Författare: Marcus Olausson
Sidantal: 659
Förlag: Catoblepas Förlag
Baksidestext:
Någonstans i allt det här måste det finnas ett lyckligt slut. Om gudarna vill.
Vänner dör och världen brinner. Elderim är ensam nu och medan mörkret faller över Serahema växer det även inom honom. Han försöker desperat undvika profetiorna och istället följa hjärtats röst, men för fallna hjältar väntar inte kärlek när ödet dikterar villkoren. Det finns bara en väg nu och den verkar föra honom till Den mörke guden själv - Naemin.
Hopplösheten har Serahema i sitt grepp, men prövning föder hjältemod och hjälp finns där man minst anar det. Till och med hos en fiende.
Mina tankar:
Detta är den tredje och avslutande delen i författaren Marcus Olausson fantasyserie Serahema Saporium, det är episk high fantasy med mörka toner som riktar sig till vuxna.
Säger här med detsamma att jag i denna recension kommer inte att avslöja något om handlingen i boken, så ni som läser detta behöver inte vara oroliga över detta.
Alla resor måste ha sitt slut även om man kanske inte vill det. Det var med blandade känslor som jag började läsa denna bok. Jag älskade de två tidigare delarna i serien, som man skall ha läst innan man läser denna, och har flertalet gånger lyft denna serie och Marcus till skyarna.
Jag var ivrig att läsa denna bok och få reda på hur allt kommer att sluta men ändå ville jag inte att resan skulle ta slut redan, jag var både redo och ändå inte. Sedan var jag orolig på om jag skulle gilla slutet eller inte, tänk om denna serie föll som en pannkaka tack vare att författaren drar till med några nödlösningar för att kunna knyta ihop handlingen, eller att han ändrar på reglerna bara för att få till ett slut som inte stämmer med det som han har byggt upp. Skulle Marcus falla på mållinjen, något som jag har upplevt från stora internationella författare, några som jag tyvärr har blivit lite besvikna på.
När boken börjar så befinner sig vi och karaktärerna i askan av vad som hände i förra boken. Det är mörkt och väldigt lite hopp om en framtid för världen. Ett stort krig stor vid murarna redo att bryta ut när som helst.
Jag dras snabbt in i denna värld igen. Jag vandrar tillsammans med karaktärerna och jag upplever det som händer dem. Det är verkligen inte en dans på rosor i denna sista bok, vilket det inte heller har varit i de två tidigare delarna, men i denna så känns mörkret och ångesten ännu närmare. Hoppet om en frälsning för världen finns knappt och det är faktiskt att man ibland känner att ens eget hjärta slår ett sista slag. Man vill säga åt författaren att ge karaktärerna en chans att klara av sitt omöjliga uppdrag som han gett dem.
När jag ändå nämner karaktärerna så måste jag ge ett stort plus till författaren för hur mycket han har lagt ner i att ge liv till alla karaktärer som vi möter i boken. Man har säkert sin favorit, jag har några, men alla som man följer blir favoriter. De har alla sin historia som gör att man bryr sig om dem, de är alla lite trasiga och har sina brister, alla har de sina egna demoner som de slåss emot. De är inte övermänniskor samt de är inte enbart goda eller onda, de har en stor gråzon. De har ett djup och de blir verkliga och mänskliga.
Språket sitter precis där det skall. Det är målande och har ett djup samtidigt som det är lätt att ta till sig, fylligt och välsmakande. Det är bra drift i handlingen, den flyter på och fast den utspelar sig på flera olika fronter så blir det inte rörigt att följa med. Dessa handlingar, som utspelar sig samtidigt, är alla intressanta att följa.
Världsbygget igenom denna serie är av toppklass. Marcus har verkligen fått till en riktigt intressant bakgrundshistoria med gudar, magi och varelser. Det känns så stort och genomarbetat att man känner att denna värld verkligen kunde existera. Jag kan bara föreställa mig vilket arbete som det måste ha varit att få ihop allt detta.
