Författare: Håkan Gulliksson
Sidantal: 316
Förlag: BoD
Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.
Baksidestext:
Folket är lyckligt. Alla spelar meningsfulla spel som håller igång samhället och sådant som ger starka upplevelser.
Familjen Karlsson hamnar i händelsernas centrum när en agent från Nordiska rådet kommer till dem för att undersöka vad det är som stör spelvärlden i Umeå.
Mina tankar:
Detta är författaren Håkan Gullikssons debutbok om jag förstår det rätt. Denna kom ut första gången 2018, finns en nyare utgåva som kom ut 2020.
Detta är en framtidsversion där människor spelar spel för att hålla igång samhället, men något gör så att spelen kraschar och kaos utbryter då verklighet och spelupplevelser krockar. Ett råd skickar ut en agent för att undersöka problemet.
Jag gillar upplägget och premissen med denna idé att spelandet har blivit en stor del av samhället att det till och med är en grund för att det skall fungera, sedan att sätta in konflikter med att spelet kraschar är också en smart grej som jag ser potential i. Men tyvärr så måste jag säga att det är något som inte klickar för mig med själva boken.
Personer kan hoppa in som till exempel sophämtare eller som sjuksköterskor i spelen för att hjälpa samhället och andra. Men det blir aldrig riktigt förklarat hur detta går till helt praktiskt, jag hade gärna gått mera på djupet. Kan inte släppa hur någon kan plocka upp sopor om de sitter hemma uppkopplade på ett spel, eller för den delen behandla en patient på ett sjukhus. Jag kanske missade något i handlingen men tror inte det, känns lite som ett hål i berättelsen här.
När det kommer till språket och berättarstilen så är det också tyvärr saker här som jag inte klickar med. Jag kan tyvärr inte sätta fingret på det direkt, språket i sig är det inget fel på men det är något med berättarrösten, eller vad man skall kalla det. För att försöka säga vad som skär sig så känns det som att boken är för pratig, och nu menar jag inte att det är för många dialoger, i stället för att vara berättande. Den enda liknelsen jag kan komma på som kanske förklarar vad det är jag försöker säga är att man skulle kunna kalla en lärare eller föreläsare för pratig, denne alltså förmedlar fakta och förklaringar, medan en berättare förmedlar känslor och beskrivningar som målar upp saker för läsaren eller lyssnaren.
Boken är inte ”pratig” hela tiden, det är den mest i början, kanske första halva, sedan går den närmare karaktärerna och blir mera berättande och det tänder till lite i handlingen. I början kände jag att jag inte fick grepp om handlingen, den spretade på något sätt som rann ifrån mig, men den blev mera solid och mera fokuserad i slutet och då fick jag bättre grepp om den.
Svårt att rekommendera en bok som man inte klickar med, men jag vill inte säga att boken är dålig på något sätt. Smaken är ju som man brukar säga olika och jag anser att det inte finns något rätt eller fel. Känner man att handlingen låter intressant så tycker jag absolut att man skall testa på denna bok för att se själv om det är något för en. Det kan vara att boken är djupare än jag förstod och den flög över mitt huvud.
Häftad Bokus Adlibris
Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar