Författare: Therese Henriksson
Sidantal: 31
Förlag: Kraxa förlag
Baksidestext:
"Mobilen lyser blåvitt och jag ser konturerna av hennes ansikte i dunklet. Luggen är rak. Hennes kindben är stora, läpparna små. Hon liknar en ekorre som håller på att magra bort."
Egentligen är Sickan mammas hund. Men hon har aldrig tid. Istället är det Tobias som tar med sig Sickan på långa strövtåg och när han först stöter på ödehuset vet han inte vad han ska tro. Det känns som om någon iakttar honom bakom de trasiga gardinerna, och varje gång han går ut med Sickan drar hon i kopplet mot Ödesmåla gård. Han kan svära på att det finns någon där.
Mina tankar:
Detta är en skräcknovell utgiven av Kraxa förlag. Den ingår i en utgivningsserie som utgörs av små novellhäften.
Tobias och hans mamma har flyttat till en bonde som hon har kommit ihop sig med. En dag när han är ute och går med deras hund så ser han ett övergivet hus i närheten av gården han nu bor på. Mammans nya man berättar en tragisk historia om hur hela familjen bara försvann utan några spår. När Tobias nästa gång går förbi huset så dras han till att gå in i det, frågan är om det verkligen är så övergivet som det först ser ut att vara.
På framsidan av boken så står det glesbygdskräck och det är något som i mitt huvud passar perfekt på denna berättelse. I mitt huvud så tolkar jag det bakomliggande i ordet att vi har här något vemodigt i grunden, det är kanske ett långsammare tempo, precis som det är i glesbygden långt bort från en så kallade civilisationen och det jäktade storstadstempot. Nu menar jag inte att glesbygden ligger efter i samhället utan att här rör sig tiden i en annan takt, i en mera harmonisk takt och med i naturens gång i stället för det hektiska datoriserade samhälle som utgör stora delar av landet.
Sedan har vi skräckdelen i berättelsen, med min tolkning av det bakomliggande i ordet glesbygd så passar det även in på skräcken. Vi har inte här något som kanske slängs rätt i ansiktet på läsaren och det är inte heller blodigt och vidrigt, det är mera nedtonat och här igen vemodigt på ett sätt. Det är inte meningen att skrämma läsaren, i alla fall tror jag inte det är huvudsakligen vad författaren vill göra. Det får en att rysa till, men även att känna någon slags sympati, nu skall jag såklart inte avslöja något av handlingen.
Språket passar bra ihop med vad handlingen vill förmedla. Det är finstämt och vi vaggas in i handlingen, författaren får till en bra stämning med sitt språk och det är tillräckligt målande för att man skall kunna leva sig in i handlingen.
Jag rekommenderar denna novell till alla som gillar skräck som drar åt det lite mera dystrare håller, men ändå kanske har en slags ljusglimt i sig. Då det är endast en novell så passar den jättebra om man har en liten stund över men ändå vill läsa klart något, det passar även bra om man vill prova på skräck men inte vet om det är något för en själv, då den inte är så lång tar det inte så mycket av ens tid att läsa denna. Detta var den första novellen som jag läste i denna serie, skall bli kul att läsa de andra för att se om de håller samma kvalité.
Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar