Författarporträtt: Alexandra Anter

Berätta lite kort om dig.

Jag är en 24-årig småbarnsmamma bosatt på västkusten. Glad, driven och envis. Till vardags arbetar jag som brevbärare i Falkenberg och älskar att lyssna på ljudböcker samtidigt som jag delar ut posten. Men min dröm är såklart att slå igenom som författare.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Jag var omkring tretton år när jag läste Harry Potter för första gången – och jag fullkomligt älskade böckerna. När jag hade läst klart dem introducerade mina föräldrar Sagan om Isfolket för mig, och från den stunden var jag fast i magins värld.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag vet faktiskt inte vad det var som inspirerade mig, men antagligen böcker i sin helhet. Jag har alltid älskat böcker, och tanken på att själv bli författare kom nog ganska tidigt. Problemet var bara att jag inte trodde att jag var bra nog, fram tills min svensklärare första året på gymnasiet sa att jag hade talang för det, då började jag tro på min egen förmåga.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt skrivande?

Farmor. Hon har varit min personliga korrekturläsare och bollplank. Många gånger har jag ringt henne för att diskutera något, och det är inga korta samtal vi har – nej, mer åt timmar-hållet. Även om hon inte har någon utbildning som korrekturläsare har hon många år i ryggen som svensklärare, och hjälpen hon ger mig är verkligen ovärderlig.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Jag tycker det är både tråkigt och svårt med miljöbeskrivningar. Det brukar bli så att jag struntar lite i det när jag skriver råmanuset och fokuserar i stället på att få berättelsen att röra sig framåt.

Det jag tycker bäst om att skriva är actionscener. Jag kan sitta hur länge som helst och fila på det.

Hur ser din skrivprocess ut?

Det har varit lite olika, men nu det senaste har jag gjort en sorts karaktär-mall där jag, förutom alla yttre attribut, skriver ner karaktärernas mål, drömmar, svagheter och hinder. Just dessa hinder utvecklar jag sedan (mestadels i huvudet) och bygger berättelsen efter hur karaktärerna tacklar dem.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Jag jobbar på dagen, hämtar sedan sonen på förskolan, leker med honom tillsammans med pappan, äter och nattar, sedan skriver jag. De dagar jag nattar blir det såklart mindre skrivtid, men jag försöker att sitta minst en timme per dag. På helgen kan jag också få in ett extra pass när lillen sover middag.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag är en gamer. Älskar datorspel och tv-spel, nu för tiden blir det inte så mycket av det dock. Annars är det League of Legends, Mobile Legends, Sims och Call of Duty som hamnar högst på spellistan. Men jag har inte bara stillasittande hobbys, att dansa Zumba tycker jag också är riktigt kul.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Mobbning. Antagligen för att jag själv var utsatt när jag var yngre. Jag tycker det är viktigt att prata om, både på skolor men också vid köksbordet. En dag ska jag sätta mig ner och skriva ett manus där just mobbning står i fokus.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Det kanske inte är så konstigt, men när jag delar ut post brukar jag prata med mig själv, till exempel berätta en scen så som den ska utspela sig. Det har varit en och annan som påtat i sin rabatt som tittat lite underligt på mig, men det bjuder jag på.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst.

När jag redigerat klart sista delen i Isabella Duvander-trilogin kommer jag ge mig på ett nytt manus med en krigslysten drottning som har en förkärlek för att spela spel med människor. Det blir ett manus med action, hemligheter, skräck och kärlek.

[Bibliografi]

Under jorden – Isabella Duvander-trilogin bok 1 (Ekström & Garay, 2020)

Lupina Ojala: Felice

Titel: Felice
Författare: Lupina Ojala
Sidantal: 35
Förlag: Swedish Zombie

Baksidestext:

Längtan finns i en dröm.

Catrin får sällskap om nätterna. Någon eller någonting kommer på besök, smeker och lockar. Sömnen blir lustfylld, men kanske också farlig. Det som börjar som en lek i drömmen blir snart allvar och förändrar hennes liv.

Mina tankar:

Detta är en novell, utgiven som singelnovell. Denna kom ut 2015.

Lupina brukar röra sig i fantastikens värld med sin serie Legender från Yddrios, vars tredje del kom inte för så längesedan. I denna så befinner hon sig i vår värld men det finns något övernaturligt. Jag skulle inte kalla den för en skräckberättelse för den är inte direkt skrämmande, och det tror jag inte heller är meningen. Skulle klassa den mera som en övernaturlig thriller.

Vi har vår huvudkaraktär, Catrin, som börjar drömma om att en annan person smeker henne, när hon vaknar finns det ingen där. Dessa upplevelser utvecklas och Catrin börjar känna av personen mera. Hon blir inte rädd av dessa övernaturliga händelser och ett tycke börjar uppstå.

Hon blir nästan besatt av tanken om denna person, som kallar sig Felice. Det händer saker som sätter allt i ett annat ljus när Catrin börjar undersöka mer om Felice. Det är en finstämd och även spännande berättelse som målas upp i denna novell.

När det kommer till noveller så har de ju automatiskt en begränsning när det kommer till hur mycket en författare kan bygga upp en handling. Jag tycker att Lupina lyckas bra med att på bara några sidor få fram en bild över huvudkaraktären och hennes relation med det övernaturliga väsendet som besöker henne. Hon får till en bra bakgrundshistoria som fångade i alla fall mitt intresse.

Hon har ett språk som är riktigt finstämt, hon fångar verkligen ögonblicken och känslan i de scener som hon målar upp i berättelsen. Även fast det endast är en novell så hinner Lupina få med några vändningar i åt vilket håll handlingen tar sig, detta gillar jag verkligen, får läsaren att tänka efter samt försöka gissa sig till hur det ligger till.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Tårpilens År (Legender från Yddrios #1)
Catoblepas Ångnoveller No 1 & 2

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Författarporträtt: Tess Williamsson

Berätta lite kort om dig.

Jag är en bokslukare, som helst läser på engelska och gärna fantasy. Ofta snöar jag in på ett område som Fae, häxor eller tidsresor och läser allt jag kan hitta tills jag är mätt på området. Då går jag vidare men det finns böcker jag läser om och om igen. Det är ju som att träffa gamla vänner igen.

Till vardags undervisar jag i engelska på högstadiet och trivs oerhört bra med detta. Att få dela med sig av kärleken till engelskan och få möjlighet att använda all den kunskap man besitter, som man inte vet vad man ska ha till, är ofantligt givande och roligt. Mina elever och kollegor kallar mig nörd och vem är jag att protestera mot det? Jag är en stolt nörd, en fantasynörd, en boknörd, en Disneynörd, en Marvelnörd, en BTj nörd och en stolt Hufflepuff.

Jag är en calendonofil, älskar allt skotskt och har bott i Edinburgh. Detta är en kärlek jag har lyckats ge vidare till min dotter och vi längtar båda efter att världen ska bli resbar igen så vi kan åka tillbaka till landet där min själ får ro.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Jag har alltid älskat fantasy. Åtminstone så länge jag kan minnas. Jag kommer inte ihåg vilken som var den första fantasyboken jag läste men jag har ett minne av en bok med namnet Silverkyssen som jag läste när jag var tonåring. Den handlade om en vampyr och där och då var jag fast. Böckerna som cementerade min kärlek för fantasy var nog böckerna om Avalon om Marion Zimmer Bradley.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag skrev min första bok, en vilda västern/ tidsrese saga, när jag var i de sena tonåren. Den blev refuserad, vilket jag verkligen kan förstå idag. Min skrivresa satte verkligen igång för en sisådär tjugo år sedan när rollspelet jag och en vän spelade var klart. Saknaden efter karaktärerna blev för stor och jag kände att äventyret behövde skrivas ner. Där började resan som idag har blivit en bok, min debut. Inspirationen var rollspelet, som vi själva skapade som en reaktion på att alltid dö i Dungeons and Dragons och än är jag inte klar med karaktärerna så de fortsätter att vara en inspiration.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Vännen som skapade rollspelet med mig har givetvis var väldigt viktig i mitt skrivande, då det utan henne inte skulle finnas något Sinud och ingen Taloch, vilket ibland säkert hade varit att föredra. Anne Bishops serie the Black Jewels Triology har haft en stor betydelse för mig som person och hennes sätt att föra historien framåt är något jag älskar. För att inte tala om hennes världsbyggande. Den är en stor inspiration för mig.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Det som är roligast att skriva är sådant som inte är planerat, sådant som kommer för att karaktärerna har bestämt sig för att göra något och man som författare bara har att förmedla det. De scenerna älskar jag. Vissa karaktärer är roligare och lättare att skriva om än andra och scenerna med dem faller oftast på plats utan större ansträngning. Däremot är det tufft att skriva om något som orsakar en karaktär smärta, som känns hela vägen in i hjärtat. Jag har suttit och gråtit när jag skrivit scener.

Hur ser din skrivprocess ut?

När jag började skriva, skrev jag allt på papper. Nu arbetar jag med att skriva in allt på datorn innan redigeringen tar vid. Jag är en person som skriver från början till slut med undantag om det är en scen som verkligen vill komma fram. Då skriver jag den och sätter in den där den passar.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Det är ett pussel utan tvekan. Just nu pluggar jag dessutom 50%, jobbar heltid och försöker klämma in skrivandet där det får tid. Längtar så tills pluggandet är över så jag får mer tid att skriva. Just nu försöker jag klämma in en till fyra skrivtillfällen per vecka. Vissa veckor går det jättebra, andra kommer allt annat emellan.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag är en riktig lipsill. Gråter till Disneyfilmer och grät mig igenom hela Return of the King. Tårarna som flödande under Endgame var inte heller att leka med.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Att våga tro på sig själv och vara sann sig själv.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Jag försökte lära mig gaeliska. Det gick inte jättebra men det var en rolig tanke. Kan säga hej då och lite annat smått och gott.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Just nu skriver jag på Dödens Saga del 2- Hopp, som jag hoppas ska komma ut 2021. Efter det har jag planer för en bok mellan del 1 och del 2. Den tredje boken i trilogin växer sakta fram och jag har börjat spåna på en helt ny serie som utspelar sig i mina älskade Högländer.

[Bibliografi]

Saknad - Dödens Saga del 1 (Nicole Publishing, 2020)

Tobias Söderlund: Slottsruinens Förbannelse

Titel: Slottsruinens Förbannelse
Författare: Tobias Söderlund
Sidantal: 268
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget och författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Vanessa är nominerad till Årets video på Youtube-galan i Stockholm. Trots rädslan för att något nytt ska hända tar hon med sig spökkameran.

Under resan blir hon kontaktad av en kille som säger at hans lillasyster är besatt av ett spöke, och att de behöver Vanessas och kamerans hjälp.

Efter ett oväntat avslöjande bestämmer sig Vanessa för att försöka rädda flickan. Det leder henne till en hemsökt slottsruin där hon möter sin tuffaste motståndare hittills.

Mina tankar:

Detta är författaren Tobias Söderlunds tredje bok om Vanessa och hennes spökkamera. Detta är en skräckserie som riktar sig till barn i åldern 9-12.

Som vanligt när det är en bok i en serie så rekommenderar jag att man skall ha läst de tidigare böckerna i serien innan man ger sig på denna. Den är rätt så fristående så det skulle inte vara några stora problem om man läser den utan att ha läst de innan, men man får ut mer av handlingen när det kommer till karaktärernas bakgrunder och deras relationer mellan varandra.

I slutet av förra boken så hade Vanessa mer eller mindre fått nog av kameran. Hon hjälper förvisso till, men sist gång utsatte hon sig själv för en stor fara och hennes liv sattas på spel. Sedan dess så har hon inte använt kameran för att se spöken, men nu har hon lyckats med att bli nominerad på en gala på grund av en hennes filmer. Hon skall med en kompis till Stockholm för att gå på galan.

När en okänd pojke kontaktar henne på nätet och vädjar om hjälp ignorerar hon det först, men den ena händelsen efter den andra leder till att hon än en gång hamnar mitt bland spöken. Denna gång är det på några sätt till och med ännu farligare än de tidigare gångerna.

Samtidigt så får vi denna gång veta ännu mera om kameran och dess bakgrund om varför den kan fånga spöken. Vi får träffa på personer som har haft med kameran att göra innan Vanessa fick den.

Det är som att Tobias Söderlund inte sparar på krutet i denna sista del. Skall det avslutas så skall det sluta med en stor smäll. Han vrider upp det hemska några grader, lite beroende på vad man blir rädd av så tror jag att en del av de yngre läsarna kommer att rysa och troligen bli rädda när de läser denna. Vilket är meningen med skräckböcker, så där träffar Tobias rätt.

Han berör även andra ämnen, som invandrarpolitiken med sina utvisningsbeslut, utan att vifta med några pekfingrar. Detta är ett bra sätt att ta upp den och jag misstänker att om man läser denna bok i en klass så kan det vara en startpunkt till diskussion om just detta ämne, misstänker att det är ett ämne som många skolklasser på något sätt berörs av.

Boken är lättläst, vilket den skall vara när den riktar sig till en yngre publik, och handlingen är rätt så rak på sak utan att krångla till det för mycket. Men ändå håller Tobias ett sådant språk och flyt i handlingen, med ett djup, som gör att man även som äldre uppskattar den.

Detta är den avslutande delen i serien och det blir verkligen ett avslut. Dock så kan jag inte släppa det allra sista som händer i boken, skall så klart inte avslöja något. Men som en som slukar skräck i alla dessa former så fick slutet mina tankar att verkligen gå på högvarv och även gav mig rysningar. Det kan vara jag som läser in allt för mycket, men det kanske finns en mikroskopisk chans att detta inte riktigt är slutet. Tobias Söderlund har kanske stängt en dörr för spökena men lämnat en annan på glänt. Jag rekommenderar hela denna serie till alla som vill ge de yngre en bra start när det kommer till att bekanta sig med skräcken, ser fram emot att se vad som står på tur för denna författare.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Prästgårdens Hemlighet (Spökkameran #1)
Ljusklotets Mysterium (Spökkameran #2)

Kartonnage Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Anne-Marie Schjetlein: Döden Under Ytan

Titel: Döden Under Ytan
Författare: Anne-Marie Schjetlein
Sidantal: 288
Förlag: Bokfabriken

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Andreas och Stina väntar barn och allt borde vara frid och fröjd, men det är något som skaver. Stina avskärmar sig och när hon plötsligt blir inlagd på sjukhus står Andreas ensam med ansvaret för de fyra barnen. Vad är det som Stina döljer?

Samtidigt kommer en svårt skadad yngling in till akuten i Halmstad efter en motorcykelolycka. Andreas känner igen den medvetslöse pojken och ringer de chokade föräldrarna. När pojken en tid senare, uttorkad och svårt medtagen, återkommer till akuten, anar Andreas att det är någonting som inte stämmer. Varför dyker han upp igen? Ett mörkt familjedrama rullas upp, där skuld och hemligheter länge dolts.

Mina tankar:

Detta är författaren Anne-Marie Schjetleins fjärde bok om kirurgen Andreas Nylund, de tidigare heter Döden Kvittar Det Lika, Döden Den Bitterbleka och Döden Ingen Ser. Denna kom ut 2019 och det har även kommit en femte bok, Döden Som Vakar.

Då det är en del i en serie så rekommenderar jag att man läser böckerna i rätt ordning, då det är många röda trådar i de olika återkommande karaktärernas liv som tas upp. Man kan hänga med i handlingen om man inte har läst de tidigare böckerna, men vill man som sagt ha ut det mesta av serien så läs den i rätt ordning.

Än en gång så följer vi Andreas både på jobbet och privat. De som har läst de tidigare böckerna vet att det hänt en hel del när det kommer till hans familjesituation. Jag minns att i första boken så kändes inte han som en helt sympatisk person, han gjorde en del saker som inte kändes rätt. Men ändå kändes han intressant så man ville veta mera om honom, samt så hamnar han även i spännande och farliga situationer som gör att nyfikenheten hålls uppe.

Förutom Andreas och hans familj så får vi även träffa, i några tillbakablickar, en pojke och hans tvilling. Till en början så är de anonyma. Dessa kapitel målar upp en bild av en familjesituation som verkar spänd och kanske inte den allra bästa. Vi få bitvis reda på vad som händer dessa pojkar tills denna del av handlingen kommer ifatt nutiden. Delvis genom Andreas jobb så korsas dessa två händelser.

Detta är en relationsroman kryddad med en stor bit spänning, det är en psykologisk thriller. Med korta och snabba kapitel så flyttar vi oss snabbt framåt i handlingen. Författaren skildrar på ett bra sätt personer som befinner sig, av olika anledningar, i pressade situationer och det känns som att de kan bryta ihop när som helst.

Författaren får till en bra stämning och även en osäkerhet om vad som kommer att hända härnäst i handlingen. Detta gör att man får svårt att släppa boken, man skall bara läsa ett kapitel till, för att se hur allt kommer att sluta.

Det är ett bra språk som är lätt att ta till sig och jag tycker att författaren är bra på att få till karaktärer som kanske inte alltid är helt perfekta, precis som människor är i verkliga livet. Alla gör vi både bra och dåliga saker eller val, vi har våra brister. Det är kanske därför det är lätt att få kontakt med dessa karaktärer, de är mänskliga.

Efter denna fjärde bok så undrar man hur Andreas, och även hans familj, orkar med allt som händer, det är som att man tycker synd om dem. Det börjar bli ett riktigt farligt liv som han lever. Men jag ser ändå fram emot att läsa fler böcker om honom för att se vad författaren utsätter honom för i framtiden, för det är spännande och underhållande.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Döden Kvittar Det Lika (Andreas Nylund #1)
Döden Den Bitterbleka (Andreas Nylund #2)
Döden Ingen Ser (Andreas Nylund #3)

Inbunden Bokus Adlibris
Pocket Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.se

Författarporträtt: Marija Fischer Odén

Berätta lite kort om dig.

Jag är nyfiken och envis - men ganska snäll. När min mamma gjorde en tavla som representerade mig blev det en hästhjord som springer med fladdrande manar. Och en blå häst som springer åt andra hållet. Ja, jag gillar att göra saker på mitt eget sätt - och kanske att retas lite. (Fast jag har blivit lite mindre irriterande som tant, tror jag.)

Var lite för mycket luststyrd och för lite driven av författaridentiteten för att ta skrivandet på allvar förrän i trettioårsåldern. Sedan tog det 15 år innan det blev en bok. Men 2018 debuterade jag med ”Tvåhjärtat” (Undrentide förlag) som är första delen i en fantasytrilogi med samma namn. 2019 kom uppföljaren ”Nedom” och just nu ligger jag i slutfas med ”Oberg” som ska avsluta trilogin (förhoppningsvis innan jul). Dessutom har jag medverkat med noveller i ”Tusen och en natt” och ”Hälsingesagor”.

Jag har tusen projekt i olika stadier i min dator. Önskar att jag hade mer tid att skriva så att jag inte skulle vara orolig för att huvudet ska sprängas. :)

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Jag växte upp i ett mycket stort hus fullt med böcker. Det fanns allt möjligt, och ingen talade om för mig vad jag borde eller inte borde läsa. Så jag plöjde allt - utom sådana där urtråkiga barn- och ungdomsböcker som handlar om vardagliga saker som jag själv var med om. Såg ingen vits att läsa om det också.

Jag fastnade tidigt för mytologier och plöjde ”Hexikon” med allsköns mysterier, ockulister och vampyrer. Mina föräldrar läste Narnia för oss, och på högstadiet hittade jag Sagan om ringen och Trollkarlen från övärlden. På bonnalandet där jag bodde fanns nästan inga andra som läste frivilligt och definitivt inget fandom, så jag visste inte att det var fantasy jag fastnat för. Och på 80-talet fanns inte så mycket fantasy på ett litet högstadiebibliotek i Ösmo. Men fastnade gjorde jag ändå.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Först kom läsningen och kärleken till bra berättelser. Jag inspireras av nya författare och berättelser hela tiden och har ingen egentlig husgud. Jag inspireras av komplexa karaktärer, vackert språk och intressanta vändningar. Men jag älskar när läsandet blir sådär som ett fysiskt behov, som ett beroende så att det inte går att tänka på något annat och man längtar hem från allt möjligt för att få fortsätta läsa.

Skapande är viktigt i min ursprungsfamilj, även om musik och konst kanske varit mer dominerande. Men jag har alltid haft lätt att försvinna in i berättelser, och det har alltid varit naturligt att skapa själv. Så jag skrev både små berättelser och sånger redan i lågstadiet. Det var sådant man gjorde. Var nog ganska introvert och disträ när jag växte upp. :)

Har alltid varit bra på att börja på berättelser och har enorma mängder börjor. Men något var annorlunda när jag började åka till de fantastiskt vackra och stora skogarna i norra Hälsingland. Där kittlades min fantasi och där föddes de texter som snart blir den avslutade fantasytrilogin om Tvåhjärtat.

Jag har skrivit dagbok, låtar, lite poesi, berättelser, artiklar (när jag arbetade som journalist och kommunikatör), pressmeddelanden och flyers. Har gått ett gäng skrivarkurser, men bara så där som kvällskurs i några veckor eller så. Ingen ordentlig författarutbildning. Kanske går jag en sådan en vacker dag. :)

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Mina föräldrars skapande och många bokhyllor la nog grunden. Min man som tålmodigt lyssnar på mitt ältande om besvärliga planteringar, krångliga karaktärer, taskiga recensenter och framtidsplaner är ett superviktigt stöd. Och rent skrivarmässigt min förläggare Elin Holmerin som lugnt och erfaret lotsat mig in i fantastikvärlden och min brutala och kompetenta skrivargrupp Hirgon som läxar upp mig varannan onsdagkväll.

Livet känns för kort för att läsa om böcker, och jag upptäcker hela tiden nya favoriter. Men mina senaste är nog Naomi Novik, Maria Turtschaninoff och Karin Erlandsson. Några böcker jag läst på sistone som stannat kvar är ”Varken” av Lisa Förare, Ättlingarnaserien av Mats Söderlund och ”Till Vial” av Henrik Ståhl.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Jag gillar när det är spännande men är inte så förtjust i action. Jag skummar gärna actionscener (eller spammar tio-sekunder-framåt-knappen när det är stridsscener i tv-serier) men lutar mig framåt om spänningen handlar om relationer, känslor och mysterier. För att vara kampsportare är jag påfallande ointresserad av att konsumera beskrivningar av fysiskt våld. Alltså tycker jag att det är svårt att skriva action också. Inte så kul. Och ja, det är ofta actionscener min skrivargrupp läxar upp mig om.

Jag gillar att skriva (och läsa) riktigt bra miljöbeskrivningar och sjunka in i den andra världen, men det är karaktärernas inre liv som är min favorit. Vi människor är sanslöst fascinerande, märkliga och inte så lite irriterande. Det är nog det jag får ut mest av när jag läser - och skriver. Att försöka gestalta mänskliga relationer, beteenden och konstigheter på ett snyggt och intressant sätt är inte lätt, men det är nog det jag gillar mest.

Annars är det fantastiskt när det blir flow. Jag planerar inte mitt skrivande så mycket (underdrift!) och när jag då sitter och skriver så snabbt jag kan för att hinna få ner alla idéer innan de försvinner igen är underbart. Att själv förundras över alla märkliga berättelser som tydligen finns i min egen hjärna.

Hur ser din skrivprocess ut?

När jag började skriva det som blev min debutroman ”Tvåhjärtat” hade jag ingen plan. Och då menar jag ingen plan som i att jag inte ens var helt säker på att det skulle bli en bok. Alltså var jag i princip tvungen att skriva kronologiskt. Bok två ”Nedom” kom till lite parallellt och förutom de få rader som vagt liknade en del av ett synopsis jag kastade ner under ett ointressant seminarium planerade jag inte den heller.

”Oberg” som nu avslutar trilogin med har jag haft två planeringsdokument för. Det ena använde jag mest för att hålla koll på det jag redan hade skrivit, och det andra höll jag mig knappt till alls. Men jag märkte att jag hejdade mig och korrigerade saker som inte höll ihop eller dramaturgi som blev skev. Så medvetet skrev jag inte de första två romanerna.

Så vi kan väl säga att planering inte är min grej. Det är så tråkigt. Och jag har så lite tid att ägna åt skrivandet. Så när jag faktiskt har tid att skriva vill jag inte sitta och planera, då vill jag skriva. Och eftersom jag inte brukar drabbas av skrivkramp (inte minst för att jag har för lite tid för att skriva för att hinna få skrivkramp) är det roligare att bara skriva på.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Jag arbetar drygt 80% som lärare på en folkhögskola, har tre mer eller mindre tonåriga söner, två hundar och måste träna för att inte bli sur och seg. Just det här läsåret pluggar jag dessutom halvtid på högskola. En dag i veckan är jag ledig från lärarjobbet och sitter och skriver (och återhämtar mig). Annars blir det mest lite slasktid på kvällarna när jag borde umgås med min man eller gå och lägga mig. Lite helger och lov, men då är ju hela familjen hemma …

Det är ett pussel som inte alls går ihop sig, och jag längtar hela tiden efter mer tid att skriva. Som tur är har jag inte mycket till startsträcka. Särskilt när jag skriver hyfsat regelbundet (helst flera gånger i veckan) så kan jag komma in i skrivandet på några få minuter. Vilket är tur eftersom det ofta är minuter och inte timmar jag har att lägga på skrivandet. En vacker dag kan jag kanske få ett stipendium och gå ner i tid och ha två skrivardagar i veckan. Det vore drömmen ...

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag är gammal fredsaktivist. Var väldigt aktiv i plogbillsrörelsen i tjugoårsåldern. Har arbetat mot Sveriges upprörande vapenexport till diktaturer och krigförande länder och suttit i samtal bland annat med vapentillverkarna på Bofors och myndigheten som beslutar om vapenexport (ISP). Den tiden tränade mig i tänket kring demokrati, gruppdynamik och konsekvenserna av våld. Att problematisera att vi ser våld som en lösning på saker och inte alltid ser hur mycket det ställer till. Och ja, det märks nog i mina texter. :)

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Har stora problem med det som uppfattas som styrka. Är rätt trött på alla berättelser om ensamma starka män och kvinnor som mer eller mindre egenhändigt räddar världen. Tror att det är en skadlig fantasi. I verkligheten finns det så många baksidor till det många ser som styrka - hänsynslöshet, ickeempatiskt och ickelyhört beteende. Våld. Många far illa kring dem som uppfattas som starka. Och många av de såkallade starka far själva illa av pressen, ja-sägare och kraschade relationer. Jag lyfter gärna fram de karaktärer som tvivlar på sig själv, är lite fega och försiktiga. Och ger karaktärer som uppfattas som starka oväntat mjuka egenskaper.

En parallell till aversionen mot styrka är att jag gillar att berätta om gemenskap av olika slag. Vänskap, kärlek och att göra saker tillsammans. Att ensam inte är stark, men att vi kan göra otroliga saker tillsammans.

[Bibliografi]

Romaner:

Tvåhjärtat (Undrentide förlag, 2018)
Nedom (Undrentide förlag, 2019)

Noveller:

Du heter Björn (Undrentide förlag, 2018)
Aladdin och Wizard66 - antologin Tusen och en natt (Darkness Publishing, 2019)
Som kallas kärlek (Undrentide förlag, 2019)
En flickas vilja (Undrentide förlag, 2019)
Kniv med hajtandsskaft (Undrentide förlag, 2019)
Mannen i skuggorna (Undrentide förlag, 2019)
Tinget i Hög - antologin Hälsingesagor (Föreningen Hälsingesagor och Fåglar förlag, 2020

Malin V. Olsson: Av Stjärnstoft Är Vi Komna

Titel: Av Stjärnstoft Är Vi Komna
Författare: Malin V. Olsson
Sidantal: 412
Förlag: Visto Förlag

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Hur stoppar man en naturkraft så brutal att den inte bara hotar jorden, utan allt liv i hela universum?

Inte ens jag, det artonåriga underbarnet Veronica Harrington, kan svara på det. Däremot vet jag att år 2179 kan bli det sista i mänsklighetens historia. Våldsamma stormar skakar Mars med förödande konsekvenser, även på jorden. Hela solsystemet drabbas av oförklarliga naturkatastrofer. Inte oförklarliga för mig och mitt team, men för resten av världen, och när California Space Center vidriga direktör vägrar ta hotet på allvar tvingas vi kämpa mot både honom och klockan.

Dessutom smyger sig den årliga höstbalen allt närmare, men jag vill inte gå dit. Hur ska jag kunna glädjas när världen rasar samman, både bokstavligen och för mig känslomässigt. Min pojkvän har ju bara ögon för en annan tjej. En före detta supermodell från Mars.

Mina tankar:

Detta är författaren Malin V. Olssons andra bok i sin sf-serie som riktar sig till unga vuxna, den första heter Universums Mörka Hemlighet.

Då det är andra boken i en serie så skall man ha läst den första innan man ger sig på denna. Boken är en direkt uppföljare till första boken och tar vid där den slutade. Boken friskar upp minnet om vad som hände i första boken om det skulle vara så att det är ett tag sedan man läste den.

I den första boken så avslöjades det en del saker som mänskligheten inte visste om, i alla fall inte allmänt, det har hållits hemligt att det finns liv ute i universum. Vi fick även reda på ett hot som är så omfattande att det till och med kan förstöra hela universum om det inte stoppas. Det är här vi tar vid med denna bok.

Veronica Harrington, huvudkaraktären i berättelsen, arbetar tillsammans med de andra i hennes besättning för att hitta en lösning på hotet. De försöker göra detta i hemlighet, för att inte skapa panik hos allmänheten, samtidigt motarbetas de av de som inte tror att hotet är verkligt.

Förutom denna jakt på räddningen så finns det en stor bit relationsdrama i handlingen också. Jag tänker ofta i liknelser med filmer och just dessa bitar så tänker jag på de så kallade High School-filmerna om unga vuxna som blir kära, går i skolan och skall ha en bal. Vet inte om författaren har tänkt i dessa banor också men om tycker att hon har lyckats bra med att få till känslan i den unga förvirrade kärleken och samt den delade känslan om balen som huvudkaraktären har.

När jag ändå tänker i olika filmgenrer så byter handlingen form, vilken skall jag inte säga, för det är roligare att få uppleva den utan att veta om den. Skriver kanske lite kryptiskt men än en gång vet jag inte om författaren har gjort detta medvetet, jag vill tro det i alla fall. Jag satt och log samt njöt av dessa ändringar i stilar. Det finns en glimt av en annan också som jag inte skall nämna.

Det låter kanske som att det skulle vara en handling som inte vet vart den vill när det beskriven den på detta sätt, men det lovar jag att den inte är det minsta rörig eller splittrad. Den röda tråden rör sig framåt med en säker hand och är fokuserad på den. Allt handlar om att rädda universum.

Skall lägga till om den romantiska biten av handlingen, för de som inte gillar direkt att läsa om sådant, så tycker jag att den ändå inte blir för sötsliskig utan är bra balanserad och bygger upp relationerna mellan de olika karaktärerna på ett bra sätt. Det förekommer såklart sådana känslor men det är även en spännande handling som ligger i fokus.

Språket är behagligt och lättsamt, samt medryckande. Jag tycker att författaren får till karaktärerna på ett bra sätt och ger dem känslor som ger dem ett djup, man känner och bryr sig om dem. Samt så lurar man på hur allt skall sluta, kommer de att lyckas med att rädda universum. Om de klarar det, vilket pris kommer att betalas?

Vet inte om det kommer att komma fler böcker i denna serie, eller om detta är den sista. Kan säga, utan att avslöja något, att det som påbörjades i första boken knyts ihop i denna och det får ett avslut. Jag skulle däremot inte ha något emot att följa dessa karaktärer på andra äventyr, så jag hoppas på att detta inte är det sista vi sett av Veronica Harrington och de andra.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Universums Mörka Hemlighet

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.se