Berätta lite kort om dig.
Jag är nyfiken och envis - men ganska snäll. När min mamma gjorde en tavla som representerade mig blev det en hästhjord som springer med fladdrande manar. Och en blå häst som springer åt andra hållet. Ja, jag gillar att göra saker på mitt eget sätt - och kanske att retas lite. (Fast jag har blivit lite mindre irriterande som tant, tror jag.)
Var lite för mycket luststyrd och för lite driven av författaridentiteten för att ta skrivandet på allvar förrän i trettioårsåldern. Sedan tog det 15 år innan det blev en bok. Men 2018 debuterade jag med ”Tvåhjärtat” (Undrentide förlag) som är första delen i en fantasytrilogi med samma namn. 2019 kom uppföljaren ”Nedom” och just nu ligger jag i slutfas med ”Oberg” som ska avsluta trilogin (förhoppningsvis innan jul). Dessutom har jag medverkat med noveller i ”Tusen och en natt” och ”Hälsingesagor”.
Jag har tusen projekt i olika stadier i min dator. Önskar att jag hade mer tid att skriva så att jag inte skulle vara orolig för att huvudet ska sprängas. :)
När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?
Jag växte upp i ett mycket stort hus fullt med böcker. Det fanns allt möjligt, och ingen talade om för mig vad jag borde eller inte borde läsa. Så jag plöjde allt - utom sådana där urtråkiga barn- och ungdomsböcker som handlar om vardagliga saker som jag själv var med om. Såg ingen vits att läsa om det också.
Jag fastnade tidigt för mytologier och plöjde ”Hexikon” med allsköns mysterier, ockulister och vampyrer. Mina föräldrar läste Narnia för oss, och på högstadiet hittade jag Sagan om ringen och Trollkarlen från övärlden. På bonnalandet där jag bodde fanns nästan inga andra som läste frivilligt och definitivt inget fandom, så jag visste inte att det var fantasy jag fastnat för. Och på 80-talet fanns inte så mycket fantasy på ett litet högstadiebibliotek i Ösmo. Men fastnade gjorde jag ändå.
Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?
Först kom läsningen och kärleken till bra berättelser. Jag inspireras av nya författare och berättelser hela tiden och har ingen egentlig husgud. Jag inspireras av komplexa karaktärer, vackert språk och intressanta vändningar. Men jag älskar när läsandet blir sådär som ett fysiskt behov, som ett beroende så att det inte går att tänka på något annat och man längtar hem från allt möjligt för att få fortsätta läsa.
Skapande är viktigt i min ursprungsfamilj, även om musik och konst kanske varit mer dominerande. Men jag har alltid haft lätt att försvinna in i berättelser, och det har alltid varit naturligt att skapa själv. Så jag skrev både små berättelser och sånger redan i lågstadiet. Det var sådant man gjorde. Var nog ganska introvert och disträ när jag växte upp. :)
Har alltid varit bra på att börja på berättelser och har enorma mängder börjor. Men något var annorlunda när jag började åka till de fantastiskt vackra och stora skogarna i norra Hälsingland. Där kittlades min fantasi och där föddes de texter som snart blir den avslutade fantasytrilogin om Tvåhjärtat.
Jag har skrivit dagbok, låtar, lite poesi, berättelser, artiklar (när jag arbetade som journalist och kommunikatör), pressmeddelanden och flyers. Har gått ett gäng skrivarkurser, men bara så där som kvällskurs i några veckor eller så. Ingen ordentlig författarutbildning. Kanske går jag en sådan en vacker dag. :)
Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?
Mina föräldrars skapande och många bokhyllor la nog grunden. Min man som tålmodigt lyssnar på mitt ältande om besvärliga planteringar, krångliga karaktärer, taskiga recensenter och framtidsplaner är ett superviktigt stöd. Och rent skrivarmässigt min förläggare Elin Holmerin som lugnt och erfaret lotsat mig in i fantastikvärlden och min brutala och kompetenta skrivargrupp Hirgon som läxar upp mig varannan onsdagkväll.
Livet känns för kort för att läsa om böcker, och jag upptäcker hela tiden nya favoriter. Men mina senaste är nog Naomi Novik, Maria Turtschaninoff och Karin Erlandsson. Några böcker jag läst på sistone som stannat kvar är ”Varken” av Lisa Förare, Ättlingarnaserien av Mats Söderlund och ”Till Vial” av Henrik Ståhl.
Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?
Jag gillar när det är spännande men är inte så förtjust i action. Jag skummar gärna actionscener (eller spammar tio-sekunder-framåt-knappen när det är stridsscener i tv-serier) men lutar mig framåt om spänningen handlar om relationer, känslor och mysterier. För att vara kampsportare är jag påfallande ointresserad av att konsumera beskrivningar av fysiskt våld. Alltså tycker jag att det är svårt att skriva action också. Inte så kul. Och ja, det är ofta actionscener min skrivargrupp läxar upp mig om.
Jag gillar att skriva (och läsa) riktigt bra miljöbeskrivningar och sjunka in i den andra världen, men det är karaktärernas inre liv som är min favorit. Vi människor är sanslöst fascinerande, märkliga och inte så lite irriterande. Det är nog det jag får ut mest av när jag läser - och skriver. Att försöka gestalta mänskliga relationer, beteenden och konstigheter på ett snyggt och intressant sätt är inte lätt, men det är nog det jag gillar mest.
Annars är det fantastiskt när det blir flow. Jag planerar inte mitt skrivande så mycket (underdrift!) och när jag då sitter och skriver så snabbt jag kan för att hinna få ner alla idéer innan de försvinner igen är underbart. Att själv förundras över alla märkliga berättelser som tydligen finns i min egen hjärna.
Hur ser din skrivprocess ut?
När jag började skriva det som blev min debutroman ”Tvåhjärtat” hade jag ingen plan. Och då menar jag ingen plan som i att jag inte ens var helt säker på att det skulle bli en bok. Alltså var jag i princip tvungen att skriva kronologiskt. Bok två ”Nedom” kom till lite parallellt och förutom de få rader som vagt liknade en del av ett synopsis jag kastade ner under ett ointressant seminarium planerade jag inte den heller.
”Oberg” som nu avslutar trilogin med har jag haft två planeringsdokument för. Det ena använde jag mest för att hålla koll på det jag redan hade skrivit, och det andra höll jag mig knappt till alls. Men jag märkte att jag hejdade mig och korrigerade saker som inte höll ihop eller dramaturgi som blev skev. Så medvetet skrev jag inte de första två romanerna.
Så vi kan väl säga att planering inte är min grej. Det är så tråkigt. Och jag har så lite tid att ägna åt skrivandet. Så när jag faktiskt har tid att skriva vill jag inte sitta och planera, då vill jag skriva. Och eftersom jag inte brukar drabbas av skrivkramp (inte minst för att jag har för lite tid för att skriva för att hinna få skrivkramp) är det roligare att bara skriva på.
Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?
Jag arbetar drygt 80% som lärare på en folkhögskola, har tre mer eller mindre tonåriga söner, två hundar och måste träna för att inte bli sur och seg. Just det här läsåret pluggar jag dessutom halvtid på högskola. En dag i veckan är jag ledig från lärarjobbet och sitter och skriver (och återhämtar mig). Annars blir det mest lite slasktid på kvällarna när jag borde umgås med min man eller gå och lägga mig. Lite helger och lov, men då är ju hela familjen hemma …
Det är ett pussel som inte alls går ihop sig, och jag längtar hela tiden efter mer tid att skriva. Som tur är har jag inte mycket till startsträcka. Särskilt när jag skriver hyfsat regelbundet (helst flera gånger i veckan) så kan jag komma in i skrivandet på några få minuter. Vilket är tur eftersom det ofta är minuter och inte timmar jag har att lägga på skrivandet. En vacker dag kan jag kanske få ett stipendium och gå ner i tid och ha två skrivardagar i veckan. Det vore drömmen ...
Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.
Jag är gammal fredsaktivist. Var väldigt aktiv i plogbillsrörelsen i tjugoårsåldern. Har arbetat mot Sveriges upprörande vapenexport till diktaturer och krigförande länder och suttit i samtal bland annat med vapentillverkarna på Bofors och myndigheten som beslutar om vapenexport (ISP). Den tiden tränade mig i tänket kring demokrati, gruppdynamik och konsekvenserna av våld. Att problematisera att vi ser våld som en lösning på saker och inte alltid ser hur mycket det ställer till. Och ja, det märks nog i mina texter. :)
Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?
Har stora problem med det som uppfattas som styrka. Är rätt trött på alla berättelser om ensamma starka män och kvinnor som mer eller mindre egenhändigt räddar världen. Tror att det är en skadlig fantasi. I verkligheten finns det så många baksidor till det många ser som styrka - hänsynslöshet, ickeempatiskt och ickelyhört beteende. Våld. Många far illa kring dem som uppfattas som starka. Och många av de såkallade starka far själva illa av pressen, ja-sägare och kraschade relationer. Jag lyfter gärna fram de karaktärer som tvivlar på sig själv, är lite fega och försiktiga. Och ger karaktärer som uppfattas som starka oväntat mjuka egenskaper.
En parallell till aversionen mot styrka är att jag gillar att berätta om gemenskap av olika slag. Vänskap, kärlek och att göra saker tillsammans. Att ensam inte är stark, men att vi kan göra otroliga saker tillsammans.
[Bibliografi]
Romaner:
Tvåhjärtat (Undrentide förlag, 2018)
Nedom (Undrentide förlag, 2019)
Noveller:
Du heter Björn (Undrentide förlag, 2018)
Aladdin och Wizard66 - antologin Tusen och en natt (Darkness Publishing, 2019)
Som kallas kärlek (Undrentide förlag, 2019)
En flickas vilja (Undrentide förlag, 2019)
Kniv med hajtandsskaft (Undrentide förlag, 2019)
Mannen i skuggorna (Undrentide förlag, 2019)
Tinget i Hög - antologin Hälsingesagor (Föreningen Hälsingesagor och Fåglar förlag, 2020
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar