Anders De La Motte: Rostskogen

Titel: Rostskogen
Författare: Anders De La Motte
Sidantal: 488
Förlag: Bokförlaget Forum

Baksidestext:

Under en ovädersnatt påträffas en förvirrad kvinna i en övergiven torvfabrik djupt inne i en urskog. I handen har hon ett makabert föremål: ett avhugget finger som visar sig tillhöra offret i ett tio år gammalt mordfall. Fallet uppvisar dessutom mystiska samband med mossliket Gråflickan, som för tusen år sedan mötte en våldsam död i samma skogar. Vem är kvinnan och vad vet hon om det olösta mordet?

Kriminalinspektör Leo Asker har en ny tjänst inom räckhåll. Allt hon behöver göra för att lämna Avdelningen för förlorade själar är att hålla sig i skinnet. Men så hamnar Gråflickemordet på hennes skrivbord. Är det verkligen en slump?

Samtidigt plågas urbexexperten Martin Hill av mardrömmar. Han behöver sysselsättning för att skingra tankarna, och då en gåtfull fotograf vill anlita honom som guide, tackar han ja. Ett av hennes önskemål ät att besöka den gamla torvfabriken. Snart korsas Hills vägar återigen med Leo Askers.

Tillsammans med de förlorade själarna börjar Asker och Hill skala av lagren av gåtor som omger Gråflickemordet. Men i Rostskogen är inget vad det verkar.

Mina tankar:

Detta är författarens femtonde bok och den tredje delen i Asker-serien. De tidigare delarna i serien heter Bortbytaren och Glasmannen.

För att hänga med på bästa sätt i denna serie så rekommenderar jag att man läser böckerna i rätt ordning. Det är en viktig röd tråd när det kommer till de centrala karaktärernas liv som går igenom hela serien. Böckerna är uppbyggda så att man då och då får tillbakablickar i deras liv, dessa bitar hjälper till att bygga upp och fördjupa samt förklarar varför karaktärerna är som de är i nutid.

De som är bekanta med Anders De La Mottes författarskap vet att han gillar att byta stil när han skriver i en ny serie. Det kan vara en snabb teknik-thriller, som hans debutserie, eller mera långsam thriller med tragiska händelser, som i Årstidskvartetten. Eller en humoristisk och charmig hyllning till de klassiska deckarna i Morden på Österlen, samt en kulinarisk reseupplevelse med deckargåta i Mord under solen.

När vi kommer till Asker-serien, som jag nog måste säga i mitt tycke är hans bästa serie, så har vi nästan lite av allt från hans tidigare serien. Det är fart samtidigt som det målas upp en bild när det kommer till de centrala karaktärerna som är berörande. Att han sedan har fått till en riktig bra avdelning i Avdelningen för förlorade själar, vars namn jag verkligen älskar. Det är en udda skara karaktärer på denna avdelning, men man kan inte något annat att tycka om dem och även om de ses som förlorade av resten av polisstyrkan så visar de att de är något att räkna med.

Jag gillar speciellt denna serie för att i denna så tänjer han på gränserna, det är ibland att han tar steget in på det övernaturliga eller oförklarliga utan att riktigt göra det. Att han balanserar så på gränsen gör att det blir en mystisk stämning över hela berättelsen.

När det kommer till språket så sitter det precis som det skall, konstigt hade det varit efter så många böcker. Det är slipat och precis så beskrivande och målande att man som läsare får bilder i huvudet. Han kan verkligen det där med att fånga en med sin berättarröst och man har svårt att lägga ifrån sig boken.

När det kommer till själva handlingen så vill jag inte avslöja så jättemycket, men precis som de tidigare delarna så utspelar det sig mycket om övergivna platser och någon slags myt eller berättelse, denna gång om en flicka som dog för tusen år sedan i något som verkar vara en ritual. Det är verkligen intressant och De La Motte har fått till en bra bakgrundshistoria som både lyfter själva denna bok men också hela serien när det kommer till utvecklingen av de centrala karaktärerna.

