En hyllning: David Eddings

Vi har nog alla den där författaren. Den, som kanske inte är favoriten, men som betyder lite mera för en än andra författare. Den som startade ens intresse för en viss genre. För mig när det gäller fantasy så är det David Eddings, han var inkörsporten för mig och han fick mig fast på kroken redigt.

Har nog alltid haft en förkärlek, utan att veta om det, till fantasy. I tidig ålder var det ofta sådana filmer som fångade mitt intresse. Willow är en barndomsfavorit som ligger mig varmt till hjärtat. Likaså Conan-filmerna och Excalibur. Serietidningar gick också i fantasyns tecken, en favorit var Kazaar, en Conan-liknande man som levde bland dinosaurer på en gömd ö. Kanske inte ren fantasy men ändå en smak av det.

Tidigt var jag också intresserad av rollspelet Drakar och demoner. Spelade det kanske inte så mycket med andra, men jag minns att jag som liten låg och läste monsterböckerna och hela tiden skapade nya karaktärer på rollspelsformulärerna, kastade tärningar hela kvällarna, inget fusk här, jag följde reglerna och vad tärningarna gav för utslag.

Det var 1989 eller 1990 (11-12 år gammal) som jag såg i ett nummer av Sinkadus (Äventyrsspels rollspelstidning) reklam för en fantasybok. Jag hade tidigare (när det kommer till fantasy) läst Bilbo och de två första delarna av Le Guins Övärlden-böcker och några Conan-böcker. Boken hette Stenens Väktare och var skriven av en person som hette David Eddings. Hade aldrig hört talas om honom (vilket inte var så konstigt när man bor i en liten stad och internet inte fanns) men jag blev intresserad. Jag begav mig till bokhandeln och de hade faktiskt boken hemma.

När jag började läsa boken så drogs jag med av handlingen med det samma. Jag försvann in i en annan värld, jag gick där sida vid sida med Belgarion och hans vänner. Upplevde magi, kärlek, sorg, humor, spänning, ja allt fanns där för mig. Hade aldrig tidigare läst något som fångade mitt intresse på det sättet. Jag älskade det och kunde inte få nog av det.

Som liten vill jag vara som Belgarion, jag ville att en släkting som Belgarath och Polgara tog med mig på äventyr till en annan värld där magin var på riktigt. Jag blev smått kär i den rödhårige Ce'Nedra. Älskade hur Eddings målade upp världen och alla hans karaktärer i den.

Efter David Eddings kom den (som jag kallar det) stora översättarbomben av fantasy till svenska. Robert Jordan, Tad Williams, Terry Brooks, alla ville översätta fantasy och jag kastade mig hungrigt över allt jag kunde komma över.

Efter två serier med Belgarion så kom en ny serie från Eddings, denna gång med den landsförvisade riddaren Spjuthök och jag älskade den serien också. Gillade även berättelsen om Tjuven Althalus, dock så blev jag lite besviken på slutet på hans sista serie Drömmarna.

Jag kommer nog aldrig att läsa om David Eddings böcker. Troligtvis är de inte så bra som jag vill minnas dem. Jag väljer att ha kvar mitt kära minne hur jag låg där (antingen i soffan eller i sängen) och slukade bok efter bok i den takten de översattes. Vissa minnen skall man inte rota för mycket i utan låta de vara så underbara som man minns dem.

Vilken författare var det som fick er att börja läsa er favoritgenre?

Följ mig på facebook.