Eva Holmquist: Danis Jul

Titel: Danis jul
Författare: Eva Holmquist
Sidantal: 21
Förlag: Ordspira Förlag

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Dani borde vara glad när hon lyckats få arbete ombord på rymdskeppet Tumanako. Det är ett av de mest åtråvärda jobben i galaxen. Hennes dröm har blivit sann, men ändå längtar hon hem för att fira jul med familjen. Kommer hon någonsin att trivas ombord?

Mina tankar:

Detta är en av fem noveller som författaren Eva Holmquist har gett ut i år som singelnoveller i e-format men de finns även som fysiska men då begränsad tillgång endast på mässor och förlagets hemsida. Denna novell har tidigare varit publicerad i e-tidningen Brev från Cosmos nr 4.

Detta är den första novellen i serien om rymdskeppet Tumanako. I denna novell så lär vi känna Dani som har lyckats med att få en av de eftertraktade platserna på rymdskeppet. Det är jultid när Dani kommer till skeppet och hon känner hemlängtan då hon alltid har firat jul med resten av sin familj, för henne är det en viktig högtid. Men det verkar som att i år kommer hon inte kunna fira som vanligt då rymdskeppet är på väg ut på uppdrag och hon får inte ledigt.

Utöver Dani blir vi även presenterade för kaptenen på rymdskeppet och några av Danis vänner som också fått en plats på skeppet. Vi får kanske inte reda så jättemycket om själva skeppet och vad som man gör där, vikten ligger på karaktärerna, då först och främst huvudkaraktären. Misstänker att i kommande noveller så kommer vi att få reda på mera.

Det är en liten mysig sf-novell med värme och gemenskap mellan vänner samt vikten av högtider. Novellen är lite som en presentation av detta rymdskepp och Dani och de andra som jobbar där.

Roligt att detta är en serie av noveller, ser fram emot att få veta mer om detta rymdskepp och dess besättning i de andra novellerna. Just denna är en tänkvärd berättelse om att starta något nytt i livet men även om att hålla fast vid traditioner.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Attentatet I Gallus (Gallus #1)
Gallus Brinner (Gallus #2)
Ur Askan Av Gallus (Gallus #3)
Godmorgon Segrare

E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Johanna Glembo: Marodören I Möllinge

Titel: Marodören I Möllinge
Författare: Johanna Glembo
Sidantal: 293
Förlag: Eloso Förlag

Baksidestext:

På ytan ser Möllinge ut att vara som vilken småstad som helst, men när gymnasietjejen Cilla försvinner blottläggs sanningar om hela samhället. Vem går det att lita på? Vad har hänt med Cilla och vad är det som är på väg att ske i Möllinge?

Mina tankar:

Om jag inte tar fel så är detta första romanen för författaren Johanna Glembo, hon har tidigare skrivit ett antal barnböcker samt medverkat med noveller i några antologier.

Detta är en bok som man inte kan prata om så mycket när det kommer till handlingen, för gör man det så kommer man att ta väck en del av upplevelsen för den som skall läsa boken. Så att beskriva vad för genre denna tillhör är svårt, kan säga att det är en samhällsskildring om en småstad och dess invånare under en vecka sommaren 1995. Med handlingen kan jag säga att det förekommer en del vändningar och överraskningar.

Det är ett rikt karaktärsgalleri som vi möts av i boken. Det är ett härligt gäng av udda karaktärer som berikar sidorna och staden som det utspelar sig i. Johanna låter alla karaktärerna få sin tid i ljuset och ger dem ett djup som gör att det känns som de är personer som verkligen finns, när man läser boken så känns det som att man har känt dessa karaktärer länge, att man sett dem på där på gatan i sin småstad. Alla dessa karaktärer har sina egenheter som kommer att göra att man känner för dem. De är både tragiska, komiska, snälla och farliga, ibland allt detta på en och samma gång.

Det kan jag säga om karaktärerna är att berättaren i boken, rösten som läsarna får ta del av, är en död man, som är make till en av karaktärerna. Bara detta är en helt underbar sak. Detta spöke, eller vad man nu skall kalla han, bryter ibland den så säga fjärde väggen och pratar rätt till oss läsare, han försöker hålla sig objektiv men misslyckas ibland. Så lite gnutta övernaturligt, eller fantastik, finns i berättelsen.

Då den utspelar sig 1995 så osar det av hela boken en tidsera som inte längre existerar. Författaren lyckas verkligen att få till detta, är man uppväxt då så kommer många saker att kännas igen.

Det är ett lättsamt och härligt språk som går rätt in i en. Från första sidan så vaggas man sakta men säkert in i handlingen och det känns verkligen som att man är där tillsammans med karaktärerna och de udda händelserna som de hamnar i. När man läser boken så lever man i Möllinge.

När sista sidan är läst så känns det som att man vaknar upp och kommer tillbaka till sin egen vardag. Man känner en saknad, en tomhet som måste fyllas snabbt igen. Jag vill tillbaka till Möllinge och se vad som väntar runt hörnet, jag är redo för några riktiga vändningar i handlingen. Andra boken kan inte komma snabbt nog.

Så om du vill läsa en välskriven berättelse med många härliga och udda karaktärer, allt i en handling som kommer att trollbinda dig så är detta boken för dig. Bonus är om du växte upp på 90-talet. Detta är den första boken jag läst av Johanna Glembo, men långt ifrån den sista.

Inbunden Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Oskar Källner och Karl Johnsson: Gravplaneten

Titel: Gravplaneten
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 237
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget och författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Alice och Elias och deras vänner på rymdskeppet Stillheten har kraschat på Umbezra, det gamla Imperiets gravplanet. Där vandrar bara de döda. Påstås det. Men så får de in en nödsignal från mamma. Hon verkar också befinna sig på Umbezra. De försöker hitta henne, och jagade av fiender tvingas de bege sig ner i de uråldriga katakomberna, där ohyggliga varelser och fasansfulla upptäckter väntar…

Mina tankar:

Detta är tredje boken i Oskar Källner och Karl Johnssons serie Imperiets Arvingar, ett episkt rymdäventyr som riktar sig till barn.

Då detta är tredje delen i en serie så rekommenderar jag att man skall ha läst de tidigare böckerna i serien för att hänga med bäst. Denna tar vid direkt där andra boken slutade.

Än en gång så bjuds vi på ett härligt äventyr, om man har läst de tidigare böckerna så vet man vad man har sig att vänta även med denna bok. Det är fartfyllt och spännande, det händer saker hela tiden. Sedan finns det hyllningar till andra verk inom sf, både filmer som böcker, en del kan vara så att jag läser in för mycket i vissa scener och att jag är påverkar av allt jag läst och sett i genren.

I denna bok så får vi veta ännu mer om detta universum som Oskar Källner har byggt upp. Jag gillar att vi för varje bok får en bredare kunskap om vad det är som pågår, det kommer i lagom doser och bygger upp handlingen i den röda tråden, som följer med hela serien, sakta men säkert. De två syskonen som serien handlar om försöker samla sina tankar om vad de fick reda på om sig själva i förra boken, allt samtidigt som de och deras nya vänner undersöker den planet, som de kraschat på, för att hitta en väg bort från den.

Med tanke på titeln på denna bok, Gravplaneten, så kan man tänka sig att denna bok är lite mörkare och lite mera skrämmande än de tidigare böckerna. Det är det absolut, det kan vara så att det förekommer varelser i denna bok som kan komma att ge rysningar. Sedan att en hel planet är en gravplats för rymdskepp, detta lämnar ju också en kall kåre längs ryggen. Men det blev aldrig så hemskt att det skulle klassas som rysare, och att den håller sig på den sidan av gränsen för skräck är något jag tror att Oskar Källner vill hålla sig på, han vill göra det lite hemskare och mörkare i denna bok men ändå inte gå över gränsen.

Det är en riktigt bra sak som Oskar Källner har här, med varje bok så kan han ändra lite på stilen i böckerna i serien beroende på vart den utspelar sig. Ett riktigt smart koncept.

Många viktiga ämnen lyser starkt i bakgrunden av äventyret. Det finns det viktiga i familjeband, att man kanske finner vänner på oväntade platser som blir så viktiga för en att de blir en familj. Mod, att våga lita på både sina styrkor och brister, att inte vara rädd att be om hjälp.

Som vanligt är det ett lättsamt språk med ett bra driv i handlingen, allt för att fånga intresset på de som böckerna riktar sig till först och främst. Det är lagom med miljöbeskrivningar för att få en bra bild över planeten som karaktärerna befinner sig. Karaktärerna får ett bra djup så att de blir levande för en. Även om det är en barn/ungdomsbok så finns det mer i handlingen, som jag sagt om tidigare böcker i serien så litar Oskar på sina läsare att de hänger med även om man lägger in lite djupare tankar och komplexare handling. Han överförklarar inte sakerna utan låter läsaren bearbeta och tolka det själv.

Vi skall inte heller glömma att nämna att boken är fylld av härliga bilder gjorda av Karl Johnsson, de kompletterar handlingen på ett riktigt bra sätt. Snygga bilder som hjälper till att ta oss till platserna som karaktärerna besöker.

För åldersgruppen som boken riktar sig till så kan jag tänka mig att detta är en bok, och hela serien för den delen, som de kommer att älska att läsa. Det bästa är att för mig, som inte egentligen tillhör gruppen som den riktar sig till, fick ut väldigt mycket av boken, detta är perfekt om boken skall högläsas. Det var en riktigt härlig läsning och jag ser verkligen fram emot att fortsätta läsa denna serie.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Författarporträtt: Lovisa Wistrand

Fotograf: Angelica Klang

Berätta lite kort om dig.

Jag heter Lovisa Wistrand och bor i Uppsala tillsammans med man, son (+ ytterligare en om någon månad) och två katter. Jag debuterade 2017 med fantasyromanen Drakviskaren, har jämförts med Sarah. J. Maas och kallas ofta ”Sveriges fantasydrottning”. Förutom fantasy skriver jag även romance, feelgood och erotik.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Som barn plöjde jag böcker som andra plöjde TV-serier. Det var ett av mina allra största intressen. I början var det mest hästböcker, Kitty, och Fem-böckerna som gällde, men sedan kom Harry Potter. Sedan kom Eragon. Och sedan kom David Gemmel. Jag blev som trollbunden av den sistnämndes böcker och slukade dem alla, trots att det var tjocka fantasyböcker för vuxna. Resten är historia, som man brukar säga.

Dessutom har jag alltid fascinerats av drakar, magi, bågskytte och svärdsfäktning, älskat kostymfilmer och trånat efter Medeltidsveckan på Gotland. Det är en del av den jag är. Böcker som innehåller fantasyelement i kombination med en dramatisk kärlekshistoria får mig ofta på fall.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Det var läsningen som väckte drömmen om att bli författare. Till slut kommer man till en punkt när det är dags att sluta läsa andras berättelser och börja skapa sina egna. Nåja, det är väl lite väl extremt, men jag gillar andemeningen i det. Efter en viss tid har man läst så många böcker att man blir inspirerad till att pröva själv. I alla fall blev jag det i väldigt ung ålder. Jag har alltid älskat att skriva berättelser av olika slag, små historier om krigare och prinsessor som läraren fick läsa upp i klassen, och när jag blev äldre bara utvecklades detta bara mer och mer.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Egentligen inte. Att vilja skriva var mitt eget påfund och jag har inte behövt någon att se upp till. Självklart har jag haft både favoritböcker och favoritförfattare genom åren, men inte på idolstadiet där man hänger affischer på väggarna och tillber dem.

Däremot älskar jag att jag delar skrivintresset/yrket med min man, som också är författare. Båda var djupt intrasslade i skrivandet redan innan vi träffades för första gången (på en skrivarkurs!), men att nu ha en make som delar min största passion här i livet är underbart. Vi kan sitta i timmar och diskutera skrivproblem, hjälpa varandra med idéer och slänga ut frågor som: ”Ska man skriva istället eller i stället?” Dessutom läser vi varandras texter (i mån av tid) och kommer med värdefull feedback. Trots att vi är gifta är vi stenhårda mot varandra när det kommer till kritik, för det måste man vara om den ska bli värdefull. Det gäller att vara peppande och konstruktiv på samma gång.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Lättast är dialoger. Jag älskar att låta konversationerna flöda fritt. Ibland går det så snabbt att jag måste skippa allt förutom rent prat i första rundan, för att jag inte hinner med annars. Då får jag gå tillbaka när dialogen är klar och lägga in alla ”han strök sig över hakan” och så vidare. Ofta är det som om personerna pratar i mitt huvud och jag måste skynda mig att skriva ner allt som sägs.

Svårast, eller kanske tråkigast, är miljöbeskrivningar. Särskilt inomhus. På ett sätt tycker jag om att beskriva vackra landskap i naturen, men det är också svårt. Det är lätt hänt att man grottar ner sig i detaljerna och gör texten tråkig, eller att man tvärtom råkar beskriva för lite – så att karaktärerna tycks befinna sig i ett vakuum. Fast jag vet inte. Även miljöbeskrivningar har sin charm. Det är väl mer att de är tråkiga att skriva när miljön i sig inte tilltalar mig.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag börjar med att skriva ner så mycket jag bara kan om handlingen och karaktärerna. Det är viktigt att jag får till en början, mitten och ett slut. Dessutom vill jag gärna tvinga mig själv till att skriva ner vad varje scen ska handla om, någonting som är riktigt svårt. Sedan skriver jag manuset från början till slut, ingenting annat fungerar för mig. Allt detta gör jag på datorn i olika Word-dokument.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Skrivandet är mitt enda arbete. Jag sa upp mig från ”det andra jobbet” för många år sedan, långt innan jag faktiskt kunde leva på mina texter, eftersom det var så svårt att få till skrivtid annars. Då levde jag främst på besparingar, men nu har det äntligen börjat vända (samtidigt som min make fortfarande har ett ”vanligt” yrke vid sidan av skrivandet, vilket helt klart underlättar tillvaron).

Jag skriver alltså på dagtid, men också på kvällar och helger. För snart två år sedan blev jag mamma för första gången och det innebär kraftigt reducerad skrivtid, trots att jag inte har något annat arbete än skrivandet. Eftersom coronan fortfarande härjar, om än på låg nivå, blir det extremt mycket vabb för minsta lilla och då blir det inte mycket skrivet. Det blir ofta till att sitta uppe sent när sonen somnat.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag har hopplöst dåligt minne, någonting som inte har blivit bättre nu när jag är gravid (det finns någonting som heter gravidhjärna – google it). Men även i vanliga fall tycker jag att det är svårt att få minnena att stanna. Varje gång jag lär mig något nytt föreställer jag mig att något gammalt glider ut och försvinner. Det här är en stor nackdel när man skapar karaktärer och egna världar, och det är också därför jag anstränger mig så mycket för att skriva ner all fakta i olika dokument på datorn. Jag lever och andas med mitt nuvarande projekt och har svårt att minnas detaljer om de andra.

För att dra ett exempel: Om jag tänker tillbaka på en film jag såg för ett år sedan kan jag minnas själva känslan – om den var fantastisk, bra, dålig eller medioker. Ofta minns jag enstaka scener och fragment som inte bildar en helhet. På samma sätt kan jag något år efter att ha läst en deckare, ha glömt vem mördaren var. Det här är både frustrerande och roligt, för det innebär att jag kan se om favoritfilmer och ändå njuta av att bli överraskad.

Ni kan ju tänka er hur det känns att få tillbaka ett manus från lektören – ett manus som man kanske skrev för ett år sedan – och det är dags att ta tag i redigeringen. Jag får alltid panik för att jag ”inte minns något”, men efter att ha läst igenom manuset grundligt brukar det lösa sig och jag kan redigera med stöd av faktadokumentet. Det jobbigaste är att få kommentarer som: ”Hur menar du nu? Hur sitter karaktärerna runt elden? Är Gabriella bakom Lukas?” och jag absolut inte minns hur jag tänkte när jag skrev. Som tur är går det mesta att lösa ändå, genom att hitta på och fantisera.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Starka kvinnliga karaktärer. Ibland smyger jag in lite hbtq också, då jag anser att det tar för lite plats i litteraturen. Särskilt inom fantasyn tycker jag det är viktigt att få med karaktärer som inte enbart är hetero. Jag gillar också att lyfta orättvisor vad gäller kön och hudfärg.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Jag har nog inte utsatt varken mig själv eller andra för särskilt mycket i researchsyfte, även om jag gärna skulle testa bågskytte någon gång. Mindre grejer är väl att jag hållit andan för att ta reda på hur det känns att inte få luft, samt hållit händerna (löst) runt halsen för att uppleva lightversionen av att bli strypt. Annars utnyttjar jag gärna kunskaper jag redan har, som att rida till exempel. På hästar, alltså. Det är svårare det här med att rida på drakar, vilket inte riktigt går att researcha …

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Fantasymässigt har jag en ny roman på gång 2021. Arbetsnamnet är Rovmärkt och den ska ges ut av Seraf Förlag. Förmodligen blir det lagom till Bokmässan i september, fast det är nog inte spikat än. Liksom Equidae handlar boken om skepnadsskiftare, men tar sin början i Sverige där en kvinna blir biten av en katt och får mystiska förmågor. Hon flyr till Afrika för att finna svar på vad som hänt henne, men överallt finns jägare som vill ta henne tillfånga och hon får kämpa för att överleva på savannen tillsammans med andra som hon, medan de söker efter en plats där de kan leva i trygghet. Mycket kärlek och äventyr utlovas!

Även på romancefronten har jag en ny roman på gång. Våren 2021 utkommer boken med arbetsnamnet Kärlek Delete hos Ordberoende Förlag. Den handlar om två rivaler som tävlar om samma position som vd på ett stort telekombolag. Till en början avskyr de varandra, men när känslor uppstår blir allting plötsligt väldigt komplicerat.

[Bibliografi]

Fantastikromaner:

Alvblodstrilogin 1: Drakviskaren (Whip Media, 2017)
Alvblodstrilogin 2: Demonviskaren (Whip Media, 2018)
Equidae (Whip Media, 2019)
Alvblodstrilogin 3: Dödsviskaren (Whip Media, 2019)
Netraya (Whip Media, 2020)
Rovmärkt (Utkommer på Seraf Förlag, 2021)

Böcker som inte är fantastik:

Messengerduologin 1: OBS: Flirt (Hoi Förlag, 2018)
Sånger av is och ånga (Nicole Publishing, 2018. Skriven tillsammans med Åke Qvarfort bakom namnet Vanessa Salt)
Messengerduologin 2: OBS: Synd (Hoi Förlag, 2019)
En dans av drottningar (Lusthuset, 2019. Skriven tillsammans med Åke Qvarfort bakom namnet Serena Fox)
600 mil till dig (Ordberoende Förlag, 2020)
Kärlek Delete (Utkommer på Ordberoende Förlag, 2021)

Noveller:

Skogstjärnen, Klagosång och Det som lever i sjön Antologin: Sjön (Miramir Förlag, 2018)
Läppar i låga Antologin: #Älskanoveller: Nyanser av passion (Ordberoende Förlag, 2018)
Det börjar och slutar med blod Antologin: Grimm Special Edition (Sofi Poulsen, 2019)
Inlåst Antologin: Sällsamma berättelser jag fann i en garderob (Catoblepas Förlag, 2019)
Say Cheese Antologin: Farliga kretsar (Marwa Förlag, 2019)
Havannas hetta Antologin: Tabu (Whip Media och Miramir Förlag, 2019. Skriven tillsammans med Åke Qvarfort bakom namnet Vanessa Salt)
Arena av sand Antologin: De fördömdas bok (Everlasting Publisher, 2019)
[1] nytt mejl Antologin: Under misteln (Ordberoende Förlag, 2019)
Väsen Antologin: Stora Dockantologin (Magic Frigren Press, 2019)

+ Ett sjuttiotal erotiknoveller skrivna tillsammans med Åke Qvarfort bakom namnen Vanessa Salt, Serena Fox och Valeria Dare, utgivna som ljud- och e-böcker.