Vem är du? Kan du presentera dig lite?
Copyright/Foto: Stefan Tell
Jag heter Emmelie Pettersén Uggla. Jag är författare på halvtid, under den andra halvan är jag jurist. På sätt och vis är jag en late bloomer inom författandet. Det tog mig tid både att fatta vad jag ville och att faktiskt bli bra på det.
Vad jobbar du med nu och vilka jobb har du haft genom livet? Som första sommarjobbet, första anställningen.
Just nu är jag jurist på halvtid på Socialstyrelsen. Jag arbetar med hälso- och sjukvårdsjuridik och krisberedskap.
Min bakgrund är rätt spretig. Mina allra första sommarjobb var att måla hus och klippa gräsmattor. Senare jobbade jag i min pappas affär som hade den udda kombon braskaminer och godis.
Efter gymnasiet (estetisk inriktning, dans- och teater) halkade jag in på juridiken (det var på riktigt inte meningen). Några månader in i juristutbildningen drog en kompis med mig till Schweiz för att jobba som bartender i en väldigt liten by. Jag kom tillbaka men hoppade av juristutbildningen för att istället plugga fristående kurser inom psykologi.
Ett år senare fick jag ett längre vikariat inom datorsupport som följdes av att jag fick ett vikariat som ekonomihandläggare inom socialtjänsten. Så småningom blev jag istället erbjuden att arbeta som socialsekreterare inom försörjningsstöd med inriktning mot psykiskt sjuka och missbrukare.
Det var då jag kom på att juridik var rätt kul ändå. Jag ansökte om återkomst till juristlinjen och jobbade sedan halvtid som socialsekreterare genom resten av mina studier.
Som färdig jurist fick jag för mig att jag ville gå domarbanan. I väntan på nästa ansökningsperiod pluggade jag idéhistoria. Sedan satt jag ting på förvaltningsrätten i Stockholm.
Min syn på domaryrket förändrades delvis under tinget och plötsligt visste jag inte vad jag ville göra. Turligt nog för mig blev jag headhuntad av en revisionsbyrå som läst en artikel som jag skrivit i samband med mitt examensarbete. Och plötsligt satt jag där som momsjurist.
Ett halvår efter min anställning fick min man ett erbjudande att jobba ett år från Boston. Efter att ha våndats lite med tanke på att jag var nyanställd bestämde jag mig ändå för att åka. I bästa fall hade jag hoppats på att få tjänstledigt men min arbetsgivare föreslog istället att jag skulle jobba som ansvarig för deras Nordic Desk i New York. Jag förklarade att jag hade sökt till Creative writing på Harvard Extension school och kommit in varpå min arbetsgivare föreslog att jag skulle jobba halvtid.
Jag hade ett fantastiskt år i Boston (det var också då jag började skriva) men när jag kom hem var jag gravid och gick på föräldraledighet. Jag funderade mycket på vad jag ville under det där året och insåg att jag saknade socialrätten. Jag sökte mig därför till ett företag som hjälpte kommuner som inte hade råd med egna jurister.
Några år in blev jag gravid med andra barnet. När jag kom tillbaka från föräldraledigheten blev jag tillfrågad om jag ville bli chef för juristgruppen vilket jag tackade ja till.
Sedan hände en hel del jobbiga saker rent privat som har med min exman att göra (som inte har med otroheten som jag nämner nedan att göra). Det var nog mycket det som fick mig att söka mig till Socialstyrelsen. Jag behövde ett lugn där jag kunde arbeta i ett sammansvetsat team men ändå ha tid för skrivandet.
Med tiden har skrivandet så klart också blivit ett eget jobb i sig. Jag gick t.ex. ner på halvtid på Socialstyrelsen i samband med att jag började skriva Spotifys Mytologier för Munck Studios.
Har du några utbildningar? Vilka?
En jur.kand. (numera juristexamen), 1,5 års psykologi och en termins idéhistoria. + en massa kurser i kreativt skrivande så klart. 😊
Hur ser din resa ut till författarskapet? Är du den som skrev redan som barn? I sådana fall vad för berättelse var det då? Eller kom berättandet senare i livet?
Jag skrev oerhört mycket som barn. Min första kortroman skrev jag i trean och den handlade om en rabiesmittad hund, Chuck. Min klasslärare hade den som högläsningsbok för min stackars klass.
… Och oh, yes, den var klart inspirerad av Cujo. Jag hade dock inte läst Cujo än utan bara storögt lyssnat på min storebror som berättade om fasorna i den. Just därför hade väl min historia i slutänden ganska lite att göra med Cujo. Ärligt talat var den väl mer som en av de där riktigt usla filmerna som tar namn som är förvillande lika någon av sommarens storfilmer.
Senare, i tonåren, började jag utgå från mig själv i skrivandet och det blev mer kåserande korta texter. Jag hittade inte tillbaka till att skriva historier om andra förrän jag var runt trettio.
Hur ser din skrivprocess ut? Har du berättelserna nedskrivna i stora drag eller låter du de växa fram efterhand? Har den ändrat sig något sedan första boken?
Jag har gärna en väldigt lös synopsis när jag skriver. Sedan kommer mina karaktärer över huvud taget inte göra som jag vill när jag väl lär känna dem.
Skrivplats? Var som helst eller ett specifikt ställe du hittar skrivro?
Jag skriver allra oftast hemifrån eller på ett café. Musik är ett måste.
Jag började skriva den redan 2014 och då hade man just hittat virus i permafrosten i Sibirien som hade överlevt i galna 30 000 år. Givetvis började jag fundera på vad som mer kunde tänkas tina upp när permafrosten smälte.
För mig så kändes boken lite som en zombie-inspirerad berättelse, men med en mera vetenskaplig inriktning och utan att ha de direkt klassiska zombie-figurerna. Hur ser du själv boken som, genremässigt?
För mig är det faktiskt inte en zombie-bok. Mina ”varelser” följer inte reglerna för zombies och de utvecklas på ett annat sätt. Egentligen har mutationerna i Första hösten större likheter med varelserna i The girl with all the gifts (som i och för sig också ofta beskrivs som zombies) eller Last of us. Jag måste förresten understryka att jag skrev Första hösten innan jag läste The girl with all the gifts eller spelade Last of Us. 😊 Men jag förstår ändå att många gör kopplingen. Själv ser jag boken som en apokalyps.
Det är som sagt inslag av vetenskap i boken. Är det något som du själv är intresserad av, kanske till och med har någon utbildning i? Eller föll det bara naturligt att du ville ha med det i boken?
För mig är verkligheten ofta intressantare än det övernaturliga. Jag kommer helt enkelt bli betydligt mer fascinerande om det finns en vetenskaplig grund eller någon typ av försök att förklara ett fenomen som tycks vara övernaturligt. … Fast det gäller i och för sig inte för skräckfilmer där man tror att det spökar men sedan upptäcker att någon bara låtsades. Då blir jag närmast putt.
Om jag inte minns fel så har du sagt att du kände att denna bok var avslutande. Men läsare kontaktade dig och frågade om en fortsättning. Hade du ett frö till en fortsättning innan dessa förfrågningar kom eller kom idén till uppföljaren först efteråt?
Det stämmer, jag såg Första hösten som väldigt avslutad även om kaoset runt huvudkaraktärerna fortgick – som läsare fick man förklaringen till varför allt hade hänt och för mig är det ofta mer kittlande än hur det går för karaktärerna. Men sedan när många frågade om en fortsättning insåg jag att jag saknade Charly och Adam. Jag ville faktiskt också veta hur det gick för dem.
Om man frågar dig om en tredje bok? Finns det ens någon möjlighet eller har du helt satt punkt på denna serie? Det känns ändå att det finns något i slutet på andra boken som gör att man kan ana en slags fortsättning.
Jag arbetar gärna med öppna slut – något som min förläggare nu när jag skriver psykologisk spänning slår mig på fingrarna för. Tyvärr är svaret i det här fallet dock nej. Första hösten är just en duologi och jag kommer inte skriva en tredje del.
Dessa två böcker har en hel del skräck i sig. Hur är det med ditt förhållande till skräcken? Är du en inbiten skräckfantast och slukar det skräck i alla dessa former? I så fall några favoriter när det kommer till både författare som filmer? Vilken typ av skräck gillar du mest? Något som faller bort?
Jag är svår när det gäller skräck. Jag älskar t.ex. som alla andra Stephen King. Dean Koontz har också många bra böcker även om jag inte är så förtjust i det som han har producerat de senaste åren. Nick Cutters The Troop älskade jag även om den är vidrig. Men ibland blir han nästan för mycket för mig. Mats Strandberg gillar jag också och John Ajvide Lindqvist så klart.
Om jag spelar spel föredrar jag actionskräck före ren överlevnad. När det gäller film uppskattar jag båda genrerna. Däremot avskyr jag tortyrporr (typ alla saw-filmer efter ettan) så det går helt bort för mig.
Var Första Hösten: Blå gryning den första romanen du skrev? Eller ligger det äldre verk i byrålådan?
Jag skrev min första bok under det där året jag var i Boston. Den blev antaget av ett litet Malmö-förlag som fick ekonomiska problem precis innan utgivningen. Just därför kom den aldrig ut. Sedan hann jag skriva Första hösten: Blå gryning innan jag på riktigt fattade att det inte bara var temporära problem på förlaget.
Haha, det är ju svårt att uttala sig om det underliggande temat utan att spoila boken. Jag började skriva Felet med Eden under början av pandemin men insåg snart att det skulle komma en mängd pandemiböcker. Därför tänkte jag att jag hellre funderade på vad som skulle hända efteråt.
Man kan tycka sig se en rätt så kritisk syn på samhället i boken. Tänker på när det kommer till klasskillnader, att eliten har privilegier. Är det något som du ville lyfta fram? Att det skall återspegla, om än en förstärkt, bild av samhället vi lever i? Denna samhällskritiska syn är något som är rätt så vanligt återkommande tema när det kommer till dystopier, känner du att det är något som går hand i hand med genren för att ens få kallas dystopi, eller kan det förekomma dystopier utan några korrupta makter som styr samhället?
Det är nog svårt (men inte omöjligt) att skriva en dystopi utan att någon styr. Till och med om samhället har fallit tänker jag att någon kommer försöka ta kontroll – om så bara ett gäng. Och om styrningen är god är det så klart svårare att göra det till en dystopi.
När det gäller Eden har jag tänkt mig att ledningen faktiskt försökte göra något bra från början. De såg vänskapskorruptionen och de sociala orättvisor som vi har idag som de stora problemen i samhället. D.v.s. alltför ofta är det inte den som är bäst lämpad att få ett jobb som får det utan istället går jobbet till den som har bäst kontakter eller som har fötts in rätt familj och därför har fått bättre förutsättningar från början.
De styrande i Eden ville alltså komma till rätta med de här problemen bland annat då de ansåg att vänskapskorruptionen och de sociala orättvisorna ledde till att mindre begåvade människor hamnade i styrande positioner och fattade beslut som var skadliga för hela samhället.
Sedan skrev jag ju en dystopi så jag tog deras välvilja, drog den till en extrem och såg till att sabba allt. J Men som svar på din fråga, ja, boken är väldigt samhällskritisk.
Det är en dystopisk berättelse och med det i tankarna så kan man inte låta bli att tänka på de stora titlarna i denna genre, som till exempel Hunger Games och The Maze Runner. Nu känns dina böcker som att de står stadigt på egna ben, men har du tittar på dessa och funderat på vilka element i dem som fungerat bäst och skapat något från detta och lagt in i din berättelse?
Maze runner har faktiskt aldrig blivit en favorit för mig (fast jag har dock inte läst böckerna) men jag mycket om Hungerspelen. Jag har inte medvetet inspirerats av de böckerna men garanterat undermedvetet.
I Fallet från Eden, som kom 2023, så fick vi se mer av denna framtid, som boken utspelar sig i. Hur är det att bygga upp ett samhälle på detta sätt? I Första Hösten så kunde du i alla fall utgå från hur det är i världen nu. Men hur mycket arbete ligger det bakom att bygga upp en framtida värld? Vad måste man tänka på för att det skall kännas för läsarna att det är ett samhälle som logisk fungerar? Har du suttit ned och tänk ut hur det mesta fungerar i världen eller löser du det efterhand som du behöver göra det?
När det gäller världsbygget har jag i första hand tänkt i förväg. Det finns helt enkelt så mycket som måste fungera och som jag måste veta utan att någonsin berätta det för läsaren. Sedan har det så klart hänt att jag kommit på andra eller bättre idéer medan jag skriver som har fått mig att ändra delar av världsbygget.
Kommer det en fortsättning? I sådana fall hur går det med den och vad är planerna? Är det den avslutande delen eller är det tänkt som en längre serie?
Ja, det kommer en tredje och avslutande del. Jag får alltid lite dåligt samvete när jag tänker på den eftersom jag verkligen avslutade Fallet från Eden med en cliff. Saken är den att jag därefter fick avtal på flera böcker i förväg (när jag skrev Eden-böckerna fick jag fortfarande avtal först efter att boken var klar). Det innebar att jag behövde prioritera dem istället för Eden-böckerna. I den bästa av världar kan jag få loss tid att skriva den avslutande delen nästa år.
Bonnier Carlsen kom överens med Fria Ligan, som skulle göra en nyrelease av Drakar och demoner, om att Bonnier Carlsen skulle ge ut en barnbok. Därefter blev jag tillfrågad av Bonnier Carlsen om jag ville skriva den. Som gammal rollspelare kastade jag mig över möjligheten.
Drakar och Demoner är ju ett rollspel som många är uppvuxna med. När det kommer till rollspel hur mycket har du själv spelat rollspel? Vilket rollspel var det första för dig? Var det då Drakar och Demoner som gällde eller var det något annat rollspel? Om Drakar och Demoner vilken utgåva började du med?
Yes, jag är en gammal rollspelare. Drakar och demoner var det första jag spelade – närmare Expert och sedan Samuraj (har fortfarande väldigt bra koll på japanska vapen).
Spelar du fortfarande rollspel? Vilka och hur mycket? Är du spelare eller spelledare?
Jag slutade i princip spela helt när jag flyttade till Stockholm som tjugoåring och istället började spela tv-spel. Nu har jag spelat några gånger efter att Uppvaknandet kom ut men då har det oftast varit för personer som saknar tidigare erfarenhet. Men några vänner har precis startat en ny kampanj av Svärdets sång, Bittermarkerna, där jag är med och spelar som just spelare.
Böckerna är baserade på rollspel och där är det tärningar som utgör mycket om vad som händer när det kommer till händelser som till exempel strider. Har du någon gång i böckerna låtit tärningarna avgöra vad som skall hända och om karaktärerna lyckas med vissa saker?
Haha, jag har hört att vissa trott att jag ibland har kastat tärning när jag skrev men det handlar nog mer om att jag har en rörig hjärna.
Rollspel har många regler och beskrivningar. Är det något som du följt troget när det kommer till dina böcker. Eller har du, som även spelledare gör, tagit dig friheter?
Regler är till för att brytas … i varje fall lite lagom när det behövs för dramaturgin. Fast jag försöker verkligen vara spelet trogen när jag skriver böckerna.
Jag läste någonstans att det skall bli en trilogi. Stämmer detta? Är du i så fall helt klar med Drakar och Demoner eller finns det möjligheter för andra äventyr i denna värld?
Det stämmer! Sista delen kommer i augusti nästa år. Jag har inte diskuterat med förlaget vad som händer efter det. Jag har ganska många böcker som måste skrivas innan jag kan ge mig in i DoD igen, Men det är absolut inte omöjligt att jag gör det.
Det var inte så utmanande som jag först trodde att byta genre. Den stora skillnaden blev nog framförallt istället att jag började hämta mer från mitt eget liv. Jag har barn och när jag började skriva var jag dessutom fortfarande gift och bodde i en villa i Storängen. Jag tror att skälet att genrebytet inte blev så dramatiskt som jag förväntade mig beror på att jag skriver mysteriedrivet oavsett vilken genre jag skriver i.
Hur uppstod idén till boken?
