Tjugo Sällsamma Berättelser Jag Fann I En Garderob

Titel: Tjugo Sällsamma Berättelser Jag Fan I En Garderob
Författare: Flertalet (Redaktör: Lupina Ojala)
Sidantal: 101
Förlag: Catoblepas Förlag

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Kära läsare

De berättelser ni nu ska få t del av är några av de märkligaste jag någonsin läst. Av en slump fann jag en anteckningsbok i en gammal hattask längst in i en garderob.

Döm om min förvåning när de mest osannolika berättelser uppdagades, alla med koppling till föremål i Göteborgs stadsmuseums magasin.

Som bokförläggare är det min plikt att dela med mig av de bästa berättelser jag kan hitta och det är vad jag nu gjort.

Vad som är sant och vad som är fiktion i den här boken som du just nu håller i din hand, lämnar jag till dig som läser detta att avgöra.

Lupina Ojala
Förläggare Catoblepas förlag

Mina tankar:

Detta är en antologi som samlar tjugo olika författare. Alla noveller rör sig i fantastikens spår.

Det var när Göteborgs stadsmuseum hade en utställning om historisk mode, som kallades ”Göteborgs garderob” som de även ville ha en novellsamling. De kontaktade Lupina Ojala, förläggare för Catoblepas förlag, och tillsammans bestämde de sig för en tävling där man skulle skriva om vissa specifika föremål som var med på utställningen. Ett annat kriterium var att det skulle knyta an till Göteborg.

Författarna i boken är några som man troligen känner igen om man har läst en del svensk fantastik, det är några namn som återkommer i andra antologier och vissa har även skrivit egna böcker. Många av namnen är nya och det är trevligt för då vet man att det finns många som brinner för att skriva svensk fantastik i vårt avlånga land.

Det är som sagt fantastik som är grundstommen till hela antologin, men det är en bred spridning på novellerna. Det är allt från sockersöta berättelser till riktigt brutala och hemska. Det finns troligen en novell för alla smaker om man gillar fantastik.

Längden på alla noveller är riktigt korta, från tre till sex sidor. En del av berättelserna får en helhet och ett slags avslut, medan andra känns mera som en bit av en större berättelse. De som inte känns fullständiga och avslutande får man ändå en känsla av avslut när just den novellen tar slut, detta låter kanske konstigt och motsägelsefullt, men det är så det kan vara med vissa noveller, att de har ett avslut men berättelsen lever vidare förbi de sidor som den har tilldelas, den har mer att berätta.

När det kommer till språket i de olika novellerna så får jag säga att nivån är riktigt hög. När det kommer till antologier med många röster så blir det ofta olika kvalitéer på stilen. Men här är den faktiskt riktigt bra och jämn, man har hittat noveller som känns som en gemenskap fast det är många olika röster och stilar.

Jag tycker att man har fått till det riktigt bra när det kommer till ämnet, de har riktigt fångat helheten i det som de ville ha fram när de skapade antologin. Efterorden förklarar vad de ville ha fram och jag kan bara hålla med. De fångar den magiska som finns inom fantastiken och hur man genom att se på ett föremål kan hitta på en historia runt detta föremål.

Så detta är en liten men stark pärla bland den svenska fantastiken och jag rekommenderar den till alla som gillar genren och vill upptäcka nya författare, en del har som sagt redan gett ut egna böcker medan andra jag tror kommer att göra det i framtiden.

Inbunden Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Sofia Einerot: Klinik 13

Titel: Klinik 13
Författare: Sofia Einerot
Sidantal: 314
Förlag: Calidris Förlag

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.

Handling:

Med huvudet mot knäna och armarna hårt virade runt benen sitter Jennifer ensam i sitt rum. Samma rum som hon suttit inlåst i de senaste åren. Tankarna snurrar… Gränsen mellan drömmar och verklighet suddas ut och efter ett livsavgörande val fattar Jennifer beslutet att rymma från den mardröm hon lever i.

Mina tankar:

Detta är författaren Sofia Einerots (nu Striid) debutbok, denna kom ut 2015 och är en spänningsthriller.

Det ligger en stor bit mystik över handlingen när den börjar. Man kommer direkt in i den och befinner sig tillsammans med huvudkaraktären, Jennifer, inlåst på en psykiatrisk klinik som vi ser genom hennes ögon. Det verkar som att det förekommer saker som inte är som det skall på denna klinik, då det verkar som att vissa behandlingsmetoder kanske går utanför vad som är tillåtet.

Då det är en huvudperson som är psykisk instabil och kanske ibland drogad och vi ser det genom hennes ögon så vet vi som läsare inte vad som är på riktigt och vad som är endast i hennes huvud. I alla fall inte till en början, efter hand så nystar sig mer och mer av handlingen upp.

Det är en klaustrofobisk och hotfull stämning som utstrålar från denna klinik. Man vet inte vart man har de andra karaktärerna och man vet inte vem man kan lita på. Detta gör att intresset för att läsa vidare är hög och man undrar hur allt ligger till.

Det finns en underton av lite magisk realism eller övernaturligt då det sägs från början att Jennifer kan se andra personers framtid, samt även förflutna, det är delvis detta som gör att hon är inlåst på kliniken. När jag läste denna bok så gick mina tankar om att antingen så var det verkligen något övernaturligt med Jennifer eller så var det en annan väg som jag tänkte att boken gick åt. Jag lämnar detta öppet om det verkligen finns något övernaturligt eller inte, så att andra kan få gå in i denna bok med ett öppet sinne.

Det är ett lättsamt språk som flyter på bra. Jag tycker att författaren har fått till stämningen bra på kliniken samt målar upp de olika karaktärerna på ett sätt som gör att de sticker ut från varandra.

Slutsumman blir att detta är en intressant debut som man läser med glädje och spänning. Om jag inte misstar mig så är detta den enda boken som författaren har gett ut men jag hoppas på att vi i framtiden kommer att få se fler böcker av henne.

Häftad Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Karin Pasche: Labyrint - Vägen In

Titel: Labyrint – Vägen In
Författare: Karin Pasche
Sidantal: 388
Förlag: Hoi Förlag

Handling:

Hur är det att ständigt tvivla på vad som är verkligt och vad som är illusion? Julia vaknar upp på sjukhuset efter en hjärninflammation som har orsakat minnesförluster. Det enda hon kommer ihåg är att hon har följt en okänd man genom en labyrint av korridorer. Julia blir friskförklarad av sjukvården men upptäcker att något är fruktansvärt fel: hon ser inte längre verkligheten som tidigare.

I en rörig tid av hallucinationer leds hon till Job – en gatupredikant som mässar om Guds upplysta stig inför besvärade cafégäster. Han intresserar sig genast för Julia, och det visar sig snabbt att han inte är den enda.

29-åriga Jake har lämnat sitt framgångsrika liv för att ta reda på sanningen om sin far Eric – en stenrik amerikansk matematiker och affärsman – som för tre år sedan försvann spårlöst. När Julia gör en egendomlig entré i hans liv möter han henne med misstänksamhet. Vem är hon och vilka är hennes intentioner?

Julia, Job och Jake är tre personer som ena dagen bara har bokstaven J i förnamnet gemensamt, och några veckor senare är de för evigt sammanlänkade i universum.

Mina tankar:

Detta är författaren Karin Pasche debutbok, denna kom ut 2017 och är den första boken i en serie av tre böcker, andra heter Labyrint – Illumination och tredje boken kommer snart ut och heter Labyrint – Union.

Detta är en thriller som även har en fot i det övernaturliga, eller magisk realism som det även kallas. Det är huvudsakligen en thriller, vi träffar en kvinna, Julia, som efter en sjukdomstid börjar uppleva saker som inte går att förklara. Hon ser syner och har svaga bilder av minnen som inte går ihop. Dessa syner leder henne till en annan person, Jake, som letar efter sin far som försvann för tre år sedan utan att lämna några spår.

Författaren för med en säker hand läsaren igenom detta mysterium. Det är spännande och man funderar på hur allt hänger ihop, eller är det olika händelser som bara av slumpen förs tillsammans? Hon lyckas med att hålla uppe mysteriet och fångar mitt intresse, jag vill veta mer om vad det är som händer och får svårt att lägga ifrån mig boken. Bitvis får vi veta mer och mer.

Det övernaturliga, eller om man skall kalla det magiska, flyter riktigt bra in i handlingen. Det är en liten dos men det är rätt kryddat för att få till det där lilla extra. Det ligger på en nivå som känns realistisk så man köper det och känner att det kunde vara verkligt.

Det är ett gediget språk som är fylligt och bra, samt att det är lätt att ta till sig och flyter på smidigt utan några konstigheter. Karaktärerna är intressanta och mångbottnade, de två huvudkaraktärerna, Julia och Jake, får båda sin tid att växa.

Jag tycker att författaren lyckas riktigt bra med att få till känslan och stämningen hos Julia, en person som inte kan lite på sina egna sinnen och minnen, för den delen även kroppen. Vad är på riktigt och vad är hjärnspöken?

Det är en riktigt bra debut med en hög kvalité när det kommer till uppbyggnad av handling och karaktärer, samt ett genomarbetat språk. Man får svar på en del av frågorna, men då det är första boken i en serie så blir några frågor obesvarade och nya uppstår. Jag ser verkligen fram emot att läsa de två andra böckerna i serien för att se vart allt tar vägen när vi tar oss längre in i Labyrinten.

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Författarporträtt: Anna Jakobsson Lund

Foto: Petra Berggren

Berätta lite kort om dig.

Anna: Jag är en 42-årig norrlänning som bor på en mindre ort med mina två barn. Till vardags arbetar jag 75% med systematisk uppföljning inom socialtjänsten, och ”roar” mina kollegor med diverse vilda liknelser och annat som gör att de aldrig glömmer att jag också är författare. Att vara statsvetare som arbetat mot offentlig sektor, numera främst socialtjänsten, i 20 år tycker jag själv är en passande bakgrund för en fantastikförfattare. Mitt jobb ger mig mycket inspiration när jag skriver om samhällets skuggsida, om makt och motstånd och strukturer som förtrycker den enskilde. Enda nackdelen är kanske att jag har svårt att skapa riktigt skurkiga skurkar, eftersom onda människor inte intresserar mig så mycket. Det är mycket mer spännande att resonera kring de strukturer som vi bygger upp i god tro, men som med fel förutsättningar kan göra mycket ont.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Anna: Jag har alltid läst mycket och skrivit mycket. Under uppväxten var jag en ganska udda fågel, som ansträngde mig fruktansvärt hårt för att vara som alla andra. Så även om jag läste äventyrliga böcker och en hel del fantasy och science fiction som ung tog jag det aldrig längre in i nörduniversum. Det kan jag ångra idag, då jag till exempel hade killkompisar som spelade rollspel och höll på med lajv. Tanken att jag borde hänga på dem föll mig helt enkelt inte in, eftersom tjejer i min klass höll på med basket och möjligtvis hästar. Så det blev mina intressen också, med skrivandet som en ständig följeslagare lite så där på kvällar och nätter.

Anna: I läsningen var jag en sann allätare, men många av favoriterna var antingen science fiction, fantasy eller historiska äventyrsböcker. Utbudet begränsades av vad som fanns på bibliotekets ungdomsavdelning, och jag fick ingen vägledning att ta mig över till den vuxnare fantastiken. När det blev dags för vuxenböcker på riktigt hade jag istället en lång deckarperiod, innan jag hittade tillbaka till fantastiken igen genom uppsvinget av främst utländska ungdomsböcker inom fantasy och science fiction.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Anna: För mig har skrivandet ingen riktig startpunkt. Jag var helt enkelt bara tjejen som alltid gick omkring med ett anteckningsblock. Där fanns allt från kärleksdikter till historier som utspelade sig i stall eller på internatskolor. En av mina stora läsupplevelser i barndomen var dock Diana Wynne Jones bok Tidens mittpunkt. Jag minns att jag läste den under en hösthelg, och varje gång den tog slut började jag direkt om från början. Tre gånger var jag tvungen att läsa den innan jag kunde släppa den ifrån mig! Jag hade även mindre ”finsmakig” smak, och snöade tidigt in på böckerna om Ayla av Jean M Auel, som jag också läste om och om igen. Båda dessa böcker/bokserier påverkade mitt skrivande och jag skrev fanfiction eller historier som var starkt inspirerade av dem. Stenålder, tidsresor, framtidshistorier i en enda röra.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Anna: Oftast är den senaste bra boken jag läste min favoritbok, och ibland får det också konsekvenser för skrivandet. Leigh Bardugos Six of Crows fick mig att vilja skriva en (för mig) känd miljö i en alternativ verklighet, vilket jag gör i min bokserie Metallsviten. The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers fick mig så sugen på att skriva om rymden att jag plötsligt fann mig skrivandes på två bokserier samtidigt.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Anna: Jag gillar dialog, där finns så mycket av karaktärernas själ. Vad som sägs, hur det görs. Vem som ljuger eller tiger om viktiga saker. Hur olika saker kan tolkas. Jag är svårt förtjust i alla mina karaktärer och tycker egentligen om att skriva alla scener där de får komma fram.

Knöligast att skriva är actionscener, för det blir ofta en hel del logistik och förflyttningar, och jag har sällan en klar bild av hur såna scener ska bli innan jag börjar. Jag brukar säga att den som skapade mig gav mig 95 procent ord och sedan en slatt som ska sköta resten av kroppen och hjärnan. De scener som mestadels är visuella är därför en utmaning. Men så här långt in i ”författarkarriären” har jag upplevt att det mesta som är svårt också utvecklas mycket när jag testar, förkastar, gör om och inspireras av andra. Det är det som gör skrivandet så tillfredsställande.

Hur ser din skrivprocess ut?

Anna: Jag älskar att skriva. Det gör att jag inte har tålamod med research och planering. Allt sånt sköts under tiden som skrivandet pågår. När jag kom på att jag ville skriva om en intergalaktisk internatskola ägnade jag två semesterdagar åt att fundera på karaktärer och grundhandling. Med två meningar per bok (jag visste att det skulle bli fem böcker) gav jag mig sedan ut och skrev. Ett år senare fanns Czentes Omega i handeln. Mitt tålamod fixar helt enkelt inte att gå och suga på grejer eller bygga stora världar där böckerna kan utspela sig. Det är istället skrivandet som ”visar mig” världen och i viss mån handlingen. För mig är det ett jättespännande sätt att jobba, eftersom jag hela tiden får se nya saker hittas på. Det är som att läsa en spännande bok, med alla ingredienser som jag själv gillar. Sedan innebär ju detta sätt att jobba massiva omskrivningar och mycket slit med att få ihop allting, så jag har faktiskt blivit bättre på att planera med åren. Men jag är fortfarande som ett barn på julafton när det plötsligt visar sig att en person blir kär i en annan, eller att det finns ett helt samhällssystem som jag inte ”vetat om” bakom en enkel scen.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Anna: Förr skrev jag mycket i luckorna mellan att jag tog hand om mina då ganska små barn. En timme på kvällen, kanske någon stund när jag och morgonpigge sonen gick upp före alla andra, och så medan jag stekte pannkakor och köttbullar. I dag har jag större barn, som bara bor hos mig varannan vecka. Jag har också en dag ledigt från dagjobbet per vecka som kan vikas till skrivande och förläggeri. Det gör att jag jobbar längre pass med skrivandet, helst när inte barnen är i närheten. När jag är med dem vill jag kunna lägga fokus på dem. Visst pratar vi en del om mina påhittade världar, men de är inte direkt imponerade av mina påhitt, så det blir inte så långa konversationer.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Anna: Jag är ganska rejält ansiktsblind, vilket gör att jag sällan vet hur mina karaktärer ser ut. För mig är de mer en känsla, eller ett par detaljer som kan vara ganska ovidkommande egentligen. Och jag får alltid gå tillbaka i texten för att kolla vad de har för ögonfärg och andra såna detaljer, för det minns jag aldrig.

Min ansiktsblindhet blir jobbig på till exempel bokmässan, när jag sällan känner igen människor som jag träffat flera gånger. Det här gäller speciellt alla vänner från sociala medier, som jag kanske har i minnesbanken som ett insta-alias och känslan av personens bilder, snarare än som en bild av ansiktet.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Anna: Ända från början har jag velat bryta mot normer i mitt författarskap. Den första serien skrev jag som en slags motvikt till den dystopiska litteratur som då började komma från USA, där mer och mer fokus lades på kärlekshistorier (ofta med en tjej som skulle ”välja” mellan två killar som gillade henne) istället för på att berätta om makt och motstånd och att belysa samhällsproblem. Så både ämnet och karaktärerna i trilogin om Systemet bröt mot normerna. Jag ville skriva om hur ditt yrke och utbildning ger dig status i samhället, och hur orättvisa system kan göra att vi förkastar människor med unika förmågor som ”mindre värda”. För mig var det också viktigt att karaktärerna var mänskliga, med många fel och brister. Alfahannar eller fysiskt starka tjejer som befäster idén om att våld är makt intresserade mig inte.

Genom mina böcker återkommer många teman. Makt och motmakt, klass (man är ju inte norrlänning för inte), system som förtrycker och människans möjlighet att skapa något bättre om hon har mod och samlas i grupper där lojalitet men också ärlighet råder. Mina karaktärer är sådana som historiskt sett inte har fått vara en del av litteraturen. Ofta har de någon funktionsvariation, eller annan hudfärg än vit, eller är queera. Jag vill visa att människor är mer komplexa än vi tror, och att variation är norm. Där är fantastiken en av de bästa genrerna, för den låter mig bygga världar med helt egna regler. Jag kan sudda ut eller förstärka normer som finns i vårt samhälle, och därigenom säga något till läsaren, utan att boken känns som en argumenterande text eller en politisk pamflett.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Anna: Jag är lite avundsjuk på författare som ger sig ut på äventyr med sina böcker som ursäkt, som ägnar sig åt fysisk research och testar grejer som deras karaktärer gör. Jag är mycket mer en skrivbordsråtta. Det mest njutningsfulla research jag gjort var när jag testade hur choklad egentligen smakar, för att kunna beskriva en karaktärs upplevelse när han äter det för allra första gången. Annars har jag haft turen att ha fantastiska resurspersoner som hjälper mig med fakta. Det häftigaste någon annan gjort för mig i researchsyfte är min väns man, som är kemilärare. När jag frågade min vän (som också är kemist) om vad man kan använda för att ärga koppar om man lever i ett samhälle som liknar vårt 1920-tal, och hur lång tid det kan ta sa hon att hon skulle diskutera detta med sin man. De har tidigare hjälpt mig med både riktig och påhittad kemi, så jag var helt lugn. Ett par veckor senare kom hon tillbaka med besked: ”Min man gjorde ett experiment med sina åttor, och man kan använda ättika, och då tar det ungefär en vecka.” Och så visade hon bilder! Bra resurspersoner är det allra bästa!

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Anna: Just nu skriver jag på fortsättningen i Metallsviten. Silverdagar ska den boken heta. Det blir ganska mörkt och nya aspekter av vår närhistoria hamnar i fokus. Sedan håller jag också på med nya lättlästa böcker om sex och relationer, vilket är ett roligt projekt att varva fantastiken med. Och ett filmmanus som snart ska gå till producenter för bedömning. Det är en rymdhistoria som blir riktigt häftig. Som författare är det coolt att få jobba med manus, för det är ju mer en gemensam process. Med detta manus har jag och regissören/den andra manusförfattaren jobbat jättemycket med planering av historien och förkastat en massa idéer innan jag börjat skriva, vilket är bra träning för mig som gärna börjar skriva på en gång.

Jag tycker om att varva flera olika projekt, så med den här mixen av olika saker trivs jag!

[Bibliografi]

Fantastikromaner:

Systemet 1: Tredje principen (Annorlunda Förlag, 2015)
Systemet 2: Aldrig ensamma (Annorlunda Förlag, 2015)
Systemet 3: Enda vägen (Annorlunda Förlag, 2016)
Equilibrium (Annorlunda Förlag, 2017)
Intergalaktiska Akademin 1: Czentes Omega (Annorlunda Förlag, 2018)
Metallsviten 1: Blynätter (Annorlunda Förlag, 2019)
Intergalaktiska Akademin 2: Stanos Volta (Annorlunda Förlag, 2020)

Noveller:

Doften av mango Antologin: Maskinblod 3 (Affront, 2014)
Skördad Antologin: Kärlek i maskinernas tid (Affront, 2014), Ljudnovell (Fafner förlag, 2017)
Messiah Antologin: Waiting for the machines to fall asleep (Affront, 2015)
Mantlarna Antologin: 13 svarta sagor om Superhjältar (Swedish Zombie, 2018)
Revan Antologin: Bortom portalen II (Fafner förlag, 2018)
Spökbrigaden Antologin: 13 svarta sagor om Superskurkar (Swedish Zombie, 2019)

Böcker som inte är fantastik

100 sidor om att sätta smarta mål – och att nå dem (Redaktionen, 2008)
Natt utan ängel (Annorlunda Förlag, 2011)
Utanför Plan 1: Starkt försvar (Bokförlaget Hegas, 2019)
Utanför Plan 2: Släppa in (Bokförlaget Hegas, 2019)
Utanför Plan 3: Riva ner (Bokförlaget Hegas, 2020)
Utanför Plan 4: Bygga upp (Bokförlaget Hegas, 2020)