantastiska resurspersoner som hjälper mig med fakta. Det häftigaste någon annan gjort för mig i researchsyfte är min väns man, som är kemilärare. När jag frågade min vän (som också är kemist) om vad man kan använda för att ärga koppar om man lever i ett samhälle som liknar vårt 1920-tal, och hur lång tid det kan ta sa hon att hon skulle diskutera detta med sin man. De har tidigare hjälpt mig med både riktig och påhittad kemi, så jag var helt lugn. Ett par veckor senare kom hon tillbaka med besked: ”Min man gjorde ett experiment med sina åttor, och man kan använda ättika, och då tar det ungefär en vecka.” Och så visade hon bilder! Bra resurspersoner är det allra bästa!

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Anna: Just nu skriver jag på fortsättningen i Metallsviten. Silverdagar ska den boken heta. Det blir ganska mörkt och nya aspekter av vår närhistoria hamnar i fokus. Sedan håller jag också på med nya lättlästa böcker om sex och relationer, vilket är ett roligt projekt att varva fantastiken med. Och ett filmmanus som snart ska gå till producenter för bedömning. Det är en rymdhistoria som blir riktigt häftig. Som författare är det coolt att få jobba med manus, för det är ju mer en gemensam process. Med detta manus har jag och regissören/den andra manusförfattaren jobbat jättemycket med planering av historien och förkastat en massa idéer innan jag börjat skriva, vilket är bra träning för mig som gärna börjar skriva på en gång.

Jag tycker om att varva flera olika projekt, så med den här mixen av olika saker trivs jag!

[Bibliografi]

Fantastikromaner:

Systemet 1: Tredje principen (Annorlunda Förlag, 2015)
Systemet 2: Aldrig ensamma (Annorlunda Förlag, 2015)
Systemet 3: Enda vägen (Annorlunda Förlag, 2016)
Equilibrium (Annorlunda Förlag, 2017)
Intergalaktiska Akademin 1: Czentes Omega (Annorlunda Förlag, 2018)
Metallsviten 1: Blynätter (Annorlunda Förlag, 2019)
Intergalaktiska Akademin 2: Stanos Volta (Annorlunda Förlag, 2020)

Noveller:

Doften av mango Antologin: Maskinblod 3 (Affront, 2014)
Skördad Antologin: Kärlek i maskinernas tid (Affront, 2014), Ljudnovell (Fafner förlag, 2017)
Messiah Antologin: Waiting for the machines to fall asleep (Affront, 2015)
Mantlarna Antologin: 13 svarta sagor om Superhjältar (Swedish Zombie, 2018)
Revan Antologin: Bortom portalen II (Fafner förlag, 2018)
Spökbrigaden Antologin: 13 svarta sagor om Superskurkar (Swedish Zombie, 2019)

Böcker som inte är fantastik

100 sidor om att sätta smarta mål – och att nå dem (Redaktionen, 2008)
Natt utan ängel (Annorlunda Förlag, 2011)
Utanför Plan 1: Starkt försvar (Bokförlaget Hegas, 2019)
Utanför Plan 2: Släppa in (Bokförlaget Hegas, 2019)
Utanför Plan 3: Riva ner (Bokförlaget Hegas, 2020)
Utanför Plan 4: Bygga upp (Bokförlaget Hegas, 2020)