Jag fick idén en dag när jag kom till förskolan och personalen inte visste var min yngsta kille fanns någonstans. Jag blev hänvisad hit och dit men ingen hade sett honom. Till sist sa de rakt upp och ner att de inte visste var han fanns. Jag blev så klart livrädd. Han återfanns till sist med några vänner i en dunge där de egentligen inte fick vara. Men det blev med ens uppenbart hur lätt det hade varit för någon att föra bort ett eller flera barn. Så jag gick hem både med mitt återfunna barn och en ny manusidé.
Hur går det till när man redan är en utgiven författare och har en ny idé? Antar med att du redan hade en några böcker utgivna hos Bonnier att du inte behövde skicka in manuset och hålla tummarna att du kommer igenom nålsöga som debutanterna måste göra. Pitchade du även denna idé och fick klartecken eller behövde du först visa upp ett utkast?
När jag skrev Bortförda hade jag ”bara” blivit utgiven på ett indieförlag, Swedish Zombie, och på Bonnier Carlsen som är ett barn och ungdomsförlag.
Fördelen jag hade var att min förläggare på Bonnier Carlsen förmedlade en kontakt på Forum åt mig (Forum ingår också i Bonnierförlagen). Men när jag skickade den första delen av Bortförda svarade förläggaren på Forum väldigt artigt att psykologisk spänning var en smal genre som var svår att slå sig in i. Ärligt talat lät det som att han tackade nej innan han ens hade läst. Men sedan läste han trots allt sidorna och skrev igen, den här gången väldigt entusiastiskt.
Trots all hans entusiasm (han är för övrigt en underbar förläggare) var det inte självklart att bli antagen ens efter det. Jag hade inte riktigt fattat hur få nya författare Forum antar varje år och trots att jag skrev ett manus som de verkligen gillade tvekade förlaget. Skälet var att de hade svårt att se en uppföljare och de var oroliga att jag inte skulle skriva en spänningsroman till.
Jag ville inte skriva en traditionell uppföljare (för mig var det en avslutad historia) så jag spånade lite och pitchade en ny fristående bok. De älskade idén, bad om ett synopsis, sedan fick jag avtal på båda böckerna.
Och nu blir det så klart lättare och lättare. Jag räknar helt enkelt ganska kallt med att mina förlag ska vilja ha böckerna jag skriver. 😊
Att ens barn försvinner måste ju vara varje föräldrars värsta mardröm. Vet att många föräldrar inte klarar av att läsa romaner där barn far illa. Var det något som fick dig att hålla tillbaka något när du skrev boken? Eller kände du att för att göra en bra berättelse så fick du hellre tappa några potentiella läsare?
Jag är faktiskt själv en oerhört blödig och känslig person när det kommer till barn så om jag höll tillbaka kom det mest inifrån. Ärligt talat slog det mig naivt nog aldrig att själva ämnet kunde avskräcka läsare.
I November så kommer Älskarinnan. Du har sagt att det är några karaktärer från Bortförda som återkommer. Är detta en uppföljare, så att man, för att få ut mest av handlingen, bör ha läst den första boken? Eller är det mera att dessa återkommande karaktärer är mera i bakgrunden och det är en fristående uppföljare?
Älskarinnan är helt fristående, däremot utspelar den sig i samma universum. Den mest centrala huvudkaraktären är helt ny men den andra är en bikaraktär från Bortförda. Två av huvudkaraktärerna i Bortförda förekommer också som bikaraktärer.
Det kan låta som att det därför är viktigt att ha läst Bortförda men det är det ärligt talat inte alls. Den som har läst Bortförda kommer nog mest att uppleva att de får några påskägg … om man nu säger det på svenska också, easter eggs, mellan varven där de kan göra en koppling som en ny läsare inte gör.
Faktum är att jag tror att många skulle tycka det var kul att läsa Älskarinnan först och sedan läsa Bortförda om man tycker det är okej med lite spoilers om hur det gått för några av barnen.
I efterorden på Bortförda så skriver du att Älskarinnan kommer bli mer utlämnade än vad du hade tänkt dig. Är det något som du vill utveckla eller kommer läsarna när man läser boken förstå det? Kan det vara så att det är den mest personliga boken för dig? Och är du rädd för att hur den kommer tas emot, med tanke på om den är så utlämnande?
Ärligt talat är jag livrädd för hur den kommer att tas emot, fast mest ur spänningsaspekten. Kommer läsare att tycka att den är lika bra som Bortförda? Jag har nog aldrig arbetat om en bok så mycket som jag har gjort med Älskarinnan och vissa karaktärer lyckades jag inte mejsla ut förrän i redigeringsfasen (vilket är väldigt sent).
Samtidigt är den självutlämnande på det sättet att både Ester och Maja är extremer av den jag var. På något sätt hamnade jag i en villaförort med två barn och levde ett liv som jag inte kunde identifiera mig med. Det kändes som att jag hela tiden spelade en mamma- och fruroll som inte var jag. Allt var yta, vackert hus, trädgård och pengar.
Den enda gången jag kände att jag var mig själv var när jag var med mina vänner som levde helt andra familjelösa liv. På det viset tar Maja rollen av mitt andra jag. Hon känner en oerhörd distans inför hela världen som Ester kommer ifrån.
Ändå, när jag på samma sätt som Ester ställdes inför att min partner var otrogen gjorde jag alltför att klamra mig fast vid mitt liv. Min partner ville absolut inte att vi skulle gå skilda vägar & jag var djupt orolig för vad som skulle hända om jag tvingades flytta med barnen från vårt stora hus till en minimal lägenhet. Skulle jag klara mig på min halvtidslön + inkomster från skrivandet? Skulle jag kunna erbjuda mina barn ens en bråkdel av vad mitt ex kunde erbjuda dem?
I slutändan var Maja den som tog över i mig. Otroheten var betydligt mer omfattande än vad som först framkommit och jag bröt över dagen när jag förstod.
Jag flyttade från vårt stora hus till en liten lägenhet där jag sover på en bäddsoffa i vardagsrummet för att barnen ska kunna få egna rum som hos mitt ex.
Underbart och lite galet nog älskar både jag och barnen min lilla lägenhet. Fast det bästa av allt är att jag nu faktiskt bara är en person. Jag är mig själv både när jag är med mina pojkar och med mina vänner.
 |
| Copyright/Foto: Stefan Tell |
Just nu är det faktiskt bara böcker som ligger i pipelinen för mig. Jag tycker verkligen om att jobba med t.ex. radioproduktioner men jag har helt enkelt för många bokprojekt för att hinna med just nu.
För närvarande skriver jag på ett helt nytt spänningsmanus som jag faktiskt tror kommer att vara mitt bästa hittills (kanske farligt att säga). Så snart det är klart kommer jag att skriva Drakar och demoner 3. Därefter hoppas jag att jag ska hitta tid att äntligen skriva den avslutande delen i Eden-serien.
Nu med ett antal böcker i bagaget hur ser du på framtiden? Har du kunnat gått ned i tid när det kommer till jobbet eller kanske till och med slutat helt? Är det drömmen/målet att författarskapet försörjer dig eller känner du att du vill ha ett annat jobb att gå till vid sidan av skrivandet?
Det är väldigt svårt att leva på författande i Sverige, eller kanske över huvud taget. Jag arbetar fortfarande halvtid som jurist och har turen att verkligen tycka om både mitt arbete och mina kollegor. Eftersom jag är ensamstående med två barn kommer det nog dröja väldigt länge innan jag ens tänker tanken att jobba med författandet på heltid. Jag ligger på två av Sveriges största förlag och kommer ut med flera böcker om året. Ändå skulle jag tjäna mer pengar om jag bara gick upp till heltid på juristjobbet.
Men med det sagt älskar jag att vara författare. Jag skattar trots allt både att känna passion inför det jag gör och frihet oändligt mycket högre än pengar. Men visst finns det ytterligare en aspekt av författandet som nog håller många av oss uppe. Tanken på att ”plötsligt händer det”.
Vill du dela med dig om något om dig som vi läsare inte vet om dig? Hemlig talang, upplevt/gjort något udda/unik.
Haha, nja, vet inte om jag har några hemliga talanger. Kanske att jag skriver musik (på en väldigt oprofessionell nivå) och är smått besatt av att klättra?
