Författare: Cecilia Sahlström
Sidantal: 333
Förlag: Bokfabriken
Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.
Baksidestext:
Sara och hennes team står inför ett underligt fall. Affärsmannen Patrik Rönne hittas brutalt mördad på sitt kontor på Gyllenkroks allé i Lund. Inga spår finns på fyndplatsen, eller i hans hem. Det enda teknikerna hittar är en mobiltelefon. På den finns en film med en dansande flicka och en kvinna.
De går noga igenom Rönnes bakgrund och affärer, men hittar inga oegentligheter. Det råder dock ingen brist på rykten, rykten som säger dem att Rönne inte var en särskilt trevlig man, och särskilt inte mot kvinnor.
Sara försöker förgäves ta reda på vem kvinnan på filmen är och om haft ett förhållande med Rönne. Utredningen står och stampar, men så får de höra om en flicka som börjat bete sig märkligt i skolan, och vars mentor har anmält skador till socialtjänsten. Flickan ser ut att vara den dansande flickan.
Mina tankar:
Detta är den sjunde delen om Sara Vallén och de andra poliserna i Lund. De tidigare heter Vit syren, I egna händer, Pojken som försvann, Hatet vi bär, Under ytan och Pojkarna. Denna kom ut 2022.
Det står att det är en fristående fortsättning och på ett sätt så håller jag med om detta, just det aktuella fallet är fristående och man kan hänga med i handlingen utan några problem. Men jag anser att man lurar sig själv om man hoppar in i serien flera böcker in, man kommer att missa mycket som rör de centrala karaktärerna när det kommer till deras situation när det kommer till relationer, personliga som privata, vad som hänt dem tidigare som kanske satt spår i hur de arbetar nu. Så skall man, enligt mig, göra rätt så skall man utgå från första boken och hänga med på resan hela vägen.
Här har vi en affärsman som hittas död på sitt kontor, det är med ett övervåld som han bragts av livet. Sara och de andra på hennes avdelning får fallet som verkar mer mystiskt än vad det kanske först ser ut. Det finns inga spår på kontoret och även hemma hos mannen så är det kliniskt rent, det enda som man hittar är en mobil med en film där en flicka dansar och en kvinna syns. Har denna film något med fallet att göra?
Författaren har tjugo års erfarenhet inom polisen och det är den kunskapen som hon använder i sina böcker. Nu kan jag förvisso inte hur det går till när poliser arbetar, men jag har sagt det tidigare om hennes böcker och säger det igen, det finns en äkthet i hennes beskrivning av polisens arbete som får en att känna att det är så här det går till, självklart har hon säkert ändrat på saker till en viss gräns, som kanske hur lång tid det tar att få ett provresultat och hur många händer ärenden måste gå igenom innan man får ett beslut. Men jag tror att hon håller sig så nära sanningen som den bara går utan att tappa spänningen och farten i handlingen. Denna äkthetsstämpel är något som inte alla deckare har, även om de är spännande och bra skrivna så vränger de på äktheten lite. Här får man dock allt, äkthet och bra skrivet.
Boken är uppbyggd med korta kapitel och författaren driver fram handlingen med ett tempo som är högt utan att tappa djupet. Det finns ämnen som man märker att författaren brinner extra för och tar upp i sina böcker och det är den lilla människan, ofta kvinnor och barn, utsatthet i samhället när det kommer till maktövergrepp och våld. Även i denna bok så finns det sådana ämnen och hon lägger fram dem på ett sätt som känns och man bryr sig om de utsatta.
När jag läste denna bok så kom jag att tänka på en sak, att det finns, grovt draget, två olika berättarstilar när det kommer till deckare. Den ena så följer man många olika karaktärer i den betydelsen att handlingen hoppar mellan utredare och civila som på något sätt blivit berörda av brottet, samt även i vissa fall brottslingen i sig, det kan även vara att man följer utredarna mycket i deras privatliv. Sedan finns det den andra stilen och det är att handlingen lägger mest fokus på själva utredarna och hur de arbetar fram sig till lösningen på fallet.
Denna bok faller under den sistnämnda stilen, nu finns det inget rätt eller fel, båda stilarna fungerar om det är bra gjort och det är en smaksak vad man föredrar, själv kan jag ta åt mig båda stilarna. Det var först i efterorden som en sak slog mig, den här boken kom ut tidigt 2022, alltså är den skriven under pandemin och detta nämner författaren, att vi levt i en konstig tid och att hon har saknat gemenskapen och kontakten med andra personer. Vi var då väldigt isolerade och det fick mig att tänka tillbaka på handlingen, den är på ett sätt rätt så isolerad när det kommer att miljöer och att vi följer nästan uteslutande denna skara av poliser och inte ett större galleri av förbipasserande personer. Nu kanske jag tolkar in för mycket men jag tror att böckerna som skrevs under pandemiåren har sina märken efter detta, omedvetna eller medvetna.
Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en genomtänkt och spännande deckare som håller på sin realism när det kommer till polisers arbete. Boken är lättläst samtidigt som den har ett djup och det är detta som gör att den inte är något som man bara ögnar igenom, den lever kvar i ens tankar.
Tidigare omdömen om författaren:
Vit syren (Sara Vallén #1)
I egna händer (Sara Vallén #2)
Pojken som försvann (Sara Vallén #3)
Hatet vi bär (Sara Vallén #4)
Under ytan (Sara Vallén #5)
Pojkarna (Sara Vallén #6)
Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar