Titel: Skarp
Författare: Helena Dahlgren Sidantal: 303
Förlag: Bokförlaget Forum Baksidestext:
De senaste åren har varit stökiga för litteraturvetaren Emma Wijkman, men när hon får ett vistelsestipendium i Norrbotten ser hon sin chans att börja om på nytt. Hon ska få bo på gården där hennes favoritförfattare Beata Skarp levde och verkade. Där ska hon äntligen skriva klart sin avhandling om Skarp, som dog under mystiska omständigheter i slutet av 90-talet. Väl på plats dras Emma in i Beata Skarps värld ännu mer än hon hade räknat med. Ju mer hon tar reda på om Skarps sista tid i livet, desto mer luckras gränsen mellan henne och författaren upp. Till slut återstår endast sanningen om Beata Skarps död - och sanningen om Emma själv.
Mina tankar:
Detta är författarens senaste roman, hon har skrivit ett antal böcker i olika genre och för olika åldrar. Denna riktar sig vuxna och vad genren är, ja det är en svår nöt att knäcka, eller behöver man ens det? Kanske en roman kan vara en roman utan att den behövs att genrebestämmas.
Vi har här en studerande litteraturvetare, eller om vi skall vara ärlig så kanske inte studierna går så bra för henne när vi träffar henne i början av boken. Hon har en kärlek till en författare, Beata Skarp, som dog rätt så ung under mystiska omständigheter. Denna författare har kommit att betyda så mycket för vår huvudkaraktär.
En dag så kommer möjligheten som man bara inte kan låta bli att ta. Hon söker ett stipendium som består i av få bo i Beatas hus, som har bevarats av hennes bror med familj. Hon ser denna möjlighet att få en nystart i hennes projektarbete som handlar så klart om Beata Skarp, hon tänker att om hon bor under samma tak som författaren gjorde så skulle inspirationen komma till henne.
Väl på plats så grips hon mer och mer över författarens liv och vad det var som verkligen hände den dagen då hon dog. Hon börjar göra sin egen undersökning om detta.
Jag har tidigare läst Orkidépojken av Helena Dahlgren och när jag läser denna så är det mycket av berättarstilen som jag känner igen. Helena har en förmåga där hon i stället för att vara en författare som berättar en berättelse så låter hon huvudkaraktären ta tag i berättelsen själv och vi får en närgången inblick i en karaktärs liv.
Vi följer en person, som kanske inte mår bra och det är både upp och ned för huvudkaraktären. Precis som i verkliga livet så är det ingen dans på rosor och motgångar, riktiga som endast i ens huvud, krockar ständigt med huvudkaraktären.
Helena ger sin huvudkaraktär en röst som gör att den blir levande och man kan lätt känna en koppling till henne. Vi får ta del av hennes tankar och de är mer eller mindre totalt oredigerade, nu menar jag inte att språket i boken är dåligt eller rörigt. Nej, det är själva huvudkaraktären, Emma, som är oredigerad, och vad menar jag då med det? Jo, i många andra böcker så när en karaktär tänker och kanske även pratar så är de filtrerade på ett sätt så att de är fokuserade och bara relevanta för handlingen. Här har vi i stället en mera levande person, vars tankar går och olika håll, avbryter sin tankegång genom att spinna ut i någon sidogren i tankebanorna. Det är precis så som vi i verkligheten fungerar, i alla fall jag. För hur många gånger är man inte fokuserad på en sak och helt plötsligt dyker en annan tanke upp i huvud som inte har något alls att göra med det som man håller på med.
En annan sak som syns här som gör huvudkaraktären mer levande är att hon har en inre dialog med sig själv, alltså att hon verkligen svarar sig själv. Detta är något som jag verkligen kan relatera till när det kommer till att man tänker mera fokuserat på något. Då dyker ofta en annan version av en själv upp i huvudet som börjar prata med en. Nu kanske det är en varning på mig, men jag vill tro att jag absolut inte är ensam om detta.
Sedan måste vi prata lite om alla referenser som finns i boken. En av mina absoluta favoriter när det kommer till författare är Stephen King, han har betytt väldigt mycket för mig när det kommer till hur jag växte upp med böcker, allt från att ta steget till vuxenlitteraturen men även att ta kontroll över det hemska som gömmer sig i mörkret när du är ensam. Jag vet att Helena har en förkärlek till Stephen King också och det syns verkligen i denna då man hittar många referenser.
Det är inte bara referenser till Stephen King i denna bok, här har vi fullt med små hyllningar och hintar till lågt och högt inom populärkulturen. Det är allt möjligt böcker, film som musik. Jag är säker på att jag själv missar en hel del av dessa referenser, men de finns för de som har egna minnen om just de sakerna.
Och detta lite av meta-saken om litteraturvetare och författare så misstänker jag att det finns en stor del av Helena, eller en slags version av henne, igenom hela berättelsen. Hon är inte bara författare utan en som älskar och brinner för litteraturen. Hon visar verkligen att hon vet vad hon skriver om.
Vilken genre vad nu då denna bok? Saken är den att det är helt omöjligt att sätta den i en genre och som jag började, måste man verkligen det. Det är en roman som är en slags kärleksförklaring till kärleken till litteraturen, om nu detta låter logiskt. Det är en spänningsroman utan att vara en direkt spänningsroman, den har bitar av en skräckberättelse utan att vara en skräckberättelse. Det är en livsskildring. Det är kort och gott en roman och en riktigt bra en.
Rekommenderar denna till alla som älskar litteraturen och känner igen sig i att ha en favoritförfattare som har betytt mycket för en.
Omdömen om tidigare böcker av författaren:
Orkidépojken Följ mig på
Facebook eller
Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken:
Bokbloggar
