Helena Dahlgren: Orkidépojken

Titel: Orkidépojken

Författare: Helena Dahlgren

Sidantal: 148

Förlag: Lava Förlag

Handling:

De bästa vännerna Hanna och Zeb tar studenten och skall lämna den tråkiga förorten Tyresö där ingenting händer. Eller? Vad hände den sommaren då den populära tjejen Lina Palmgren försvann? Vännerna använder sin fritid till att festa och slötitta på Twin Peaks, men även till att läsa den märkliga bloggen som går under namnet Orkidépojken.

Mina tankar:

Detta är Helena Dahlgrens debutbok (hon har tidigare skrivit några noveller) och måste säga med det samma. Vilken debut. Jag började med boken igår kväll när jag gick och la mig och kunde inte sluta läsa den fören den var slut, som tur var så är den bara på 150 sidor. Men det var 150 underbara sidor.

Boken är full med referenser till all möjlig populärkultur, det är film, tv, litteratur och musik. Jag tror att alla kan hitta igenkänningsfaktorer inom allt detta, då det är tillbakablickar så till olika tidsperioder så väcker den många nostalgiska minnen.

Den är skriven i jag-form och jag blir starkt imponerad av hur levande Helena får denna jag-röst att bli. Det är en stark röst som har många känslor och mycket att berätta, en röst som man känner vill/behöver prata av sig och man lyssnar gärna på den.

Rösten känns äkta och det blir en väldigt levande person som man läser om, det är kanske tack vare jag-formen som gör att det känns så nära och genuint. Kanske är det att man själv helt enkelt finner sig själv bland dessa känslor som boken vill förmedla (det jag tror att den vill förmedla).

Jag fanns mig funderandes när jag hade kommit in 50 sidor in i boken om hur mycket som finns av författaren i denna huvudkaraktär. Hur mycket av sin bakgrund och tankar/känslor som lagts till i karaktären. För som jag sa, rösten kändes så äkta att det borde finns en stor del av författaren där. Om rösten nu är helt påhittad så hatten av till Helena som har förmågan att skapa en sådan levande röst till en karaktär.

Jag fann mig när jag läste boken att tänka på Stephen King (nu vet jag inte om detta var helt enkelt för att jag är en stor fan av honom och att jag vet att Helena är det också, till och med större fan) och att språket och karaktären kändes som en Stephen King-karaktär. Nu kan jag inte direkt minnas något bok där han låter en karaktär prata så mycket som Helena gör med sin i denna boken, skulle vara Dolores Claiborne som också är skriven i jag-form. Så jag skulle vilja säga att detta var en Stephen King deluxe-karaktär. För han är den enda jag kommer på som jag läst som klarar av att ge en sådan färgstark röst till sin skapelse och Helena gör det ytterligare ett steg längre.

Vad boken verkligen handlar om? Frågan är om det verkligen är så viktigt. Språket var fängslande (vad annars skulle det vara som gjorde att jag inte kunde lägga ifrån mig boken tills den var utläst) och boken är full av känslor. Jag kan bara säga, läs den då kommer inte att ångra dig. Jag hoppas på många fler böcker av Helena Dahlgren i framtiden.

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris