Författarporträtt: Daniel Andersson

Berätta lite kort om dig.

Överlag är jag nog en rätt enkel person som uppskattar lugn och ro i vardagen. Jag bor i Enköping med sambo och två barn och till vardags jobbar jag som byggnadsingenjör/konstruktör där jag ritar och dimensionerar husstommar. Annars har jag en liten dragning åt fiske och friluftsliv, gillar att påta i trädgården och snickra på huset, läser gärna böcker eller streamar någon bra serie och bara slappar i soffan.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Fantastiken har alltid funnits med mig och det är svårt att sätta fingret på en enskild grej som väckte intresset. Inte helt oväntat började det väl när jag var liten, och jag minns att jag uppskattade de tecknade versionerna av Bilbo och Sagan om Ringen, böckerna om Indiana Jones och Ronja Rövardotter, serietidningar med Conan och Daredevil och allt tecknat på teven.

Sen fördjupades intresset på 90-talet, först när jag såg Jurassic Park på bio och senare när jag lånade första delen av Robert Jordans The Wheel of Time på biblioteket. Det tog ytterligare fart på högstadiet när jag började läsa Stephen King och sen går det så klart inte att blunda för upptäckten av Star Wars.

Jag tror att det ovan nämnda alla bidrog på sina sätt och jag har nog alltid sett fantastiken som en naturlig del (och en majoritet) av den underhållning jag konsumerar.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag har gillat att skriva och skapa världar så långt jag kan minnas. Grunden lades när jag lekte med mina allehanda leksaker hemma i pojkrummet och byggde upp episka världar med händelseförlopp som sträckte sig över dagar och veckor och gick i och ur varandra. Jag var väl inte så lite inspirerad av Marvel och DC, och jag kan fortfarande fascineras av större fiktiva universum, med fristående berättelser som ändå är sammankopplade med varandra genom karaktärer, miljöer och så vidare. Hur som helst uppslukades jag av mina berättelser och började så småningom att skriva ner dem i synopsis, världsbyggen och halvfärdiga manus. Även om de inte kom längre än så, var det de som fick mig att börja överföra fantasin till någonting skrivet.

Sen dess har jag haft skrivandet med mig hela livet, främst som en periodvis hobby. Det är först under de senaste åren som jag började skriva ”på riktigt” och i början på 2019 hade jag knåpat ihop min första roman.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Det finns ingen specifik författare som har betytt mer än någon annan, utan det är flera som har bidragit med små bitar av inspiration här och var. Det kan vara allt från hur författarna skapar världar, till deras berättarglädje eller bara underhållningsvärdet i deras berättelser. Mestadels läser jag fantastik, men jag försöker läsa brett och kan finna inspiration i andra genrer.

I skolan fick jag bra betyg på mina uppsatser och flera svensklärare läste upp mina berättelser för resten av klassen. De pushade mig även att skriva på fritiden, men det var min lärare på högstadiet som först fick mig att tro på att jag faktiskt kunde göra det här.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Jag brottas en hel del med att sätta mig in i karaktärernas huvuden och göra dem levande, så där behöver jag lägga ner mycket jobb, framför allt i redigeringsfasen.

Annars är actionscener roliga att skriva, jag gillar när det händer grejer. Jag har fått höra att jag beskriver soldater och militära aktioner trovärdigt, så det kanske hänger ihop med att jag gillar just de scenerna.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag har svårt att komma igång utan någon form av synopsis och försöker spåna fram runt 75% av handlingen innan jag börjar. Mitt synopsis brukar komma ner på kapitelnivå, men det är extremt sällan som jag vet hur det ska sluta. Samtidigt ser jag inte mitt synopsis som någon stenhård ram jag inte får gå utanför, utan snarare som någonting levande som jag redigerar längs vägen när karaktärerna blir lite tydligare. Och då brukar det bli lättare att knyta ihop slutet.

Generellt skriver jag i kronologisk ordning, men jag redigerar lite för mycket under skrivprocessen, går tillbaka och petar i texten och har svårt för att bara anteckna någon ny idé som dyker upp och spara den till senare. Så vägen fram till mitt första utkast kanske tar onödigt lång tid, å andra sidan tycker jag att det funkar för mig och min skrivprocess stämmer rätt väl överens med ingenjören i mig och det sätt jag jobbar på till vardags. Överlag gillar jag förplanering och redigering mer än själva skrivandet.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Det är svårt att avsätta regelbunden skrivtid, hur mycket jag än skulle vilja göra det. Familjen går ju alltid först och jag jobbar heltid. Men jag försöker ta vara på den tid som ges, och ser det som att en skriven mening per dag är bättre än ingen alls. Eftersom jag synkar allt till paddan och telefonen är texterna ändå nära till hands om det blir en ledig lucka på kvällen eller under helgen. Och ibland finns det kanske 5 minuter över av lunchrasten. Sen sover jag väl kanske färre timmar än jag borde göra, men jag försöker få in lite skrivtid där istället för att läsa eller slösurfa, om jag ändå inte kan somna eller vaknar för tidigt.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag är en sådan där som gillar bonusmaterial och bakom kulisserna. På den tiden jag köpte DVD:er valde jag alltid att köpa med ”2 disc special edition” för att få ut mer än bara filmen. Det är väl den där fascinationen för fiktiva universum jag nämnde tidigare, och det har även blivit en viktig del av min egen skrivprocess. I planeringsstadiet brukar jag lägga en massa tid på hur det nya projektet ska förhålla sig till, och kopplas ihop med, övriga berättelser. Och jag sitter och skriver mina egna Bakom kulisserna-dokument, oavsett om det rör sig om en roman eller en novell.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Både när jag skriver och läser gör jag det för att få vara med på en upptäcktsfärd eller ett spännande äventyr och jag gillar berättelser med spänning och action. Och jag kan tycka att ett mordmysterium blir mycket intressantare om det finns en varulv eller en utomjording med i bilden.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Tyvärr har jag inget roligt att komma med på den här punkten. Den research jag gjort genom åren har skett via nätet och fackböcker.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Min debutroman heter En natt i Logtown City och är en fartfylld, serietidningsinspirerad berättelse som rör sig i gränslandet mellan urban fantasy och science fiction, med en mix av varulvar, maskerade superhjältar, dystopisk framtid, muterade gangsters och korrumperade snutar. Den ges ut på Miramir Förlag nu i mars.

Jag har även ett par noveller antagna till antologier som jag tror kommer släppas i år. Utöver det jobbar jag med ett par science fiction-berättelser som längdmässigt ligger kring kortroman-roman. Den ena drar åt militär sf, medan den andra handlar om en intergalaktisk prisjägare som hamnar i trubbel, lite av en vilda västern i rymden.

[Bibliografi]

Noveller:

Råttorna i Det var inte jag! (Joelsgården Förlag, 2020)
Operation Nikolaus i Jul igen (Nohiding Förlag, 2020)

Under svart måne har visserligen inte publicerats, men fick ett hedersomnämnande vid förra årets upplaga av Fantastiknovelltävlingen.

Marcus Olausson: Vingar Av Rök

Titel: Vingar Av Rök
Författare: Marcus Olausson
Sidantal: 639
Förlag: Catoblepas Förlag

Baksidestext:

Mörkrets grepp om Serahema hårdnar och vem som helst kan vara en fiende. Elderim och hans vänner är på flykt, rättmätigt efterlysta för mord och i deras spår följer den fruktade maghran, en varelse som avskyr magi.

I den kareshiska öknen väntar deras största prövning någonsin när Cal tvingas göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan. Trots viktiga ledtrådar verkar de ständigt lika långt från att finna svärdet Åskvigg och Elderim måste bestämma sig – är han beredd att förråda sina vänner för att ha en chans mot den onde guden Naemin?

Mina tankar:

Detta är författaren Marcus Olaussons andra bok, men också den femte på ett sätt. Det är fantasy av den episka sorten och den riktar sig till en äldre publik.

Att det både är hans andra och femte bok har med att göra att till första början så skulle hans fantasyserie, Serahema Saporium, ges ut som en trilogi. Men det första förlaget, Mörkersdottirs förlag, som började ge ut serien valde att dela upp böckerna så att det skulle bli totalt sex böcker istället. Den första delen, De Rotlösa, såg ljuset först 2014 tillsammans med andra delen, Bäraren. Tredje delen, Nattlöpare, kom 2016.

Efter tredje delen tog det stopp, saker hände som gjorde att utgivningen inte fortsatte. Men så kom den glädjande nyheten att ett nytt förlag tog upp denna serie, Catoblepas förlag var det som fick fart på serien igen. Nu valde man att ge ut den som det var tänk till första början, som tre böcker och inte sex. I och med nyutgivningen så passade Marcus på att putsa till språk och handling på det som tidigare hade utgivits.

Så 2018, kom serien ut igen i en ny skepnad. När Gudar Dör heter första delen, den består av de två första böckerna, De Rotlösa och Bäraren. I den så mötte vi en finslipad version av dessa böcker och jag hyllade den delen till skyarna. 2019 kom Vingar Av Rök, som består av den tidigare utgivna boken Nattlöpare men även av den, tills nu, outgivna fortsättningen. Det är dock först nu som jag har läst denna bok, lagom tills att den sista delen i serien snart skall komma ut. Om ni har hängt med i svängarna så är detta varför denna bok är både Marcus andra och femte bok, helt beroende på hur man väljer att räkna.

Jag börjar som vanligt med att säga att man skall ha läst den första delen först innan man läser denna. Denna är en direkt fortsättning så man kommer inte att hänga med i svängarna om man försöker läsa denna utan att ha läst den första. Om det är ett tag sedan man läste den första så finns det en liten sammanfattning i början av boken som friskar upp ens minne.

Jag hyllade som sagt första delen i serien, samt även de tidigare versionerna. Frågan är om denna lever upp till alla förväntningar. Då jag på ett sätt redan läst första halvan av boken så var det den andra halvan av boken som jag verkligen var nyfiken på.

Under resan gång så märkte jag att även fast jag hade upplevt den första biten av boken så var det riktigt spännande att få ta del av dessa karaktärer igen. Jag visste vad som skulle hända men ändå så kände jag för de olika karaktärerna.

Det är som sagt fantasy av det episka slaget, och om någon undrar över vad just episk fantasy är så tolkar jag det så att det är när det rör sig som händelser som kan komma att spela stor roll för en hel världs framtid. Det finns ofta någon stor ondska som vill härska över världen eller kanske till och med förstöra den.

I en episk fantasy så finns det ofta ett brett register när det kommer till karaktärer och det finns det verkligen i denna också. Ibland kan det bli så att det blir för många karaktärer och att man får svårt att få en bild över dem, samt att de kan lätt smälta ihop så att man inte kan komma ihåg vem som är vem. Men i denna bok så blir det inte alls det problemet.

Marcus lyckas med att både göra det storlaget och episkt men ändå hålla det nära och personligt för karaktärerna. Han låter varje karaktär utvecklas och får sin tid i rampljuset för läsaren så att ett band knyts mellan en så att man verkligen lär känna de olika personer som man möter i boken.

Och när vi ändå är inne på karaktärerna så är det här jag känner att Marcus vinner mycket. Han har verkligen klarat av att göra dem mångbottnade och levande. Just i denna bok så är det många av de centrala karaktärerna som genomgår en resa både inom sig som yttre som kommer att ändra dem för alltid. De går igenom en tuff förvandling både mentalt och fysiskt som kommer att sätta sina spår, inte bara för de själva utan även hur de ser på varandra. Här kan man verkligen prata om karaktärsutveckling.

I en trilogi så brukar man säga att den andra boken är ett slags mellanspel, en passage som bygger upp till den sista delen då allt skall knytas ihop och förhoppningsvis vara så storslaget att man tappar andan. En del menar att den andra boken kanske bara är en utfyllnad. Men här är verkligen inte saken så. Det som Marcus började bygga upp i första boken på ett helt exemplariskt sätt fortsätter han med i denna. Han lugnar inte ned sig, eller sparar på krutet till sista delen, han vrider upp det några steg och handlingen griper verkligen tag i dig för att inte släppa taget. Det är till och med så att den inte släpper taget i dig när sista sidan är utläst, du kommer att skrika efter nästa del.

Språket sitter precis där det skall. Det är lätt att ta till sig och flyter på riktigt bra, det har även en tyngd som gör det fylligt men aldrig svårt eller trögt att läsa.

När det kommer till handlingen och världsbygge så är det en riktig spännande handling som man möter, det är episkt och det är även mörkt, ibland gör det ont i magen när man upplever det som författaren utsätter de olika karaktärerna för. Valen som de olika karaktärerna gör är kanske inte alltid så goda, vilket än en gång är underbart när det kommer till karaktärsuppbyggnad, de har alla en gråzon om vad som är gott och ont, ibland kan en med goda avsikter göra onda handlingar.

Och världsbygget, det blir en stor stjärna på detta. I denna bok så får vi uppleva mycket nytt som vi inte visste i första boken. Vi får se en större bit av världen då vi beger oss till nya länder, där upplever vi varelser som är okända även för karaktärerna som vi följer.

Jag har sagt det förut och jag kommer nog alltid att envist fortsätta med det. Marcus Olausson är en av de svenska fantasyförfattare som visar att det går att skriva fantasy av högsta kvalité på svenska, vi behöver inte längre leta utanför Sveriges gränser för att hitta det gröna gräset. Vi har internationella författare mitt ibland oss och vi läsare som hittar dessa guldkorn måste verkligen ta vara på dem och visa upp dem för andra så att allas ögon öppnas och ge det erkännande som dessa författare förtjänar.

Vet inte om jag behöver säga det rent ut, men gör det ändå, jag älskar denna bok. Den grep verkligen tag om mig och den lever kvar inom mig. Jag är glad att jag väntade ett tag med att läsa denna del, för nu är det inte långt kvar tills den sista delen kommer och jag vet verkligen inte hur jag skulle ha kunnat väntat så länge om jag hade läst boken precis när den kom ut. Tycker det kommer bli en lång väntan med endast någon/några månader till upplösningen kommer.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Om Gudar Dör (Serahema Saporium #1)

Serahema Saporium del 1-3 (De äldre utgåvorna)


Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Författarporträtt: Gunnar Södergren

Berätta lite kort om dig.

Jag heter Gunnar Södergren, bor i Malmö tillsammans med fästmö och två bestar som påstår sig vara katter, oklart om det är sant.

Till vardags arbetar jag som mjukvaruutvecklare på en startup i Malmö.

Fantastik och övernaturlighet är ett genomgående tema på min fritid: jag spenderar mycket tid på böcker, filmer och TV-spel inom de övernaturliga genrerna. Jag är även aktiv lajvare och när jag inte springer omkring i skogen på dessa lajv, så förbereder jag inför dem medelst sömnad och läderhantverk.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Lite oklart om det kanske kom tidigare, men det tidigaste jag minns är att jag läste Sagan om Belgarion av David Eddings när jag var 12 och på den vägen är det.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag skrev mitt första alster när jag var 13 år gammal: en Star Wars fan fiction med mig och min bästis i huvudrollerna. Den såg tack och lov aldrig dagens ljus. När jag var 16 började jag skriva mitt första originalmanus, som efter cirka 50 sidor visade sig vara ett plagiat på just Sagan om Belgarion. Sedan dess har dock skrivandet alltid varit med mig, i en eller annan utsträckning.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Det finns och har funnits många litterära förebilder under åren, men en som varit med mig sedan jag på allvar började arbeta med att bli författare är Nene Ormes, författare av De Sära-böckerna.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Actionsekvenser brukar jag ha lätt för att skriva, de blir ofta ett bra flöde och härlig pacing redan vid första utkastet. Dialog tycker jag är betydligt knepigare. Kanske inte just själva dialogen, vad karaktärerna säger, utan snarare allt runtomkring. Mina karaktärer har en tendens att nicka, le och bita sig i läppen väldigt mycket, just för att jag har svårt att få ett flöde i dialogen utan den typen av tillägg.

Hur ser din skrivprocess ut?

Första manuset jag skrev: min debutroman Ett Glas efter Midnatt, skrev jag på frihand. Ingen synopsis eller plan, utan jag skrev de scener och bitar jag kände för och pusslade ihop det i efterhand.

Mitt andra manus, en renässansfantasy som fortfarande ligger i skrivbordslådan, hade en väldigt tydlig plan, en noggrant planerad struktur. Det gick betydligt snabbare att skriva det manuset, men jag tror att efterarbetet kommer ta längre tid. Det fattas väldigt mycket klister.

Uppföljaren till Ett Glas efter Midnatt, som jag håller på med just nu, är något av en medelväg. Jag planerar lite, skriver lite, planerar lite mer och skriver lite mer.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Jag skriver när andan faller på och tiden finns. I vissa perioder utmanar jag mig själv till att skriva mer, och i andra är jag mer öppen för att ta det som det kommer. Jag har förmånen att kunna leva en ganska oplanerad vardag och kan därmed skriva när det passar.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Under en semesterresa till Sydkorea 2015 blev jag erbjuden att vara med i ett avsnitt av en sydkoreansk reality-serie som handlade om popstjärnor som skulle göra konstiga och roliga grejer. Att umgås med svenska turister var tydligen en av dem. Jag tackade, efter ett första intromöte, nej.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Jag vill skriva äventyrsromaner: berättelser som tar med läsaren på ett fartfylld och spännande äventyr, som kan inspirera dem till egna äventyr eller ge dem en flykt från vardagen när de önskar/behöver. Jag gör också ofta ett försök att ta med icke-normativa karaktärer, men vars icke-normativitet inte är fokus eller poängen med karaktären.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Innan jag började skriva Ett Glas efter Midnatt, skrev jag en liten blixtnovell som utspelar sig i samma värld som den, för att känna på genren lite. Huvudpersonen bryter sig in i Fredrikskyrkan på Stortorget i Karlskrona, där jag bodde vid tillfället. En tidig sommarkväll gick jag således ner till Stortorget och undersökte kyrkans dörrar och, än viktigare, hur låsen på dörrarna såg ut. Jag gick även in i kyrkan för att se om jag kunde hitta rörelsesensorer eller tecken på några andra typer av larm.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Just nu jobbar jag på synopsis och outline för uppföljaren till Ett Glas efter Midnatt, men också på ett par noveller eller vignetter som utspelar sig i samma värld. Uppföljaren till Ett Glas kommer förhoppningsvis att publiceras sent 2021 eller tidigt 2022. Vignetterna och novellerna kommer förhoppningsvis betydligt tidigare än så.

[Bibliografi]

Ett Glas efter Midnatt (Street Samurai Studio, 2019)

Cecilia Sahlström: Hatet Vi Bär

Titel: Hatet Vi Bär
Författare: Cecilia Sahlström
Sidantal: 383
Förlag: Bokfabriken

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

En högprofilerad lektor vid Lunds universitet hittas oförklarligt och brutalt mördad i sin flickväns lägenhet och polisen står handfallen. När ytterligare en ung kvinna mördas med samma metod ökar förvirringen. Inte en enda koppling kan hittas mellan kvinnorna.

Sara Vallén och hennes team kopplas snabbt in i fallet, och genom vittnen får de fram en fantombild, som visar sig stämma väl överens med utseendet på en terapeut, Diedrik Ek. Han är en osannolik gärningsman och det verkar vara en återvändsgränd, men så förs Diedrik oväntat bort mitt i natten. Det visar sig dessutom att de båda kvinnorna varit hans klienter.

Spåren leder till källaren i ett ödehus utanför Lund. Gärningsmannaprofilen som polisen mejslar fram under utredningens gång ger Sara och kollegerna inblick i en samhällsgrupp som till stor del verkar i det fördolda, men inte är mindre farliga för det. En okänd värld öppnar sig för dem, en värld där ensamma män lever i mörker och smärta och när ett brinnande hat.

Mina tankar:

Detta är författaren Cecilia Sahlströms fjärde bok om Sara Vallén och hennes kollegor på polisen i Lund. De tidigare heter Vit Syren, I Egna Händer och Pojken Som Försvann.

Då det är en del i en serie så rekommenderar jag som vanligt att man skall ha läst de tidigare delarna först. Boken är fristående när det kommer till själva fallet, men när det kommer till de återkommande karaktärerna så lönar det sig att ha läst de tidigare böckerna. Genom serien så får man ta del av karaktärernas privatliv och hur de utvecklas.

Boken börjar med att bygga upp en stämning och handling innan det första mordet sker. Polisen hittar till en början inga ledtrådar till varför dådet skett. Vi som läsare får lite mera information än vad polisen har och man anar kanske åt vilket håll det lutar, men allt kanske inte är som det till en början ser ut. Det kommer ta många svängar fram och tillbaka innan sanningen kommer fram.

Precis som i de tidigare böckerna får vi följa med på en utredning som känns autentisk, i alla fall så gör det det i mina ögon. Cecilia Sahlström har en lång erfarenhet inom polisen så hon har kunskapen och använder den väl, misstänker att hon säkert filar till verkligheten för att få det att fungera dramaturgiskt bättre när man läser.

Boken är uppbyggd med korta kapitel och författaren har ett driv i språket och handlingen som gör att man får svårt att släppa boken, man skall bara läsa ett kapitel till. Det är spännande och när man tror att man har klurat ut hur det ligger till så läggs nya bevis fram som sätter allt i annat ljus.

Författaren tar i denna bok upp även viktiga ämnen som Incel och kvinnohat. Vet inte hur utspritt detta är i Sverige, men det är skrämmande att personer kan hata andra personer så djupt att det kan driva dem till våldsbrott. Att det finns en slags förening, eller vad det skall kallas, som dessa personer samlas under och pratar med varandra, kanske till och med manar på andra och föder varandras hat.

Så än en gång levererar Sahlström en stabil och spännande deckare som också är intressant och har något att säga. De återkommande karaktärerna utvecklas lite mera när det kommer till privatliv och även jobbrelaterat. Jag kommer absolut att återkomma till dessa för att se vad som kommer hända härnäst.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Vit Syren (Sara Vallén #1)
I Egna Händer (Sara Vallén #2)
Pojken Som Försvann (Sara Vallén #3)

Inbunden Bokus Adlibris
Pocket Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Författarporträtt: David Renklint

Berätta lite kort om dig.

Jag är utbildad gymnasielärare i svenska och religionskunskap, men jobbar just nu som bibliotekspedagog. Jag bor i Siljansnäs, en by utanför Leksand, i Dalarna, med fru och dotter. Kärleken till berättelser slutar inte vid skrivande och läsande, utan jag konsumerar också en hel del film, serier, spel och serietidningar.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Jag lärde mig tidigt att älska skräckfilmer. Hajen och Candyman var mina barnvakter. Det utvecklades till en kärlek för allt skräckrelaterat, och ledde senare in till fantasy också. På den tiden hade jag aldrig hört ordet fantastik och fattade inte vad fantasy hade med skräck att göra, men jag var bara nöjd över att alla coola böcker stod nära varandra på biblioteket.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag har alltid skrivit i någon form, men det var min fru som fick mig att våga på riktigt. Att våga erkänna att det borde och kunde vara mer än en hobby. Jag började skriva på riktigt, med syftet att skriva ett manus, 2014.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Stephen King, så klart. Hans bok Att skriva och de kändaste av hans skönlitterära böcker har betytt mycket för mig. Han är vår tids största berättare. Jag är också ett stort fan av Neil Gaiman och mitt examensarbete handlade om Oceanen vid vägens slut. Och på hemmafronten bör Ajvide Lindqvist nämnas. Jag gav min debutskräckis till honom på bokmässan och min fru sa till mig att hon aldrig någonsin hade sett mig så nervös förut 😂

Min förläggare Tove på B. Wahlströms har betytt väldigt mycket för mitt skrivande, och det är också sanslöst utvecklande att jobba med en riktig redaktör på ett riktigt förlag också.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Ofta går jag efter regeln att om det är tråkigt att skriva är det antagligen tråkigt att läsa, och därför skriver jag typ bara sånt jag tycker är roligt. Men ibland tycker jag att det är liiiite för kul med expositionen och världsbygget, att ha en vis gammal gumma som maler på om gamla gudar, mytologi, legender och historia. Svårast är att skriva läskigt och jag tar gärna den enklare äckelvägen.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag började som freestylare med en cool idé och och en intressant karaktär, men nuförtiden planerar jag mer innan jag börjar skriva på riktigt. Men jag får inte ha för detaljerat synopsis, för då blir jag uttråkad och vill inte skriva. Det måste vara kortfattade stolpar som ger mig utrymme för nyfikenhet. Jag skriver gärna från början till slut, men jag tror att slutet blir bäst om jag vet från början hur det ska sluta och jag jobbar mot det.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Jag sa upp mig från lärarjobbet och skulle gå all-in med skrivandet i samband med Blixtbarn-släppet. Schemat var fullt och jag skulle åka runt och visa upp min stolthet. Den släpptes fredagen den 13:e. Mars. Starten av corona. Allt blev snabbt avbokat. Men jag hade turen att få ett spännande vikariat som bibliotekspedagog, och Blixtbarn har gjort väldigt bra ifrån sig trots corona och trots att jag inte har kunnat resa runt i landet och trycka upp den i folks ansikten. Men drömmen är alltid att skriva på heltid.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag har typ femton tatueringar.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Som religionsvetare tycker jag att det är superspännande med allt religiöst, oavsett om det rör sig om en incestuös sekt som i Järvflickan eller faktiska gudaväsen som i Blixtbarn.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Tyvärr är jag den tråkiga typen som gör nästan all research online. Men sen sitter man där med sökhistoriken från helvetet och googlar typ förruttnelseprocesser, hur svullet ett vattenlik kan bli eller vilka giftiga växter som dödar snabbast.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

I mars 2021 släpps Blixtregn, uppföljaren till Blixtbarn, på B. Wahlströms. Senare samma år kommer Spindelhuset, en 6-9-rysare, på samma förlag. Resten är än så länge inofficiella saker och jag har intressanta möten med flera olika förlag, angående projekt i olika genrer och för olika åldrar. Men mer blir det :)

[Bibliografi]

Romaner:

Det går en liten ängel (Miramir/Whip Media, 2018)
Järvflickan (Miramir/Whip Media, 2019)
Blixtbarn (B. Wahlströms, 2020)

Antologier:

Över en vårfika (Ariton Förlag, 2017)
Grimm (Marchetti Förlag, 2017)
Jul igen (Nohiding Förlag, 2017)
#jagärhär-boken (Piratförlaget, 2018)
Sjön (Miramir/Whip Media, 2018)
Folktro (Miramir/Whip Media, 2019)
Jul igen (Nohiding Förlag, 2019)
Berättelser från Bårhuset13 svarta sagor - 1873 (Swedish Zombie, 2019)

Rebecca Dahlgren: Den Dolda Vägen

Titel: Den Dolda Vägen
Författare: Rebecca Dahlgren
Sidantal: 335
Förlag: Vulkan

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

”Det sägs att Kelternas magi dog ut…”

Leija kunde inte släppa tankarna från artikeln hon läst. Fanns det ännu mytomspunna varelser dolda i de dimhöljda kullarna i väst? Människor som minns berättelserna om slottet i sin prakts dagar där keltiska och nordiska riddare utbildades till att skydda sina länder?

Hon måste upptäcka platsen med egna ögon. Biljetten bokas, hon ska ut på äventyr!

Tillsammans med de irländska männen, Eamonn och Garbhan, möts Leija av en välbevarad hemlighet. En profetia tycks vänta på just dem. Gåtorna hopar sig och någon gör allt i sin makt för att hindra dem från upptäcka sanningen.

Mina tankar:

Detta är författaren Rebecca Dahlgrens debut när det kommer till romaner, men hon har tidigare skrivit två faktaböcker om hästar, vilket hon även jobbar med. Detta är en fantasybok som riktar sig till unga vuxna och uppåt.

Boken börjar som en feelgood-roman, vi har en ung kvinna från USA som bestämmer sig för att se världen och då vill hon uppleva Irland då hon känner en dragning dit det landskapet och dess legender.

Hon kommer till en liten by mitt ute i ingenstans på Irland, där blir hon väl bemött. Boken fortsätter i denna feelgood-känsla men det dröjer inte allt för länge innan det blir mer äventyrligt när hon och två irländska män dras in i något som har sina rötter i de gamla legenderna och den keltiska kulturen. Det blir näst intill en jakt på sanningen, och den leder dem även till andra länder. Samtidigt så är det någon eller några som vill motarbeta dem och komma fram till målet innan dem.

Författaren jobbar som sagt med hästar, och man märker att det är något som hon brinner för. Hästar spelar en stor och central roll i denna bok. Utöver detta så bjuds vi på en magisk miljö när det kommer till platserna som den utspelar sig i. Irland är som perfekt när det kommer till fantasymiljö, landet har, om jag inte uppfattat det fel, fortfarande rötter i de gamla legenderna och myterna. Man kan hitta platser som osar av historia.

Det är som sagt en fantasybok så det finns element som gör den till just detta. Magi existerar, kanske inte som den klassiska fantasystilen men den finns där och jag känner att den passar bra in i miljön och de legender som den vill lyfta fram. Det existerar även mytologiska varelser som man känner igen, även detta i stil med det keltiska arvet.

Språket är trevligt och lätt att ta till sig, jag tycker att författaren får till känslan när det kommer till miljöerna. Det finns en mysig känsla igenom hela berättelsen, den har sina stunder som den är spännande också. Jag skulle säga att det är en urban feelgood-fantasy.

Så om man vill ha en mysig berättelse med magiska miljöer samt dras till fantastiken så skall man absolut spana in denna bok. Boken får ett avslut, men den öppnar även upp nya vägar, så jag tror absolut att det kommer att bli fler böcker om det keltiska arvet och jag återkommer gärna till det.

Pocket Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Författarporträtt: Sara Engström

Berätta lite kort om dig.

Jag skriver mörka berättelser som tangerar det udda och okända. Just nu är jag aktuell med den postapokalyptiska folktroromanen Falsksken som publicerats under 2020. Förutom att skriva och läsa tycker jag om att spela spel, odla växter, hantverka och hänga med vänner. Min bakgrund är inom molekylärbiologi och journalistik.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Jag har alltid tyckt om fantasifulla berättelser som barn och när jag fyllde nio fick jag alla fem böckerna i Sagan om Belgarion som blev den första längre fantasyserie jag läste själv. Efter det sparade jag all min veckopeng till fantastikböcker och jag har inte fått nog av dem än.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Ofta drivs mina texter av tänk-om-scenarier som jag vill utforska, eller luckor som jag vill fylla. När jag skrev Falsksken undrade jag hur världen skulle se ut om varelser från folktron nästan lyckats ta kål på mänskligheten. Jag ville också att en av huvudpersonerna skulle vara en gammal kvinna eftersom de så sällan får stå i rampljuset i litteraturen. Hon visade sig bli en riktig hårding. Historiska händelser och myter är en annan sak som inspirerar mig i skrivandet.

Jag skrev mycket fram till och med gymnasiet, men när jag började läsa vid universitetet tog studierna upp mycket av min tid och skrivandet halkade efter. När jag kom igång med det igen blev det framförallt journalistiskt skrivande, men jag saknade det skönlitterära skapandet och för några år sedan tog jag tag i det igen. Jag började anteckna idéer och skrev scener, noveller och till och med ett ganska matigt synopsis till en bok som jag sedan lade på hyllan. För fyra år sedan skrev jag första scenen till det som kom att bli Falsksken.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

När jag gick i mellanstadiet läste jag alla Diana Wynne Jones böcker som jag kom över. Det jag tagit med mig från dem är nog de oväntade perspektiven som uppdagas under berättelsens gång. Som i (spoilervarning) Guldkragen där det visar sig att de tre olika folkens långdragna fördomar mot varandra visar sig vara ganska grundlösa. Måste också nämna Karin Boyes Kallocain som gjorde starkt intryck på mig i högstadiet. Jag tror att det var den första riktiga dystopin jag läst.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Jag är inte så förtjust i att skriva transportsträckor där inget händer, så dem brukar jag hoppa över om jag kan och helt enkelt “klippa” till nästa scen. Jag blir snabbt uttråkad om det inte händer något som jag tycker är intressant.

Roligast är att skriva karaktärerna så att deras personlighet kommer fram i dialog, tankar och kroppsspråk. Till exempel när en syrlig person får säga något riktigt dräpande eller någon som vill vara tapper gör sitt bästa för att inte darra på rösten. Det är då som både jag och läsaren kommer dem nära.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag skriver på datorn och antecknar i telefonen om jag kommer på något när jag inte har datorn med mig. Först skriver jag ett ganska detaljerat synopsis som jag fyller ut med detaljer och planer tills jag blir så skrivsugen att jag inte kan låta bli att börja skriva de första scenerna. Efter det växer boken ganska organiskt och planen ändras allteftersom.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Eftersom jag har ett annat heltidsjobb skriver jag enligt devisen “lite (nästan) varje dag”. Det innebär att jag knattrar ner några ord på morgonen innan frukost, på kvällen och på helgerna. Jag försöker balansera skrivandet mot annat som jag vill (eller måste) göra, så det går inte så snabbt, men det rör sig ändå stadigt framåt.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

På den tiden jag var på labb odlade jag bland annat mikroorganismer som lever i åttiogradig syra. Extremofiler (organismer som anpassat sig till att leva i extrema miljöer) är coola! Gör dig själv en tjänst och lär dig mer om dem. Genast!

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Jag brinner extra mycket för karaktärer som har både sympatiska och osympatiska sidor. Jag är också intresserad av att skildra olika perspektiv i en konflikt, till exempel visa vad som driver folk till att göra hemska saker för ett gott syfte.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Svår fråga. Författandet är en av mina mer normala sysselsättningar, så när jag gör konstiga saker är det oftast i andra sammanhang. När det gäller skrivandet är det nog researchen som bjuder på de mest oväntade situationerna. Som till exempel när jag diskuterat snödjup och nollgenomgångar med SMHI:s meteorologer eller fördjupat mig i olika sätt att elda i fjällen. Det är kanske inte så rafflande, men lärorikt.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Jag skriver på en berättelse som handlar om revolution och om att kämpa för det man tror är rätt även när priset blir för högt. Mer än så kan jag inte berätta just nu.

[Bibliografi]

Falsksken (Undrentide, 2020)