Oskar Källnar och Karl Johnsson: Armageddon

Titel: Armageddon
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 335
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget , tackar så mycket.

Baksidestext:

Alice och Elias ska äntligen få landa på jorden igen, efter att ha varit borta i nästan ett år. Men det är bråttom. De måste hinna före Karnidda och hans kraoer till mammas stora hemlighet, en sanning som har makten att skapa kaos i hela galaxen.

För sent inser de att flera av deras fiender har följt efter. Snart är Stillheten det enda som kan förhindra att deras hemvärld förvandlas till ett brinnande armageddon.

Mina tankar:

Detta är den sjunde och sista delen i serien Imperiets arvingar, en sf-serie som riktar sig kanske först och främst till åldersgruppen 9-12 men varje inbiten sf-fan kan med behåll läsa denna serie. De tidigare delarna heter Bortförda, Järnrosen, Gravplaneten, Minnesskrinet, Fängelseflykten och Världsdanaren.

Man skall ha läst de tidigare böckerna i serien för att hänga med i denna bok. Dock så inleds boken med att Arisa, en AI som finns i rymdskeppet Stillheten, återberättar i sin logg vad som hänt i de tidigare böckerna. Jag ser detta mer som en uppfriskning av minnet i stället för att man skall kunna hoppa på den senaste delen.

Så för fyra år sedan fick vi läsare göra oss bekanta för första gången med de två människobarnen Alice och Elias som hamnar i ett äventyr av episka och galaktiska nivåer. Nu kommer vi till slutstationen och vilken resa det har varit. Redan nu kan jag säga att den har varit värd att följa med på.

Oskar Källner med sin text och Karl Johnsson med sina otroliga bilder har tillsammans skapat en värld, eller rättare sagt ett universum som man bara kan säga är om inte helt perfekt i alla fall så perfekt det bara kan bli. Deras kärlek till genren lyser så starkt i denna serie att den omfamnar läsaren och de vårdar genren på ett sådant sätt att man känner deras visioner i att lyfta fram den till alla.

För även om den inbitne sf-nörden hittar hur många detaljer som helst när det kommer till referensen till genrens alla formar, böcker som filmer, tv-serie, serietidningar och säkert även musik, så kan den icke inbitne lätt följa med i berättelsen handling och vem vet, kanske man blir biten av genren och gräver sig ned i den om man börjar läsa denna serie.

Det är inte bara alla referenser, som jag med säkerhet missade hur många som helst, som gör denna serie till något unik och bra. Själva handlingen har så mycket i sig när det kommer till att leva, växa upp och utvecklas som människa. Vänskap och familj är en central kärna när det kommer till detta, men även att våga göra saker, stå upp för vad man tror på finns där också. Allt packat med spänning som gör att man får svårt att lägga ifrån sig boken.

Boken är lättläst, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken åldersgrupp den riktar sig till. Samtidigt så är språket målande och Oskar Källner har fått till en udda skara karaktärer som samlas på rymdskeppet Stillheten och man kan inte annat än att älska dem och se hur de under resan gång i serien blir en familj.

Att sedan Karl Johnsson bilder passar så perfekt in i handlingen gör inte saken sämre. En del är så läckra att de borde säljas som planscher/tavlor att ha hemma på väggen. Det är inte bara texten som har referenser till genren, även i bilderna finns detta.

Så hur knyter då denna bok ihop säcken? Om man ser hela serien som en lång film eller en tv-serie så är det precis som det skall vara. Varje del har haft sitt tema och även lite stil och när man kommer till slutet av en berättelse så är det endast en sak som gäller och det är ett episkt avslut och det är just det som vi bjuds på här. Skall inte säga på vilket sätt men man tar upp de röda trådarna och samlar ihop dem, vi får även ett slags adjö som hör till genren.

Men är det då verkligen slutstationen? Nej, faktiskt inte, i alla fall inte till detta universum. För några dagar sedan så avslöjade Oskar Källner att Imperiets arvingar skall bli tv-spel, det verkar som att handlingen skall utspela sig efter denna serie, alltså kommer berättelsen att leva vidare och utvecklas. Vem vet, kanske man i spelet kommer att på något sätt stöta på några välkända karaktärer. Det skall bli spännande att se hur detta utvecklas.

Jag rekommenderar denna bok, och hela serien, till alla som vill uppleva ett sf-äventyr som är en enda stor hommage till hela genren samtidigt som den har en egen handling som står stadigt på sina ben. Även om den som sagt riktar sig till barn så vill jag poängtera igen att äldre kan absolut läsa denna med behållning. Räknar man med vetenskaplig faktabaserad sf så kanske man blir besviken, då man inte valt, av förklarliga skäl, att dyka ned i detta. Jag säger hej då till Alice och Elias för denna gång, men skulle inte bli allt för förvånad om man om några år får möta dem igen i bokformat, man skall aldrig säga aldrig.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Drakhornet (Nornornas Vävnad #1)
Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)
Gravplaneten (Imperiets Arvingar #3)
Minnesskrinet (Imperiets Arvingar #4)
Fängelseflykten (Imperiets Arvingar #5)
Världsdanaren (Imperiets Arvingar #6)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tycker om boken: Bokbloggar

Oskar Källner och Karl Johnsson: Världsdanaren

Titel: Världsdanaren
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 278
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget , tackar så mycket.

Baksidestext:

Alice och Elias har precis överlevt ett livsfarligt hyperrymdshopp. Men rymdskeppet Stillheten är skadat, och även Alice är illa tilltygad. Ibland ser någon annan ut genom hennes ögon. Kraoen Chelie fruktar det värsta och gör sig redo att döda sin syster.

Samtidigt vaknar något enormt till liv, långt inne i en gasjätte. Något som kan förändra allt för Chelies folk. När så mörka krafter samlas för att förslava kraoerna hamnar Stillhetens besättning åter i stridens centrum.

Mina tankar:

Detta är sjätte delen i Imperiets arvingar, ett rymdepos som riktar sig i första hand till 9-12 ålders, men kan läsas av alla som har en förkärlek till science fiction i alla dess former då hela serien är en hyllning till genren. De tidigare delarna heter Bortförda, Järnrosen, Gravplaneten, Minnesskrinet och Fängelseflykten.

Man skall läsa böckerna i rätt ordning då det är viktigt för att kunna hänga med i handlingen. Just i denna så finns det i början en slags sammanfattning som berättar om de viktigaste händelserna från de tidigare böckerna. Detta är mera en uppfriskning av minnet i stället för att kunna hoppa in i serien här.

Varje bok i serien är unik i sig själv, samtidigt som den håller den röda tråden trogen, då den tar upp olika händelser i varje bok. Vi har haft till exempel heist-handling i en av böckerna och en fängelseflykt i en annan. Nu skall jag inte gå in på exakt vad som händer i denna men i denna del så får vi lära känna en den nyaste i besättningen bättre, kraoen Chelie och hennes värld och folkslag.

Detta att varje bok skiljer sig från de föregående är intressant och spännande, även om man har den stora handlingen klart för sig så kommer den senaste boken bjuda på en del överraskningar när det kommer till vad den kommer att fokusera på. Detta gör att man med glädje kastar sig över varje ny bok som kommer i serien.

Boken är lättläst, vilket är förståeligt när det kommer till vilken ålder som den riktar sig till. Det jag gillar med serien är att även om den är lättläst så finns det ett underliggande djup i handlingen samt ett allvar i den. Författaren har gjort ett utmärkt val att inte se ner på barns uppfattningsförmåga när det kommer till att ta till sig och förstå mera vuxna frågor som rör samhället i det stora. Det blir en perfekt mix av fartfylld handling och djupa insikter.

Jag sa i början att serien är en hyllning till genren och denna bok fortsätter såklart i detta spår, varje sig man är intresserad av böcker, film eller spel så kommer man mycket troligen hitta små och stora hyllningar till just sådant. Det som är bra är att det gör inget om man inte ser dessa hyllningar, för det är inte det som är huvudpoängen i denna serie, man kommer att förstå berättelsen utan att se dessa hintar. Boken står stadigt på egna ben och bjuder på en handling som känns riktigt fräsch och inte en kopia av kända verk.

Jag får absolut inte glömma att nämna att denna bok är gjord av två personer, boken är illustrerad av Karl Johnsson och hans bilder är, precis som i de tidigare böckerna, helt otroliga. De är snygga och detaljrika och ger handlingen ytligare ett djup. Han greppar verkligen texten och återberättar handlingen genom att fånga olika scener på ett mer eller mindre perfekt sätt.

Jag vet inte hur lång denna serie kommer att bli, så hur nära vi är en slags upplösning av handlingen kan jag inte svara på. Tror inte att författaren har sagt det heller, kan dock ha missat det, men vet att jag läste något i stil med att författaren såg denna serie som första säsongen av en tv-serie, det verkade som han hade klart för sig vad som skulle hända igenom denna ”säsong”, men att även om säsongen var över så skulle det finnas mer att berätta. Detta låter som att serien på ett sätt kommer att bli långlivad och av vad jag sett i dessa böcker som redan kommit ut så är det bara glädjande att höra.

Jag rekommenderar denna till alla barn som vill dyka ner i ett äventyr som när de väl börjar läsa inte kan sluta. Men som jag sa i början även vuxna som gillar genren kan komma att gilla serien om man är ute efter mera lättsmält handling som underhåller och vem vet kanske även väcker en del nostalgikänslor från en svunnen barndom.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Drakhornet (Nornornas Vävnad #1)
Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)
Gravplaneten (Imperiets Arvingar #3)
Minnesskrinet (Imperiets Arvingar #4)
Fängelseflykten (Imperiets Arvingar #5)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tycker om boken: Bokbloggar

Oskar Källner och Karl Johnsson: Fängelseflykten

Titel: Fängelseflykten
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 270
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget , tackar så mycket.

Baksidestext:

Alices och Elias resa genom galaxen fortsätter. Brock har blivit bortförd av azkalorerna och Stillhetens besättning följer efter. De är oroliga för honom, men också för Alice. Efter vistelsen hos minnesväktarna har hon börjat höra röster och ser saker som inte finns.

På fängelseplaneten Feroz II tvingas Brock leta skatter i en farofylld djungel. Skatter som sedan säljs till högstbjudande i det lokala auktionshuset. Kapa har en plan för att frita Brock men kommer gänget att lyckas genomföra den?

Mina tankar:

Detta är femte delen i Oskar Källner och Karl Johnsson science fiction-serie Imperiets Arvingar. Det är en serie som riktar sig till ålder 9-12 men kan absolut läsas av äldre med rätt sinnelag.

Jag rekommenderar att man läser det tidigare delarna innan man läser denna för att förstå handlingen bättre. Det är en längre handling som rör sig igenom hela serien som man missar om man hoppar in i den utan att ha läst de tidigare delarna.

Handlingen tar vid där den förra boken slutade, vi möter en besättning som till en början inte vet hur det skall göra för att få tillbaka sin kapten som blev bortförd i förra boken. Det visar sig att han blivit förd till en fängelseplanet och de börjar planera hur de skall befria honom.

Samtidigt så lider Alice av det som hon utsattes för i slutet av förra boken. Hon litar inte på sig själv och hon verkar ha tagit mer skada än vad man först trodde. Vi får bitvis följa hennes utveckling med detta. Saker kommer fram under bokens resa som lägger mera till Alice och Elias bakgrund.

Varje bok i denna serie har sin handling och sitt problem som besättningen på rymdskeppet Stillheten ändå hänger varje händelse ihop på något sätt med den stora röda tråden som går igenom hela serien. Oskar Källner får till det riktigt bra när det kommer till att kombinera den enskilda händelsen med den stora sammanhängande. Varje enskild händelse ger chans till de olika karaktärerna som vi lärt känna att växa och få ett mera djup, denna del i serien är inget undantag.

Det är en bra mix på fördjupande handling och fartfylld spänning. En mix som passar perfekt för bokslukaren i denna ålder och att serien även är en stor hyllning till genren i alla dess former gör att man som vuxen ler åt blinkningar till andra verk. Boken är lättläst men det finns något i den som gör att även en mera vuxen publik kan få ut något av den.

jag kan ju inte heller låta bli att nämna bilderna i boken, precis som de tidigare delarna har Karl Johnsson gjort ett fantastiskt jobb med att fånga scenerna i de bilder som fyller boken. De är färgsprakande, levande och riktigt snygga. Jag har sagt det om tidigare delar i serien och säger det igen, bilderna lägger en extra dimension till handlingen.

Så slutsumman blir en bra fortsättning på en spännande och underhållande serie. Jag ser fram emot att följa med denna besättning på fler äventyr och till slut se hur det stora hela skall sluta.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Drakhornet (Nornornas Vävnad #1)
Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)
Gravplaneten (Imperiets Arvingar #3)
Minnesskrinet (Imperiets Arvingar #4)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tycker om boken: Bokbloggar

Oskar Källner och Karl Johnsson: Minnesskrinet

Titel: Minnesskrinet
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 269
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget och författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Alices och Elias resa på rymdskeppet Stillheten fortsätter. De har anlänt till imperieplaneten Tenia och besättningen behöver pengar för att reparera skeppet. Av en släkting till Syndra får de i uppdrag att hämta ett stulet minnesskrin. Men uppdraget blir inte alls så lätt som Stillhetens besättning trott. Snart är de inblandade i en kamp på liv och död, där hela imperiets framtid står på spel.

Baksidestext:

Detta är fjärde delen i författaren Oskar Källner och illustratören Karl Johnsson episka rymdsaga Imperiets Arvingar. En serie som riktar sig till ungdomar i huvudsak, men kan gott läsas av äldre.

Serien började med Bortförda, där vi blir presenterade för de två ungdomarna Alice och Elias som genom vissa händelser befinner sig snart ute i rymden. I de andra böckerna Järnrosen och Gravplaneten så får vi reda på mer om dessa två när det kommer till deras bakgrund och även om deras medpassagerare som är med dem ute i rymden.

För att hänga med i handlingen på bästa sätt så skall man ha läst de tidigare delarna innan man läser denna. Boken tar vid där den förra slutade. Det är en stor röd tråd till handling som följer med i hela serien, varje bok har sitt tema och sidohandling, men för att förstå det stora hela så är det bäst att börja från början.

Jag började med att säga att denna riktar sig till ungdomar i huvudsak men att äldre kan absolut läsa denna. Om jag inte missminner mig så har jag sagt det tidigare om denna serie, om inte så säger jag det nu, Oskar Källner kör med en stil som jag verkligen gillar och även uppskattar och det tror jag de som läser serien också gör. Han skriver inte läsaren på näsan eller på något sätt ser ner på sina läsare. Det jag menar är att han inte är övertydlig utan han litar på att läsaren förstår handlingen. Detta tycker jag är ett bra sätt, barn och ungdomar förstår ofta mer än vad kanske vuxna vill få det till.

Källner har ett stabilt språk som flyter på riktigt bra, det är lätt att ta till sig men har ändå en tyngd i sig som gör det fylligt. Det är bra fart i handlingen och det händer saker hela tiden som håller intresset uppe.

En, av alla saker, som jag gillar med denna serie är att Oskar Källner låter alla karaktärer som är med i besättningen på rymdskeppet få sin plats i rampljuset. Han har gjort dem alla till intressanta karaktärer och bitvis får vi genom serien veta mer och mer om dem, de växer som karaktärer ju längre in i serien som vi kommer, vi förstår dem bättre och kanske så ändras vår syn om några under resans gång.

Jag nämnde att varje bok hade sin sidohandling och tema, i denna är ett av detta tema popularitet, vikten att känna att man är någon som andra gillar och vill vara med. Med detta följer ju även mode och att använda rätt slangord, de som är på tungan för stunden. Ett rätt så centralt ämne för ungdomar, alla har vi nog varit med om detta i någon form när vi gick i skolan.

Jag får inte glömma att nämna Karl Johnssons urläckra bilder som lägger till ett extra lager till handlingen. De är färgsprakande och ögonfångande (om det nu finns någon sådan beskrivning) och jag hade inte haft något emot att sett ännu fler bilder i boken.

Så slutresultatet blir ännu en underhållande del i en serie som är en stor homage till genren. Jag ser fram emot att följa med på denna resa i många böcker till. Skall bli spännande att se vart vi hamnar härnäst.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Drakhornet (Nornornas Vävnad #1)
Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)
Gravplaneten (Imperiets Arvingar #3)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tycker om boken: Bokbloggar

Oskar Källner: Drakhornet

Titel: Drakhornet
Författare: Oskar Källner
Sidantal: 352
Förlag: Fafner Förlag

Baksidestext:

Han höjde armarna och slungade sig bakåt, precis utom räckhåll för gripande händer. Fallet var långt. Det tog aldrig slut. När han väl träffade vattenytan blev allt svart.

Erik är bara en enkel stallpojke. Så varför är han jagad av soldater? Och varför är kyrkoherde Kloo så mån om att ge honom husrum?

Efter en vild flykt hamnar Erik i Kilsbergen. Där bor Hanna med sin försupne far. Hon är bortlovad till en flera gånger äldre man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt.

Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och att alla inte ät vänliga sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.

Mina tankar:

Detta är författaren Oskar Källners debutroman, den kom ut 2011, och det är en fantasybok som riktar sig först och främst till lite äldre ungdomar.

Detta är lite av den klassiska fantasyberättelsen som många är välbekanta med. Jag menar berättelsen om den föräldralösa bondpojken som visar sig vara något annat. Såklart så är det inte alltid en pojke eller att han växer upp på en gård, det är bara så man brukar beskriva just denna stil av berättelse.

Det jag fann att Oskar Källner har gjort med denna stil av berättelse är att han har försvenskat den. I stället för att utspela sig i en annan värld, som ofta är inspirerad av medeltida England med riddare och magi, samt mytologiska varelser så utspelar sig denna i Sverige på 1800-talet, eller rättare sagt en alternativ Sverige.

Då Oskar har placerat handlingen i Sverige så har han varit smart och valt att använda sig av de nordiska väsen när det kommer till vilka varelser som berikar denna värld. Vi finner troll, älvor och bäckahästen, för att nämna några, i skogen som vi befinner oss i.

Jag tyckte att det var lite av en nostalgiresa att läsa denna bok. Jag fastande för fantasyböcker när jag läste David Eddings Stenens Väktare, och här pratar vi verkligen om bondpojken som visar sig vara något annat. Denna påminner egentligen inte om David Eddings, men på ett sätt så väckte den mina minnen och känslor som dessa böcker, i mina ungdomsdagar, skapade.

Den riktar sig som sagt först och främst till ungdomar, och då kanske lite uppåt i ålder, kanske cirka 12-15. Den krävs lite mera läsvana än vad kanske de flesta yngre har, men det är bara en riktlinje, den skulle säkert fungera för yngre om man har en läsvana. Åt andra sidan så fungerar den även uppåt i åldern, jag som vuxen fantasyälskare kände att jag fick ut något av berättelsen också.

Det är både en magisk och sagolik stämning som Oskar Källner får till med både språket och handlingen. Den är lätt att ta till sig och man dras även in i äventyret som spelas upp på sidorna. Man sugs in i denna värld och går omkring med karaktärerna och ser det magiska.

Det finns en andra bok i denna serie, som jag tror är tänkt att bli en längre bokserie, men den har mer eller mindre lagts på is. Jag ser fram emot att i alla fall ha en till bok som kan få mina nostalgikänslor att återkomma.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)
Gravplaneten (Imperiets Arvingar #3)

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Oskar Källner och Karl Johnsson: Gravplaneten

Titel: Gravplaneten
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 237
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget och författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Alice och Elias och deras vänner på rymdskeppet Stillheten har kraschat på Umbezra, det gamla Imperiets gravplanet. Där vandrar bara de döda. Påstås det. Men så får de in en nödsignal från mamma. Hon verkar också befinna sig på Umbezra. De försöker hitta henne, och jagade av fiender tvingas de bege sig ner i de uråldriga katakomberna, där ohyggliga varelser och fasansfulla upptäckter väntar…

Mina tankar:

Detta är tredje boken i Oskar Källner och Karl Johnssons serie Imperiets Arvingar, ett episkt rymdäventyr som riktar sig till barn.

Då detta är tredje delen i en serie så rekommenderar jag att man skall ha läst de tidigare böckerna i serien för att hänga med bäst. Denna tar vid direkt där andra boken slutade.

Än en gång så bjuds vi på ett härligt äventyr, om man har läst de tidigare böckerna så vet man vad man har sig att vänta även med denna bok. Det är fartfyllt och spännande, det händer saker hela tiden. Sedan finns det hyllningar till andra verk inom sf, både filmer som böcker, en del kan vara så att jag läser in för mycket i vissa scener och att jag är påverkar av allt jag läst och sett i genren.

I denna bok så får vi veta ännu mer om detta universum som Oskar Källner har byggt upp. Jag gillar att vi för varje bok får en bredare kunskap om vad det är som pågår, det kommer i lagom doser och bygger upp handlingen i den röda tråden, som följer med hela serien, sakta men säkert. De två syskonen som serien handlar om försöker samla sina tankar om vad de fick reda på om sig själva i förra boken, allt samtidigt som de och deras nya vänner undersöker den planet, som de kraschat på, för att hitta en väg bort från den.

Med tanke på titeln på denna bok, Gravplaneten, så kan man tänka sig att denna bok är lite mörkare och lite mera skrämmande än de tidigare böckerna. Det är det absolut, det kan vara så att det förekommer varelser i denna bok som kan komma att ge rysningar. Sedan att en hel planet är en gravplats för rymdskepp, detta lämnar ju också en kall kåre längs ryggen. Men det blev aldrig så hemskt att det skulle klassas som rysare, och att den håller sig på den sidan av gränsen för skräck är något jag tror att Oskar Källner vill hålla sig på, han vill göra det lite hemskare och mörkare i denna bok men ändå inte gå över gränsen.

Det är en riktigt bra sak som Oskar Källner har här, med varje bok så kan han ändra lite på stilen i böckerna i serien beroende på vart den utspelar sig. Ett riktigt smart koncept.

Många viktiga ämnen lyser starkt i bakgrunden av äventyret. Det finns det viktiga i familjeband, att man kanske finner vänner på oväntade platser som blir så viktiga för en att de blir en familj. Mod, att våga lita på både sina styrkor och brister, att inte vara rädd att be om hjälp.

Som vanligt är det ett lättsamt språk med ett bra driv i handlingen, allt för att fånga intresset på de som böckerna riktar sig till först och främst. Det är lagom med miljöbeskrivningar för att få en bra bild över planeten som karaktärerna befinner sig. Karaktärerna får ett bra djup så att de blir levande för en. Även om det är en barn/ungdomsbok så finns det mer i handlingen, som jag sagt om tidigare böcker i serien så litar Oskar på sina läsare att de hänger med även om man lägger in lite djupare tankar och komplexare handling. Han överförklarar inte sakerna utan låter läsaren bearbeta och tolka det själv.

Vi skall inte heller glömma att nämna att boken är fylld av härliga bilder gjorda av Karl Johnsson, de kompletterar handlingen på ett riktigt bra sätt. Snygga bilder som hjälper till att ta oss till platserna som karaktärerna besöker.

För åldersgruppen som boken riktar sig till så kan jag tänka mig att detta är en bok, och hela serien för den delen, som de kommer att älska att läsa. Det bästa är att för mig, som inte egentligen tillhör gruppen som den riktar sig till, fick ut väldigt mycket av boken, detta är perfekt om boken skall högläsas. Det var en riktigt härlig läsning och jag ser verkligen fram emot att fortsätta läsa denna serie.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Oskar Källner och Karl Johnsson: Järnrosen

Titel: Järnrosen
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 183
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget och författaren, tackar så mycket.

Handling:

Alice och Elias färdas genom galaxen tillsammans med besättningen på rymdfarkosten Stillheten. De söker efter det kraoskepp där deras mamma hålls fången. På rymdstationen Järnrosen lyckas de hitta fiendeskeppet. Problemet är bara att det vaktas av hundratals kraokrigare. Elias och Alice tänker ändå göra allt för att rädda mamma. En räddningsaktion planeras och de är i full färd med att sätta den till verket, när allting plötsligt tar en oväntad vändning…

Mina tankar:

Detta är Oskar Källners och Karl Johnssons andra bok i deras sf-serie Imperiets Arvingar. Det är ett rymdäventyr som riktar sig till barn/ungdomar men som jag anser att man även som vuxen kan läsa och få ut mycket av själv.

Då det är andra delen i en serie så rekommenderar jag att man läser böckerna i rätt ordning. Det är en direkt fortsättning på första boken så man kommer att missa mycket om man hoppar på denna bok först.

Jag lyssnade på Oskar Källner för inte så längesedan i ett avsnitt av podden Fantastisk Podd, för övrigt en podd som jag varmt rekommenderar om man är intresserad av svensk fantastik. Där tog han upp om just denna serie och att han hade hela serien utplottad så han vet vad som kommer att hända. Han tog även upp att han ser denna serie som säsong ett och att han har om han vill fortsätta serien i en andra säsong.

Det var när han pratade om serien som en säsong, precis som en tv-serie, som en del saker blev ännu mera klara för mig. Hur allt är uppbyggt. Hela serien är ju en hyllning till sf-genren och vad är inte bättre än att då bygga upp det som att varje bok är ett avsnitt i något större.

Första boken är precis som ett pilotavsnitt i en tv-serie. Vi blir presenterade för huvudkaraktärerna och vi får även en känsla av vad det är för stil vi kan förvänta sig oss av hela serien. Första boken berättar precis så mycket som vi behöver för att väcka vårt intresse och hålla oss kvar, den lämnar oss med en mersmak som gör att vi gärna tar upp nästa bok i serien. Som man säger när man plöjer en bra tv-serie, man skall bara se ett avsnitt. Och det är precis detta som Oskar lyckas så bra med.

Nu kommer vi till bok, eller avsnitt, två och nu befinner vi oss på en rymdstation och det är dags att gå djupare i handlingen. I denna får vi reda på ännu mer om detta universum, nya varelser blir presenterade. En rymdstation är ju den perfekta platsen för att föra samman många olika varelser från alla möjliga planeter.

Språket håller, som jag även sa om den första boken, en mogen ton men är lättläst då den riktar sig till barn/ungdomar. Jag gillar detta att inte överförklarar allt, författaren låter barnen tänka och talar med istället för åt dem, samt att han lyfter barnet till sin nivå för att visa att barnet förstår mer än vad det kanske tror sig förstå. Detta gör även att boken passar en vuxen publik och att det blir perfekt som en högläsningsbok.

Det jag gillar, en av många saker, med böckerna är att de slutar med att de bygger upp till nästa bok, i slutet så får vi en första skymt av vad som kommer att hända i boken därefter, eller i alla fall vart den kommer att utspela sig. Detta är ett smart koncept och detta bidrar även till en längtan till nästa bok, man vill veta vad det är som kommer att hända härnäst.

Man får även inte glömma att nämna de snygga bilderna i boken som är gjorda av Karl Johnsson, de kompletterar text och handling riktigt bra.

Tredje boken, Gravplaneten, kom precis ut och jag ser verkligen fram emot att läsa den. Det är ett fartfyllt rymdäventyr och en resa som jag gärna följer med på för att se vart det tar vägen.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Oskar Källner och Karl Johnsson: Bortförda

Titel: Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 175
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget och författaren, tackar så mycket.

Handling:

Alice och Elias bor med sina föräldrar i ett villaområde utanför Uppsala. En kväll försvinner mamma, och pappa blir tagen av polisen, misstänkt för att vara inblandad. Alice och Elias beger sig ut i Lunsenskogen för att leta efter mamma, men de hittar någonting helt annat. För där befinner sig även Brock, en azkalor från rymdskeppet Stillheten, på jakt efter en förlorad besättningsman. Det ska snart visa sig att Brock och syskonen har en gemensam fiende…

Mina tankar:

Detta är första delen av bokserien Imperiets Arvingar som är en science fiction som riktar sig först och främst till barn/ungdomar i åldern 9-12. Oskar Källner står för orden och Karl Johnson står för bilderna i boken, fantasin står de båda för.

Den riktar sig som sagt först och främst till barn men jag som vuxen fann boken både intressant, spännande och rolig att läsa. Så har man rätt sinnelag och smak när det kommer till berättelser så kan man absolut läsa denna som äldre. Och som högläsningsbok för barnen är det ju bra att man fångas av berättelsen och får något ut av den.

Jag gillade hur den håller en mogen ton i berättelsen och även i språket. Oskar har valt att inte överförklara allt för barnet som boken är menad åt. Jag misstänker att Oskar gör detta för att låta barnen, som läser boken, få fundera och tänka under resans gång, samt att istället för att tala ned till barnet från en vuxen nivå låta barnet komma uppåt till samma nivå. Nu är jag på hal is, men jag misstänker att detta är en viktig del i barns utveckling, att visa att de förstår mer än vad de kanske tror om sig själva.

Den berör en del viktiga familjesituationer och det ger en bra bakgrund i berättandet. Det centrala är dock ändå det stora äventyret som de två syskonen ramlar över, som tar dem till helt oväntade platser.

Då det är en barn/ungdomsbok så är den sparsam när de kommer till sidohistorier. Den fokuserar start på det centrala äventyret, och det är ett riktigt härligt och fartfyllt äventyr. Likaså är det med antalet karaktärer, som är minimerat, men det är ena riktiga färgstarka karaktärer som syskonen möter. Vi får lära känna dem en bit och jag misstänker att i kommande böcker så får vi känna dem ännu mera.

I boken finns det även bilder gjorda av Karl Johnsson, som jag har stött på tidigare i hans och Sara Bergmark Elfgrens Vei-böcker. Jag känner med detsamma igen stilen som Karl har och det ger en extra dimension till berättelsen då bilderna skildrar vad som händer i handlingen. De är snygga och färgstarka bilder som passar perfekt ihop med texten.

Oskar Källner är ett hängivet fan när det kommer till science fiction så jag vill tro att det kan komma att finnas små hyllningar till andra verk inom genren. Nu vet jag inte om det är en tillfällighet men jag kan inte släppa att rymdskeppet heter Stillheten, det kan ju översättas till Serenity och jag kom att tänka på tv-serien Firefly, där en bråkig skara karaktärer flyger runt i rymden. Det kan vara jag som läser in för mycket men för mig så ser jag detta som en stor hyllning till just denna tv-serie, det kan dock vara endast i mitt huvud som denna koppling finns och inte i Oskars.

Bokens handlingen är som en presentation av de olika karaktärerna och en uppbyggnad till en större handling som kommer att breda ut sig i ett antal böcker, tror Oskar har nämnt att det minst blir 8-10 böcker, men nu kanske jag minns fel.

Så kort och gott är detta en riktigt bra och härlig inledning på en berättelse som jag tror kommer att underhålla många barn och även äldre, i alla fall gjorde den det för mig. Jag ser fram emot att återvända till detta äventyr, andra boken Järnrosen kom ut samtidigt som denna och tredje boken skall komma till hösten.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Disekvilibrium

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Oskar Källner: Disekvilibrium

Titel: Disekvilibrium
Författare: Oskar Källner
Sidantal: 251
Förlag: Fafner Förlag 

Ett recensionsex från författaren och förlaget, tackar så mycket. 

Handling:

Sju noveller som sträcker sig mot en avlägsen framtid, skär genom parallella dimensioner och landar i förunderliga verkligheter.

Mina tankar:

I Oskar Källners senaste bok har han samlat sju av sina noveller som på något sätt har varit utgivna tidigare. Tre har varit med i olika nummer av e-tidningen Brev Från Cosmos, en har tidigare bara funnits som en e-novell, samt tre har varit med i olika antologier, Grimm, 13 Svarta Sagor Om Superskurkar och Bortom Portalen 2. Nu är de samlade i en och samma bok.

Det är verkligen sju olika noveller som vi möter i denna bok. De skiljer sig från varandra när det kommer till handlingar och stilar. Det som är gemensamt med dem är att de utspelar sig i framtiden eller alternativa verkligheter. Oskar Källner visar upp med olikheterna i denna bok att han har ett brett spektrum att ta av när det kommer till hans fantasi. Han visar att fast man skriver inom en genre (fantastik) så kan berättelserna skilja sig åt rätt så redigt.

En del är riktigt spännande och en del har en dos humor i sig och någon är riktigt flummig (på ett positivt och härligt sätt). Oskar vågar ta ut svängarna när det kommer till vissa av handlingarna, kanske inte allt faller alla i smaken. Men frågan är vill man vara så tillrättalagd att man faller alla i smaken? Jag tror att det är bättre att sticka ut och passa några riktigt bra istället för att passa alla halvbra. Och i denna tror jag absolut att alla som gillar fantastik kan hitta sin favorit.

Att skriva en novell är inte lätt för du skall med det samma fånga läsaren och få in den snabbt i handlingen för man har inte en hel bok på sig att utveckla handlingen. Och jag tycker att detta lyckas Oskar Källner med riktigt bra. Han målar snabbt upp miljön och situationen som de olika novellerna utspelar sig i. Man får en klar bild över karaktärerna och blir intresserad av att fortsätta läsa.

Den längsta novellen Vägen Till Stjärnorna känns som att den hade mer att berätta när den tog slut. Jag hade gärna fått reda på vad som hände efteråt och jag hoppas på att vi kanske någon gång i framtiden får detta, antingen i en novell till eller att den utvecklas till en egen bok.

En som blev lite av en favorit var Casus Belli som utspelar sig i värld med superhjältar och superskurkar, detta är jag svag för när det kommer till film och det var inte svårt för mig när jag läste denna att se en film full med effekter i mitt huvud. Efter denna kände jag att jag måste ta mig tid till att läsa antologierna 13 Svarta Sagor Om Superhjältar och 13 Svarta Sagor om Superskurkar.

Detta var min första bok av Oskar Källner (hade läst två av noveller tidigare), han har skrivit ett antal böcker tidigare, och de står snällt och väntar på mig i hyllan. Jag blir verkligen nyfiken på vad de kan bjuda på för det känns som att Källner är en överraskningens man, man vet inte vad man har att förvänta sig när man börjar med hans berättelser. Denna gav mersmak.

Häftad Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Bokbloggar.se