Utan att säga för mycket så visar denna bok att det kommer att komma minst en del till i denna serie och jag, efter att ha läst ut denna, ser verkligen fram emot att läsa just den boken.

Jag rekommenderar denna bok, och serie, till alla som vill ha en riktigt välskriven och spännande deckare som bjuder på intressanta händelser och platser samt en intressant röd tråd när det kommer till huvudkaraktären och hennes liv.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Geim, Buzz, Bubble
MemoRandom (MemoRandom #1)
UltiMatum (MemoRandom #2)
Slutet på sommaren (Årstidskvartetten #1)
Höstdåd (Årstidskvartetten #2)
Vintereld (Årstidskvartetten #3)
Våroffer (Årstidskvartetten #4)
Döden går på visning (Morden på Österlen #1)
Ett fynd att dö för (Morden på Österlen #2)
Bortbytaren (Leo Asker #1)
Glasmannen (Leo Asker #2)
Ett fall på Capri (Mord under solen #1)

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Caroline Hurtig: Järn & Aska

Titel: Järn & Aska
Författare: Caroline Hurtig
Sidantal: 81
Förlag: Seraf Förlag

Baksidestext:

Staden Cethana är en plats av mörker och fattigdom. Kyrkan styr över folket och monarkin tronar över staden från borgen på bergets topp. Det är en värld av gudar, magi och maktspel.
Där empater jagas och döms till döden.

Kairi Kalasse har har lyckats hålla sig undan kyrkans klor, som den sista överlevande av empater är hon numera unik. När hon begår ett misstag blir hon tillfångatagen, hon förbereder sig för döden men det visar sig att kungen behöver hennes hjälp.

I utbyte mot hennes liv, måste hon bryta mot en av de heligaste lagarna som empat. Kungens krav är orimliga men hon måste välja... livet eller döden.

Mina tankar:

Detta är en lång novell eller om man skall kalla den en kort kortroman, en berättelse på 80 sidor är svår att placera i dessa fack. Det är en fantasy som kom ut 2020 och det står att den är den är del ett i serien Empaten.

Denna berättelse är som en introduktion till en större berättelse. Vi får ta del av en fantasyvärld i en stil som kan räknas som lite av den klassiska som man är rätt så van vid, jag pratar om den medeltida stilen. Likt den historiska medeltiden så har kyrkan en stor makt och de bestämmer de mesta.

I denna värld så finns det något som kallas empater, några som tydligen kan ändra på folks känslor, i alla fall är det detta som man får reda på i denna inledande berättelse. Tydligen har kyrkan jagat och utrota, om inte alla, de flesta av dem.

Vi träffar en som kalla för den sista empaten, Kairi, som blir tillfångatagen av kyrkan, men kungen vill ha henne av någon anledning, så hon räddas från ett dödsstraff.

Jag får säga att det verkligen är en intressant värld och berättelse som målas upp här. Det är en bra mix av den klassiska fantasyvärlden och även lite nya element, som själva huvudkaraktären.

Men så är berättelsen lite kort och när det precis börjar ta fart så är den slut. Jag misstänker att denna skulle bara vara en slags presentation av världen och situationen i den. Lite som ett första avsnitt i en tv-serie.

Denna gav verkligen mersmak, men med tanke på att denna kom ut 2020 och det finns ännu ingen fortsättning så ser det lite mörk ut om det kommer att komma. Men jag hoppas på att författaren inte har lagt ned denna serie helt utan bara pausat och kommer att antingen fortsätta med den eller skriva om denna och bygga ut på den till en riktig roman. Jag tycker att berättelsen verkligen förtjänar att fortsätta på och hoppas på att författaren också känner detta men bara inte haft tid ännu.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en fantasyberättelse som går åt det traditionella hållet och innehåller spännande intriger mellan gudar och kyrkan samt förbjuden magi. Samt bjuder på en intressant huvudkaraktär som kan komma att bli något riktigt häftigt.

Tidigare omdömen om författaren:

Där solen möter månen

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se