Jag har vuxit upp med fantasy-genren sedan jag började läsa den på 80-talet. Jag var med om den stora vågen av översatt fantasy som förlagen gav ut då. Jag slukade så gott som alla böcker som kom ut under den perioden. Fram till runt 2000 då det tog näst intill stopp på all översättning av fantasy, i alla fall den som riktade till en äldre publik. Den stora skaran hade gått över till att läsa på engelska för att de orkade inte vänta på att de svenska förlagen skulle översätta böckerna. I och med att försäljningen minskade så drog förlagen i handbromsen och det blev svårare och svårare att hitta fantasy på svenska.
Jag har växt upp med David Eddings, Terry Brooks, Robert Jordan med flera. Dessa formade min syn på fantasy och vilka element som man kan förvänta sig i denna genre. Marcus Olausson är i samma ålder och jag känner i hans böcker att han är uppvuxen med samma böcker som jag. Jag hörde i en intervju att han vill med sina böcker ville göra någon slags hyllning till hela genren, men ändå göra något eget och kanske även modernare. Det är så många element som jag så väl känner igen från alla dessa böcker som jag läst och kan bara hålla med att han har träffat rätt på alla punkter. Serien är en hyllning till genren i sig, men den är så mycket mer än det, den står så stadigt på egna ben att den blir en fyr som lyser så starkt i mörkret när man försöker hitta hem, och när jag menar att hitta hem så pratar jag om den svenska fantastiken.
Det är tyvärr många som läser fantasy på engelska för att de anser att det inte kan existera bra fantasy på svenska, det går helt enkelt inte att skriva bra på svenska. Tanken att ens ta upp en svensk författare slår dem inte ens, de ger inte ens dem en chans för att bevisa motsatsen. Och en av dem som verkligen bevisar motsatsen är Marcus Olausson med denna serie. Om någon anser att denna serie saknar något för att göra den till ett utmärkt exemplar av fantasy av högsta kvalité så vet jag inte vad mer man kan önska sig, denna serie har allt.
Jag började med att säga att det var med delade känslor som jag började läsa denna bok. Skulle Marcus ro hem detta gigantiska skepp som han hade skapat i denna serie? Eller skulle det bli en besvikelse för mig, hade jag lovordat honom så mycket som jag gjort genom åren bara för att på mållinjen bli besviken? Jag antar att allt som jag skrivit i denna recension bara kan visa åt ett håll, om inte så säger jag det rakt ut.
Marcus har inte bara tagit sig över mållinjen med bravur, han går över den med så storslagen stil att han lämnar spår efter sig som länge kommer att eka kvar inom den som läser serien. Jag vågar faktiskt att sticka ut hakan och påstå att det är ett mästerverk som han har komponerat ihop. Det var med andra delade känslor som jag läste de sista sidorna i boken, som för övrigt måste ha varit ingnida i lök (smart tricks av Marcus och förlaget). Jag var nöjd med hur allt slutade och kunde inte ha önskat mig något mer, men det var med vemod som jag la ifrån mig boken, för nu var resan slut. Ändå kändes det att man lämnade karaktärerna till nya äventyr och jag önskar dem all lycka på deras fortsatta resa i sina liv.
Vad mer finns det att säga om denna bok och för den delen serie? Har ni inte läst den ännu och gillar fantasy. Vad väntar ni på? Efter ni har gjort det, sprid då orden om denna serie till alla ni kan. Säg att det finns en stjärna på den svenska fantastikhimmelen som lyser så starkt att man kommer att tappa andan. Jag kommer att med stolthet fortsätta med det, mitt hjärta har ännu inte slagit det sista slaget för den svenska fantastiken.
Marcus, din galning, du gjorde det. Cirka 20 år av blod, svett och tårar var värt det.
Omdömen om tidigare böcker av författaren:
Om Gudar Dör (Serahema Saporium #1)
Vingar Av Rök (Serahema Saporium #2)
Serahema Saporium del 1-3 (De äldre utgåvorna)
Inbunden Bokus Adlibris
Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar