Författarporträtt: Nathalie Sjögren

Berätta lite kort om dig.

Jag är den nåltovande skräckförfattaren och skapar med både ord och ull. Jag är 40 år och bor i Halland på en fårgård tillsammans med man, barn, hundar, en höna och ca 200 får. Som mugglare jobbar jag som gymnasielärare i engelska och på ledig tid skriver eller nåltovar jag.

2011 kom min första bok, I nattens mörker. Några år senare kom Undergång, en mysrys roman om tvillingarna Emy och Melissa som hittar en ingång till underjorden och kommer ifrån varandra. Bland olika väsen från nordisk mytologi måste de försöka hitta varandra och en väg tillbaka till sin egen värld. Men vilken väsen är god och vilken är ond?

I och med Undergång var publicerat på Fantasiförlaget frågade jag om de kunde tänka sig trycka om I nattens mörker och det sa ja. Därför kom 2019 Serandos förbannels, en mörkare och otäckare version av I nattens mörker. Det är en blandning av Dracula och Skönheten & Odjuret men med en mörkare twist.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Den har nog alltid funnits. Jag älskade allt övernaturligt sedan liten ålder. En av mina äldsta minnen är att jag såg fram emot att se Michael Jacksons video Thriller och hur han dansade med zombies. Sedan var jag väldigt förtjust i Astrid Lindgrens Allra käraste syster och lekte själv att jag hade en hemlig ingång till en sagovärld där allt möjligt kunde hända. Jag berättade gärna om historier om troll för mina kompisar.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag skrev redan innan jag kunde skriva, men då var det muntliga berättelser. Jag målade bilder och mamma fick skriva manus som jag dikterade. Sedan fantiserade jag mycket och pratade med mig själv. Något som jag fortfarande gör. Så snart jag kunde skriva någorlunda började jag föra ner mina historier på papper. Och har skrivit mer eller mindre sedan dess.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Den första författaren som fick mig att inse att man faktiskt kan få sina berättelser publicerade var Astrid Lindgren. Därefter kom Stephen King och även Anne Rice. Den sista inspirerade så mycket att jag kunde sitta med hennes bok, lägga undan den och skriva på mitt eget manus. Bara för att ta upp boken igen.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Dialog har jag väldigt svårt för. Kanske för att jag själv inte pratar så mycket med andra människor. Som introvert är jag bättre på att lyssna och observera. Att själv delta i ett samtal tar emot och är något jag måste kämpa med. Därför vet jag inte alltid hur jag ska bygga upp en bra dialog i text.

Lättast är att skriva de kusliga scenerna, då det kryper innanför skinnet och när det otäcka närmar sig.
Hur ser din skrivprocess ut? (Frihand, synopsis, från början till slut m.m.)

Oftast är det en kombination av två idéer som kommer till mig. Till exempel inför Undergång hade jag sett en tavla med två flickor. Dessa två flickor ville jag gärna skriva om men jag visste inte deras historia eller deras miljö. Sedan tog jag en promenad på naturreservatet Näsbokrok och visste plötsligt att det var där hela historien skulle utspela sig.

När jag har kommit på historien i grova drag (hur den ska börja och åt vilket håll jag ska gå) börjar jag skriva. Eftersom jag har tänkt på historien ett tag brukar det gå ganska snabbt att få ner ett första utkast. Jag brukar inte skriva ner någon synopsis men jag kan istället prata mig igenom vissa scener om jag fastnar. Jag tar promenader i skogen och fantiserar på samma sätt som jag gjorde när jag var liten. Sedan går jag hem och skriver ner den version som jag tycker är bäst. Oftast skriver jag i kronologisk ordning men om jag fastnar brukar jag hoppa fram några scener för att skrivkrampen ska släppa.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

När jag jobbade heltid var det inte lätt. Speciellt eftersom det är en hel del jobb hemma på gården. Då blev det att skriva i korta stunder, kanske bara fem minuter här och där eller på kvällar. Men nu har jag gått ner i tjänst och har en hel dag för mig själv då jag bara kan ägna mig åt att skriva. Då är jag inte längre lika splittrad, eftersom jag tidigare kunde komma på mig att på jobbet sitta och tänka på mitt manus istället för engelskauppgifter.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

De som följer mig som författare kanske inte alltid har kolla på mitt andra skapande, nåltovning. Där gör jag gärna troll, häxor och tomtenissar. Men även personliga porträtt och kändisar. Jag har skapat Alice Cooper, Kiss, Dee Snider från Twisted Sister och Freddy Krueger - i ren ull. Jag skapar också karaktärer från tv-serier som jag älskar, t.ex. Outlander.

Jag har även skrivit en handbok i nåltovning och visar med bild och text hur man skapar olika ulliga och gulliga figurer.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Mina favoritkaraktärer att skriva om är antagonisterna, skurkarna. Jag gillar att de inte behöver ha några hämningar och kan bryta alla regler om de vill. De lever efter sina egna regler och i och med det kan jag släppa alla tyglar när jag skriver om dem.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

En gång gick jag till museet i Varberg och frågade hur man bröt sig in där. :) Hur många lås det fanns mellan olika avdelningar och hur många anställda som hade tillgång till låsen. I fortsättningen på Undergång behöver karaktärerna ta sig in på museet och stjäla en sak.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

I dagarna skriver jag sista biten på första utkastet på en helt ny roman. Kroppstjuven. Den handlar om Jessica som är på semester i London men vaknar upp en morgon i en annan kvinnas kropp. Någon har stulit hennes kropp och i jakt på den blir hon inblandad i en värld som människor inte borde ha kännedom om.

Förutom den har jag Underjordens väktare, fortsättning på Undergång, som jag försöker hitta en förlag till. Det är inte alltid lätt att sälja in del två till ett nytt förlag men jag har dialog med några förlag. Få se hur det fortskrider.

[Bibliografi]

Romaner

Undergång (Fantasiförlag, 2016)
Serandos förbannelse (Fantasiförlag, 2019)

Noveller

I stormen hon dansar, ur I varje ångetag (Andra Världar, 2014)
Sierskan, ur Steampunk Sagor (Whip Media, 2015)
Den röda stugan, ur Svenska spöken (Andra Världar, 2015)
Huvan, ur Darkness Klassiker (Darkness Publishing, 2020)

Övriga böcker

Nåltovning en handbok för nybörjare (Whip Media, 2020)

Simon Stålenhag: Labyrinten

Titel: Labyrinten
Författare: Simon Stålenhag
Sidantal: 150
Förlag: Fria Ligan

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Världen är täckt av ruiner och aska. Någonting främmande och gåtfullt förgiftade atmosfären och tvingades de fåtaliga överlevande att fly ner i underjordens djup. Nu lämnar Sigrid, Matte och Charlie enklavens säkerhet för att ge sig ut på en expedition i den ödelagda ytvärlden. Under resan tvingas de konfrontera mörka hemligheter de burit på sedan tiden då civilisationen dog.

Mina tankar:

Detta är Simon Stålenhags femte bok, det är som vanligt en blandning av konstbok och roman.

Om jag förstår rätt så har denna inget att göra med hans tidigare böcker. Men jag känner att denna kan utspela sig i samma värld, då jag känner igen vissa saker från tidigare böcker. Man behöver alltså inte ha läst de tidigare böckerna för att kunna hänga med i denna.

Nu är vi tillbaka i Sverige, i den förra så befann vi oss i USA. Vi befinner oss någonstans i framtiden och världen har mer eller mindre gått under, de få överlevande befinner sig i stora anläggningar under jorden.

Man gör expeditioner till ytan och gör vissa mätningar. Det är en av dessa som vi följer. Redan från första sidan så förstår vi att något inte har gått som det skulle. Handlingen berättas i olika trådar, vi som läsare får veta mer och mer om vad som hände. Det som målas upp är en mörk berättelse, skulle säga att denna bok är den mörkaste av Stålenhags böcker.

Det är ett bra knep som berättare att hoppa mellan tidshändelserna, vi som läsare har inte hela bilden framför oss och det håller intresset uppe och nyfikenheten på tå. Vi som läsare vet att något hände med expeditionen, men vi får också aningar om att det är en större orsak bakom allt, vi får hintar om att något hände när mänskligheten flydde ner under jorden.

Då det är en blandning av konstbok och roman så är den sparsam när det kommer till text, men den texten är exakt rätt mängd för att föra handlingen framåt. Tillsammans med bilderna utgör det en helhet. Och bilderna måste vi prata om, för det är kärnan i hela boken.

Bilderna är så otroliga, det är en mörk hinna över alla bilder, varför får man reda på när man läser. Sällan har nog något så fruktansvärd som en ödelagd värld skildrats så snyggt som i denna bok. Stålenhag har även en förkärlek att lägga till nostalgisaker som tar oss läsare tillbaka till en annan tid, och detta saknas verkligen inte i denna.

Det är små detaljer i bilderna som gör de så otroliga. Det kan vara en gammal hederlig telefon, eller till och med bara en vanlig stol som man brukar finna på offentliga ställen som på sjukhus. Man kan verkligen titta på bilderna och hitta mer och mer av dessa detaljer.

Så Simon Stålenhag lyckas ännu en gång att leverera en bok som är ögongodis och en läsupplevelse som stannar kvar hos en. Uppskattar man hans tidigare böcker så kommer man absolut inte bli besviken på denna. Har man ännu inte läst något av honom så är det absolut dags att göra det om man gillar konstverk som rör sig i fantastikens värld men även i nostalgins värld, han har en unik stil i sina bilder som verkligen lyckas kombinera dessa två världar i samma bild.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Ur Varselklotet
Flodskörden
Passagen

Inbunden Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.se

Vilhelm Sundbom och Jonas Sjöblom: Bortrövad - Vägen Hem

Titel: Bortrövad – Vägen Hem
Författare: Vilhelm Sundbom & Jonas Sjöblom
Sidantal: 141
Förlag: Sunflower Produktion AB

Ett recensionsex från författarna, tackar så mycket.

Baksidestext:

”Tim, tror du att vi någonsin kommer hem igen?”

De två syskonen Li och Tim tvingas ännu en gång ut på ett farofyllt äventyr där de tillsammans måste försöka överlista skogens alla märkliga varelser.

Mina tankar:

Detta är den fjärde och sista delen i Bortrövad. En ungdomsserie skriven av Vilhelm Sundbom och Jonas Sjöblom. Det är fantasy som riktar sig till åldersgruppen 9-12. De tidigare delarna heter, Fånge Berget, I Skogsfruns Våld och Ur Askan I Elden.

Då det är en serie så skall man ha läst de tidigare delarna för att hänga med i handlingen. Denna tar vid direkt där tredje boken slutade.

För de som läst de tidigare delarna vet att vi lämnade syskonen i en knipa. Nu får vi se om de klarar sig ur även denna. Precis som de tidigare böckerna så presenteras det en del nya personer och varelser, som alla är tagna ur de svenska folksägnerna. Som förra boken i serien så finns det i slutet en presentation över de olika väsen som förekommer i boken, ett bra komplement till de som vill läsa in sig lite mera.

Vi har de återkommande trollen och skogsfrun som har varit det centrala i historien. Det har varit dessa som har de som hindrat syskonen från att komma hem. Under detta avslut på äventyret så händer det saker som sätter allt i annat ljus. Vad skall jag såklart inte avslöja, men det blir riktigt spännande och kanske för de yngre även lite hemskt.

Språket är, precis som i de tidigare böckerna, lättläst och det skall det vara med tanke på vilken ålder den huvudsakligen riktar sig till. Det är en snabb handling och det händer saker hela tiden, allt för att hålla uppe intresset.

Det är en bra avvägning av spännande handling och återberättande om de gamla svenska folksägnerna för en ny generation. Jag ser absolut en möjlighet i denna serie att man kan använda den i skolan om man skall lära om detta ämne. Ha den som grund till en diskussion och skapa ett intresse till att utforska mer om våra folksägner, vilket jag anser absolut skall bevaras och inte låta försvinna.

Precis som de tidigare delarna i serien så är även denna bok illustrerad med svartvita bilder gjorda av Jonas Sjöblom. De är som vanligt riktigt snygga och stämningsfulla, de hjälper till med att sätta tonen i berättelsen, som är något åt det mörkare hållet när det kommer till sagor.

Det är som sagt den avslutande delen i serien, och utan att säga allt för mycket så knyter den ihop berättelsen. Vi kanske inte direkt får svar på allt, inte det som jag som vuxen tänkte på, men som barn kanske man är nöjd med de avslut som man får. Sedan misstänker jag, tack vare en epilog, att det kan finnas en chans till en slags fortsättning på denna serie. Det kan vara så att man kan se dessa fyra böcker som en enda tjock bok och att den är första delen i en annan serie, men detta är endast jag som spekulerar. Vi kanske inte har sett det sista av denna värld.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Bortrövad - Fånge I Berget (Bortrövad #1)
Bortrövad - I Skogsfruns Våld (Bortrövad #2)
Bortrövad - Ur Askan I Elden (Bortrövad #3)

Kartonnage Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.se

Författarporträtt: Christoffer Pichler

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Så länge jag kan minnas har fantastiken varit en del av mitt liv. Ett av mina tidigaste minnen är att jag sitter i mammas knä och spelar fantasy-strategispelet Heroes of Might and Magic 3. Hon spelade kanske mest, men jag fick vara delaktig. Under hela min uppväxt hade jag alltid en stadig ström med böcker på grund av henne.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Skrivtanken kom till mig när jag blev frustrerad över utvecklingen i världen. Folk lyssnar inte på varandra och polarisering i samhället ser jag som ett av vår tids största problem. Därför ville jag skriva en historia som handlar just om att se händelser från olika perspektiv och hoppades att genom underhållning kunna få fler att försöka förstå sina medmänniskor. Sedan hade jag aldrig faktiskt gett ut böckerna om det inte var för en kollega som läste och tyckte att det var värt att satsa på. Jag tror jag skrev första ordet i Revanianda-trilogin 2013, men boken gavs ut 2018.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Margaret Weis och Tracy Hickman har skrivit några av mina absolut favoritböcker som fick mig att komma in D&D och därefter skrivande. De är huvudanledningen till att jag någonsin började skriva.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Karaktärsutvecklingen, de inre reflektionerna över händelser och de icke-verbala reaktionerna. Dessa är de saker jag tycker är viktigast (och roligast!) att få till. Jag har aldrig varit en stor beundrare av miljöbeskrivningar eftersom jag har livlig fantasi själv och hjärnan fyller liksom i scenen av sig själv, och detta kan ibland märkas i mina råmanus har jag fått höra från korrekturläsare...

Hur ser din skrivprocess ut?

Från början till slut. Jag har alltid haft en historisk händelse som inspiration, men vilka vägar karaktärerna går måste ibland lämnas upp till dem. Jag kan bara ändra omständigheterna för att få en karaktär att agera annorlunda. Så ibland blir jag mer reaktiv än proaktiv i skrivandet.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Det svåraste som finns är att sätta sig ner för att skriva. Jag behöver rensa åtminstone 4-5 timmar i kalendern för att klara det. Sedan gäller det att vara effektiv. När jag väl har startat brukar jag fortsätta tills något tvingar mig bort, t.ex. att jag blir alldeles för hungrig. Det är svårt att hinna med allt, men man gör sitt bästa. Kanske inget bra tips till aspirerande författare, men det gäller att avsätta tid.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag är en ganska känslodriven person. Ofta måste jag lura min känslomässiga sida att tycka om något för att jag ska orka göra det. Det är något jag själv finner underhållande då jag älskar att analysera data och andra mer "logiska" saker, men ändå är det känslorna som styr.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Förståelse för andra och insikten att det är enkelt att bli till ondskan man kämpar emot. En av de roligaste sakerna med rollspel och att läsa är att få följa en annan karaktär som, oftast, inte delar allt för mycket personlighet med sig själv, men som man ändå kan identifiera med till viss del. Helt plötsligt får man ett helt nytt perspektiv på sina (o)vänner.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

För mig är nog att driva ett aktivt Instagram-konto det mest konstiga jag gör. Jag är inte en stor socialmedia-användare, men jag har hört att folk är nyfikna på vad som pågår bakom kulisserna till en bok, så då får man leverera. Annars är det väl när man spenderar ett par timmar med att läsa översättningar och känna på uttala av utländska ord för att förstå skapa sammanhängande språkstrukturer i ens värld. Det kan kännas väldigt bisarrt att spendera två-tre timmar på att hitta ett ord som de flesta inte ens kommer att uttala utan endast läsa.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Nu när Revanianda-trilogin är avslutat (boksläpp 13:e november!), så vänder jag blicken för tillfället mot spelutveckling. Jag har fyra spelidéer som jag vill utveckla, alla inom fantasy/sci-fi så klart, varav en har en stark koppling till mitt skrivande.

[Bibliografi]

Romaner

Ensamhetens Hav, Revanianda-trilogin del 1 (Imagine Games, 2018)
Frihetens Skugga, Revanianda-trilogin del 2 (Imagine Games, 2019)
Gudomligt Ingripande, Revanianda-trilogin del 3 (Imagine Games, 2020)

Noveller:

Ambitionens Anda (Imagine Games)

Kamilla Oresvärd: Minnesbäraren

Titel: Minnesbäraren
Författare: Kamilla Oresvärd
Sidantal: 303
Förlag: Hoi Förlag

Baksidestext:

Han sjönk ner på knä, släppte klubban och slog pannan i marken. Bilden han såg framför sig. Den ville inte försvinna. Blont, blodigt hår. Bara brunbrända ben, smutsiga och blåslagna. Ögonen, stora brunnar av tysta skrik. Han slog armarna om sig själv och började gunga fram och tillbaka. Vad hade han gjort?

Didrik Mörck minns inte. Bara små fragment som ibland gör sig påminda. Är det fantasimonster som visar sig för honom i febriga brottstycken? Han vet inte. Han är ju trots allt galen och oförmögen att skilja på dröm och verklighet.

Sommaren är här och många på polishuset har gått på semester när ett över trettio år gammalt lik hittas i en jordkällare i centrala Göteborg. Samtidigt rymmer en man, som sitter inlåst för ett brutalt mord, från en sluten rättspsykiatrisk vårdanstalt tio mil därifrån. Kommissarie Stina Seger och hennes grupp får i uppdrag att lösa de båda fallen och deras jakt tar dem med ner i mentalvårdens mörka gömmor där en skrämmande sanning uppenbarar sig.

Mina tankar:

Detta är författaren Kamilla Oresvärds debutroman och den första boken om kommissarie Stina Seger. Denna kom ut 2015 och det har kommit två böcker till om Stina Seger, Jägaren, som jag läste först, och Råttfångaren.

Jag läste som sagt först andra boken i serien först, men kände när jag läste den att jag troligen missade lite när det kom till de olika karaktärernas bakgrunder. Så jag tänkte att det bästa är att gå tillbaka från början och fortsätta på serien där. Har en princip att jag helst vill läsa en författares böcker i den ordning som de kom ut, även om de inte hänger ihop, för att få se hur en författare utvecklas i sitt skrivande.

Det är en snabb bok när det kommer till handlingen. Vi kastas rätt in i den. Vi följer delvis en man som vi från början vet väldigt lite om, det börjar att han rymmer från något och vi förstår genom att uppleva det han upplever och känner att något inte står rätt till med honom. Vi får bitvis reda mer och mer om denna man.

Samtidigt så hittar man ett skelett gömd bakom en vägg i en jordkällare. Det visar sig snabbt att skelettet är cirka trettio år gammalt, polisen misstänker att det rör sig om ett brott. Stina Seger, tillsammans med en grupp andra utredare, börjar nysta i mysteriet. Fler och fler bitar framkommer om personen och händelser runt omkring huset. Det leder dem till mentalvården, som visar sig ha en mörk baksida.

Det är korta och snabba kapitel och ett bra driv i handlingen. Det är spännande rakt igenom, det kanske inte är direkt en överraskande handling för den som är van vid att läsa deckare. Men ibland så behöver inte handlingen överraska för att vara bra, den är intressant och välskriven med en bra bakgrund när det kommer till själva fallet, men även med huvudkaraktären Stina Seger.

Så om man vill ha en bra deckare att koppla av med för stunden så är denna bok ett bra tips då den är lättläst, spännande och intressant. Jag ser fram emot att läsa tredje boken om Stina Seger, och efter det så skall jag även läsa författarens nya serie, Vargön.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Jägaren (Stina Seger #2)

Pocket Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Författarporträtt: Mattias Kuldkepp

Berätta lite kort om dig.

Jag skulle beskriva mig själv som en av de som strövar genom livet med grundinställningen att glaset faktiskt är hyfsat fullt. Kanske är det delvis ett arv från att ha haft förmånen att få växa upp i en trygg miljö där fantasin fått fritt spelrum. Tiden ångar på och jag med den. 44 år har jag hunnit bli och jag bor tillsammans med min underbara familj strax norr om Stockholm, eller i Sollentuna om man ska vara petnoga. Det är i dagarna nästan fjorton år sedan jag på allvar lyfte pennan och förverkligade den livslånga författardröm som jag burit och sedan dess har det hunnit bli sex romaner och en handfull publicerade noveller.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Oj, det var en bra fråga. Tidigt, så mycket är säkert. Jag minns hur jag blev introducerad till Drakar och Demoner av en kusin någon gång på mellanstadiet och satt och spelade det hemma på hallgolvet, men jag undrar om jag inte redan innan det snubblat över diverse fantastikböcker och filmer. En av de första böckerna jag kan minnas var Leo och stjärnhästen av Mary Stewart, vilket är en slags portalfantasy som jag älskade (och grät en tår till). För att inte tala om tv-serien ”Det var en gång – rymden”, som gjorde ett outplånligt intryck. Det var sannolikt den som inspirerade mig till en av mina första berättelser (färgrikt illustrerad för egen hand) och än idag kan jag minnas de franska rösterna och den inledande melodin. Likväl minns jag hur jag skrämdes och fascinerades av Disneyfilmen Taran och den magiska kitteln som kom ut 1985.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Som jag avslöjade ovan så började jag tänka ut berättelser tidigt, bland annat inspirerad av tv-serien ”Det var en gång”. Jag tror att det var något innan jag började skolan. Berättelser fyllde mig sedan under hela uppväxten, kanske främst genom diverse fantastifyllda lekar och drivor med lästa böcker och serier. Under högstadiet och gymnasiet väcktes passionen för att skriva mer på allvar, och i samband med att jag gick ut gymnasiet hade jag satt upp som ett viktigt mål för mig att skriva en roman. Jag trodde att det skulle hända inom något år eller två, men livet kom emellan. Jag började på ett par romaner men kom aldrig längre än ett fåtal kapitel. Det var först efter att jag fyllt trettio som jag gjorde slag i saken, och det kom sig genom att jag tillsammans med två likasinnade vänner formade en skrivcirkel. Efter det flöt det på.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Finns många jag skulle kunna nämna. Naturligtvis finns det närstående utan vars hjälp jag aldrig kunnat förverkliga mitt författarskap, men om jag måste välja ut några på den litterära scenen så väljer jag Ursula K. Le Guin, Robert Asprin, H. P. Lovecraft och Robert Jordan. Alla har gjort bestående intryck, om än på helt skilda plan. Dock skulle listan snabbt kunna göras väldigt lång och det känns egentligen orättvist att bara nämna en handfull, för gränsen är hårfin och frågar du mig en annan dag är det mycket möjligt att jag skulle lyfta fram ett par andra namn.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Lättast … Får nog säga första utkastet. Lite oavsett innehåll. Och motsatt, så tycker jag att det jobbigaste är den sista redigeringsvändan, rent motivationsmässigt kan det ibland kännas som att simma i lera, trots att jag vet att berättelsen lyfter sig rejält varje vända. Någon gång har jag sagt att jag vet att boken är färdig när jag helst av allt aldrig vill se den igen. Det är en sanning med modifikation.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag är huvudsakligen en ”gardener”, det vill säga jag väljer att lyssna in mina karaktärer och storyn för att veta vart den är på väg. Jag har oftast en god idé om var jag vill, och ett antal centrala scener eller nyckelhändelser på vägen dit, men detaljerna lämnar jag öppna. För min del genererar det bäst resultat och när jag lyssnar till berättelsen har saker en förmåga att falla på plats. Helt problemfritt är det emellertid inte. Det har hänt att jag kört fast och svurit länge medan jag undrat hur jag inte kunnat se ett problem innan det slog mig på näsan. Därför har jag på sistone börjat varje roman med att utveckla ett grovt synopsis. Det ger mig någon slags lugn, som humoristiskt nog ibland visat sig vara ett fullständigt självbedrägeri. Det är nämligen långt ifrån säkert att jag håller mig till den från början utstakade vägen. När jag till exempel skrev ”En hjälte kommer sällan ensam” målade jag vid ett tillfälle in mig i ett hörn, synopsis sade en sak, men berättelsen och karaktärerna skrek något annat. Berättelsen gick segrande ur den striden, jag knycklade ihop synopsis och skrev om det baserat på vad berättelsen krävde vid den tidpunkten och det är jag glad för.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Det krävs en smula jonglering för att kombinera arbete, skrivande och familjeliv. De senaste åren har jag en gång per år tagit ut ungefär en månad tjänstledigt för att kunna ägna mig helhjärtat åt mitt skrivande. Resten av året försöker jag hitta tid när jag kan, oftast en halvtimme-timme ett par gånger i veckan och på helgerna. För mig fungerar det bäst att skriva om det inte är alltför stora uppehåll mellan skrivtillfällena.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag har en rödörad vattensköldpadda som jag fick när jag var 12 år, och för den som inte sett Teenage Mutant Hero Turtles så kan jag berätta att sköldpaddor har en personlighet. Min sköldpadda gillar sällskap. Och mat.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Knepiga frågor. Jag vet inte riktigt. Visst väver jag in djupa teman och/eller frågor i mina böcker men måhända inget specifikt tema som alltid återkommer. Det skulle isf vara det oväntade. Finns få saker jag ledsnar snabbare på i en film eller bok än när allt är fullständigt förutsägbart, för så är inte livet. I det längsta försöker jag hålla spänningen uppe i mina böcker genom att hålla läsaren på tårna om vad som kommer att ske näst. Dock är det en fin balansgång, för naturligtvis måste man ju i handlingen även uppfylla läsarens förväntningar relativt ofta. Om överraskningen förvandlas till standard förlorar den sin kraft, den måste hela tiden på något sätt kännas levande och naturlig.

Jag har också en hat-kärlek till det episka. Ibland blir jag fullständigt gripen av det och några av de bästa stunderna firar jag i dess sällskap, men ibland blir det för mycket av det goda och då vill jag istället skämta och skriva mer lättsamt. Kanske återspeglar det någonting i min personlighet. Mycket av livet är på allvar, men om man aldrig låter sig själv slappna av och skratta, så missar man något. Det måste finnas utrymme i livet för bägge delarna.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Vet inte om jag har någon så där verkligt spännande erfarenhet att dela med mig av. Den mesta research jag gör är via internet eller i dialog/intervju. Jag har hört om andra författare som gjort de mest häpnadsväckande saker, men för mig så skapas i princip all magi framför tangentbordet eller under en tanke-promenad. Det bästa jag kan komma på är när jag jagade en försenad leverans med böcker som skulle delas ut till deltagarna på SilwerSteam 2017. Böckerna skulle egentligen ha anlänt från tryckeriet med god marginal, men de tappades bort och kuskade runt den mest märkliga väg genom Europa innan de slutligen hittade fram till Stockholm. Under tiden tickade klockan och det krävdes oräkneliga maratonsamtal till kundtjänsten för att jaga på i sökandet av den irrande leveransen. Med bara fem minuters marginal innan DHL stängde sitt lager för helgen, kvällen innan eventet skulle börja, fick jag hjälp av en vänlig lagerarbetare som frångick deras normala rutiner och lokaliserade bokpaketet någonstans bland deras hyllor. Jag slänger mig därefter i bilen och kör i ilfart till Eskilstuna för att personligen leverera böckerna till SilwerSteam. Jag hann, men med hjärtat i halsgropen och med minsta tänkbara marginal.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Just nu är jag först och främst inriktad på att skriva färdigt Sönderfallets Symfoni. Den tredje och avslutande delen heter Skärvor av en brusten framtid. Efter det … Vem vet. Jag har helt klart fler böcker i sikte i serien Den ofrivillige hjältens handbok, och måhända blir det utrymme för lite fler noveller också.

[Bibliografi]

Romaner

De sista änglarna, 2011
Minnesskymning, 2015
Konsten att rädda sitt skinn, Den ofrivillige hjältens handbok del 1, 2017
Skärvor av en brusten värld, Sönderfallets Symfoni del 1, 2018
En hjälte kommer sällan ensam, Den ofrivillige hjältens handbok del 2, 2019
Skärvor av ett brustet sinne, Sönderfallets Symfoni del 2, 2020

Noveller

Flyende ögonblick, Citylife Magasin Kista Galleria #3 2015
Estelle, På denna grund 2015
Eftersökt död eller och levande, Steampunk sagor 2015
Irene, Brev från Cosmos #4, 2016

Mattias Kuldkepp: Skärvor Av Ett Brustet Sinne

Titel: Skärvor Av Ett Brustet Sinne
Författare: Mattias Kuldkepp
Sidantal: 699
Förlag: Ragnarök Förlag

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Demonerna har funnit sin väg in i Lyraak. Ur portalen vid Ymsellion strömmar de in i det alviska riket och ingenting tycks kunna stoppa dem. I glittrande Yion förbereder sig försvararna för drabbning, men i murens skugga utkämpas flera strider än en.

Där vandrar en speleman som försöker förstå sig själv, en kvinna som tänker hämnas sin familj, en ung man som drömmer om frihet, en alv som slåss för sitt folk och en krigare som vill hjälpa en vän. I en värld full av mörker löper de risken att snava över det som gömts i seklernas damm och somliga hemligheter var aldrig menade att avslöjas.

Mina tankar:

Detta är författaren Mattias Kuldkepps sjätte roman och den andra delen i hans episka fantasytrilogi Sönderfallets Symfoni, som inleddes 2018 med Skärvor Av En Brusten Värld.

Då det är andra boken i en serie så skall man ha läst den första innan man ger sig på denna. Denna tar vid där första boken slutade. Nu var det två år sedan jag läste den första boken och jag kom ihåg de stora delarna av handlingen, men de mindre detaljerna var glömda, eller i alla fall bortknuffade av böcker jag läst efteråt. Det tog ett tag för mig, kanske ett par hundra sidor, innan det mesta hade kommit tillbaka till mig. Det var inget som gjorde att handlingen stapplade i början, jag kunde lätt hänga med från första sidan och genom de första bitarna börja damma av minnet. Jag antar att de som inte läst första ännu kommer få det betydligt lättare, då man kan välja att sträckläsa dessa två böcker direkt efter sig. Och det lovar jag att man kommer vilja göra.

När jag läste den första boken så fångade den mig med det samma och jag ansåg, och anser fortfarande, att det var en av de bästa fantasyböcker jag läst. Det ligger där på toppen och bevisar att det går att leverera riktigt bra fantasy av högsta kvalité även på svenska. Vet att det finns många som väljer bort svenska och läser endast på engelska när det kommer till fantasy. Men Mattias Kuldkepp anser jag är en som befinner sig där uppe tillsammans med de internationella storsäljarna inom genren. Jag hoppas att Mattias kommer att nå ut utanför Sverige.

Det var som sagt vad jag tyckte om den första boken i serie, och nu har äntligen andra boken kommit. Kommer den då att klara av att leva upp till mina höga förväntningar som jag har efter första boken? Precis som med första boken så fångar han mig med detsamma, trots att jag behövde damma av mitt minne, så drogs jag in i en annan värld. Och vilken värld det är, Mattias Kuldkepp har verkligen lyckats med att bygga upp en levande värld, fast den kanske är mera på väg att gå under. Det finns en rik historia som vi bitvis får skymta, dels i början av varje kapitel, men även genom de olika karaktärernas upplevelser och undersökningar. Allt detta gör att det känns som att det är något större som vi möter, att vi i boken bara skymtar en del av hela storheten.

Jag nämnde i början att detta är episk fantasy. Och under resans gång så slår det mig, vilket jag kanske inte tänkte på när jag läste första boken, att detta är väldigt episka, storlaget och pampigt, det handlar ändå om händelser som påverkar en hel värld. Men samtidigt så är det ändå väldigt nära och, för karaktärerna, personligt. Vi följer ett antal personer, som i första boken var rätt så utspridda i världen. I denna del är de flesta karaktärerna samlade i en och samma stora alvstad, som hotas av en belägring från den oändlige demonarmén som strömmar igenom en portal.

Man kan verkligen känna oroligheterna osar i staden bland invånarna. Det byggs långsamt upp och vi vet inte riktigt hur utfallet kommer att te sig. Vi får lära känna de olika karaktärerna ännu mera, och vissa får ta en större roll i denna del, vilket är riktigt kul. Under resans gång kommer får man se andra sidor av några karaktärer och vi får en ny, kanske mera komplex, bild om dem.

Språket är en riktig fröjd för ögat. Både det och handlingen är så välslipade och genomarbetat att jag verkligen inte finner något som man skulle kunna klaga över, allt sitter precis där det skall. Sedan att författaren lyckas med att ge liv till varje karaktär och gör dem intressanta att följa är också ett stort plus.

Så Mattias Kuldkepp lyckas absolut att leva upp till de höga förväntningarna som jag hade inför denna bok. Det är till och med att så att jag måste erkänna att han till och med lyckades, med glädje, att bräcka mina förväntningar med råge. Boken är en tegelsten på sjuhundra sidor som levelevrar allt som en som älskar episk fantasy kan begära. Jag vill komma att påstå att jag tror att under resans gång så kommer nog det dyka upp en eller annan överraskning för läsaren, som den kanske inte såg komma.

Då detta är andra boken i en trilogi så skall det ju komma en tredje del. Man kallar ju ofta andra boken i en trilogi för en transportsträcka som bygger upp till det stora avslutet i den sista delen. Detta är den på ett sätt, den bygger upp verkligen till vad som jag tror kan komma att bli ett slut som kommer att vara så storslaget att det bara är förordet. Men det är ingen tom transportsträcka utan mycket händer och en del saker får ett slags avslut redan i denna bok, avslut som kanske är början på något nytt som kommer att fortsätta i tredje boken.

Jag hoppas inte det kommer att ta två år innan nästa del kommer, för jag vill verkligen läsa fortsättningen, och helst redan nu. Men åt andra sidan så vill jag inte att författaren hastar sig fram för snabbt. Så det får ta den tiden det tar för att arbeta fram det bästa slutet, jag kommer med glädje att kasta mig över den när den än kommer.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Konsten Att Rädda Sitt Skinn (Den Ofrivillige Hjältens Handbok #1)
Skärvor Av En Brusten Värld (Sönderfallets Symfoni #1)
En Hjälte Kommer Sällan Ensam (Den Ofrivillige Hjältens Handbok #2)

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar