Författare: Sanne Åberg
Sidantal: 337
Förlag: Visto förlag
Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.
Baksidestext:
Jag flöt. Eller flög. Flöt på vågor av luft. Flög med hjälp av vingar som inte var mina egna. Färdades genom den fria luften, buren på sätt som inte var möjliga. Solen var så stekande och varm, ljuset så intensivt, som att de hinnor som brukade skydda nere på marken inte fanns.
Att vara drottning är krävande. Att vara mamma också. Och Ailsa vill lyckas bra med båda. Kanske ställer hon stundtals lite för stora krav på sig själv. Tillvaron växlar mellan känslomässigt intensiva perioder och perioder av förlamande saknad och längtan. Till slut blir det för mycket.
Då kommer drömmarna med dimma, drömmar som får henne att tänka på den besegrade kejsaren. Är han trots allt inte död? Tillsammans med sin älskade beger hon sig västerut, ut på okänd mark, för att finna svaren. Till sin hjälp har de en märklig karta och en urgammal kraft.
Mina tankar:
Detta är den tredje delen i fantasyserien Elsinorien, de tidigare delarna heter Lysande klot tvenne och Knutar och band.
Man skall ha läst de tidigare delarna för att hänga med bäst i handlingen. Denna del håller samma stil som den andra boken i serien. Den första boken var lite av en portalfantasy och det klassiska temat om den onde som härskar över världen i den andra boken så ändrades stilen något. Man hade fortfarande de klassiska fantasyelementen men när det kom till uppbyggnaden av själva handlingen så saknades något, inte för att det var något negativt men det var något som i alla fall jag inte var van vid när det kommer till att läsa fantasy. I den andra boken så fanns det inget direkt mål som handlingen drogs till, inte ett så kallat uppdrag om man vill kalla det så. I stället så fick man ta del av huvudkaraktärens liv under en längre period, man fick helt enkelt se denna växa upp och utvecklas genom tidens gång.
I denna så är det rätt så lika, det finns än en gång inte ett uppenbart mål. Boken är skriven i jag-form och ibland är det så att nästan huvudkaraktären pratar direkt till oss läsare. Det är som att hon sitter och berättar om sitt liv för en person, eller att man på ett sätt läser i en dagbok. Man får uppleva huvudkaraktärens tankar och funderingar samtidigt som livet går vidare.
Detta att det inte finns ett mål är absolut inget fel i boken. I stället för att fokusera på att karaktärerna skall ta sig närmare detta mål så får de leva sina liv och hantera mera vardagliga bekymmer och mindre mål i livet som i sig själv och tillsammans blir ett större mål, att leva sitt liv.
Det är ett lugnare tempo i handlingen och kanske inte så mycket spänning i form av fara, men det förekommer även sådant. Den tar i stället sin tid och drivs fram på ett harmoniskt sätt och med ett finstämt språk och har underliggande känslor i sig.
Denna kom ut 2022 och jag hade fått en känsla, innan jag läste boken, av att detta var den sista delen i serien. Men så fick jag för ett tag sedan se ett inlägg på sociala media att hon önskade om att skriva en fjärde bok. Varje bok i serien har i sig själv varit avslutande men med tanke på att serien är mera en iakttagelse av en persons liv än att den har ett utstakat mål så öppnades det upp för fler delar i serien.
Jag rekommenderar den till alla som vill läsa en fantasy som är lite lugnare och drar åt mera ett livsöde i stället för ett uppdrag.
Omdömen om tidigare böcker av författaren:
Lysande klot tvenne (Elsinorien #1)
Knutar och band (Elsinorien #2)
Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar