lördag 27 mars 2021

Oskar Källner: Drakhornet

Titel: Drakhornet
Författare: Oskar Källner
Sidantal: 352
Förlag: Fafner Förlag

Baksidestext:

Han höjde armarna och slungade sig bakåt, precis utom räckhåll för gripande händer. Fallet var långt. Det tog aldrig slut. När han väl träffade vattenytan blev allt svart.

Erik är bara en enkel stallpojke. Så varför är han jagad av soldater? Och varför är kyrkoherde Kloo så mån om att ge honom husrum?

Efter en vild flykt hamnar Erik i Kilsbergen. Där bor Hanna med sin försupne far. Hon är bortlovad till en flera gånger äldre man och söker sin frihet, medveten om att priset kan bli mycket högt.

Snart upptäcker Erik att det finns varelser i skogen och att alla inte ät vänliga sinnade. När ett märkligt väsen försöker dränka barnen i byn dras Erik och Hanna in i ett spel som de inte förstår, men desperat måste vinna.

Mina tankar:

Detta är författaren Oskar Källners debutroman, den kom ut 2011, och det är en fantasybok som riktar sig först och främst till lite äldre ungdomar.

Detta är lite av den klassiska fantasyberättelsen som många är välbekanta med. Jag menar berättelsen om den föräldralösa bondpojken som visar sig vara något annat. Såklart så är det inte alltid en pojke eller att han växer upp på en gård, det är bara så man brukar beskriva just denna stil av berättelse.

Det jag fann att Oskar Källner har gjort med denna stil av berättelse är att han har försvenskat den. I stället för att utspela sig i en annan värld, som ofta är inspirerad av medeltida England med riddare och magi, samt mytologiska varelser så utspelar sig denna i Sverige på 1800-talet, eller rättare sagt en alternativ Sverige.

Då Oskar har placerat handlingen i Sverige så har han varit smart och valt att använda sig av de nordiska väsen när det kommer till vilka varelser som berikar denna värld. Vi finner troll, älvor och bäckahästen, för att nämna några, i skogen som vi befinner oss i.

Jag tyckte att det var lite av en nostalgiresa att läsa denna bok. Jag fastande för fantasyböcker när jag läste David Eddings Stenens Väktare, och här pratar vi verkligen om bondpojken som visar sig vara något annat. Denna påminner egentligen inte om David Eddings, men på ett sätt så väckte den mina minnen och känslor som dessa böcker, i mina ungdomsdagar, skapade.

Den riktar sig som sagt först och främst till ungdomar, och då kanske lite uppåt i ålder, kanske cirka 12-15. Den krävs lite mera läsvana än vad kanske de flesta yngre har, men det är bara en riktlinje, den skulle säkert fungera för yngre om man har en läsvana. Åt andra sidan så fungerar den även uppåt i åldern, jag som vuxen fantasyälskare kände att jag fick ut något av berättelsen också.

Det är både en magisk och sagolik stämning som Oskar Källner får till med både språket och handlingen. Den är lätt att ta till sig och man dras även in i äventyret som spelas upp på sidorna. Man sugs in i denna värld och går omkring med karaktärerna och ser det magiska.

Det finns en andra bok i denna serie, som jag tror är tänkt att bli en längre bokserie, men den har mer eller mindre lagts på is. Jag ser fram emot att i alla fall ha en till bok som kan få mina nostalgikänslor att återkomma.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)
Gravplaneten (Imperiets Arvingar #3)

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar