Caroline Hurtig: Järn & Aska

Titel: Järn & Aska
Författare: Caroline Hurtig
Sidantal: 81
Förlag: Seraf Förlag

Baksidestext:

Staden Cethana är en plats av mörker och fattigdom. Kyrkan styr över folket och monarkin tronar över staden från borgen på bergets topp. Det är en värld av gudar, magi och maktspel.
Där empater jagas och döms till döden.

Kairi Kalasse har har lyckats hålla sig undan kyrkans klor, som den sista överlevande av empater är hon numera unik. När hon begår ett misstag blir hon tillfångatagen, hon förbereder sig för döden men det visar sig att kungen behöver hennes hjälp.

I utbyte mot hennes liv, måste hon bryta mot en av de heligaste lagarna som empat. Kungens krav är orimliga men hon måste välja... livet eller döden.

Mina tankar:

Detta är en lång novell eller om man skall kalla den en kort kortroman, en berättelse på 80 sidor är svår att placera i dessa fack. Det är en fantasy som kom ut 2020 och det står att den är den är del ett i serien Empaten.

Denna berättelse är som en introduktion till en större berättelse. Vi får ta del av en fantasyvärld i en stil som kan räknas som lite av den klassiska som man är rätt så van vid, jag pratar om den medeltida stilen. Likt den historiska medeltiden så har kyrkan en stor makt och de bestämmer de mesta.

I denna värld så finns det något som kallas empater, några som tydligen kan ändra på folks känslor, i alla fall är det detta som man får reda på i denna inledande berättelse. Tydligen har kyrkan jagat och utrota, om inte alla, de flesta av dem.

Vi träffar en som kalla för den sista empaten, Kairi, som blir tillfångatagen av kyrkan, men kungen vill ha henne av någon anledning, så hon räddas från ett dödsstraff.

Jag får säga att det verkligen är en intressant värld och berättelse som målas upp här. Det är en bra mix av den klassiska fantasyvärlden och även lite nya element, som själva huvudkaraktären.

Men så är berättelsen lite kort och när det precis börjar ta fart så är den slut. Jag misstänker att denna skulle bara vara en slags presentation av världen och situationen i den. Lite som ett första avsnitt i en tv-serie.

Denna gav verkligen mersmak, men med tanke på att denna kom ut 2020 och det finns ännu ingen fortsättning så ser det lite mörk ut om det kommer att komma. Men jag hoppas på att författaren inte har lagt ned denna serie helt utan bara pausat och kommer att antingen fortsätta med den eller skriva om denna och bygga ut på den till en riktig roman. Jag tycker att berättelsen verkligen förtjänar att fortsätta på och hoppas på att författaren också känner detta men bara inte haft tid ännu.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en fantasyberättelse som går åt det traditionella hållet och innehåller spännande intriger mellan gudar och kyrkan samt förbjuden magi. Samt bjuder på en intressant huvudkaraktär som kan komma att bli något riktigt häftigt.

Tidigare omdömen om författaren:

Där solen möter månen

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

David Renklint: Jag dödar en

Titel: Jag dödar en
Författare: David Renklint
Sidantal: 180
Förlag; Swedish Zombie

Johan har precis kommit hem från sjukhuset med sin prematurfödda dotter Wilma. Wilmas mamma Viktoria dog i havandeskapsförgiftning, men Johan känner sig ändå inte ensam i det stora huset. Meddelanden på väggarna och gestalter i ögonvrån. Nattsvarta korpar runt huset, i mardrömmarna i mörkret bakom ögonlocken. Och Wilma mår dåligt. På grund av snöstormen och kylan är Johan instängd med vad det än är som han har fått med sig hem, och Wilma blir bara svagare och svagare. Den enda som trotsar ovädret och kommer hem till Johan är Viktorias väninna Nadja, som också hon bär på en sorg. Johan inser att han behöver hennes hjälp och tillsammans försöker de ta hand om Wilma. Och det andra som är i huset med dem.

Mina tankar:

Detta är en kortroman i förlaget Swedish Zombies satsning på just lite kortare böcker i skräckgenren. Det är en serie som presenterar ocensurerad skräck som väljer att inte titta bort samtidigt som de kanske innehåller något djupare än att bara skrämmas.

Jag vill framhålla att det finns många bra namn när vi pratar om skräck i Sverige, gemene man tänker nog först och främst på John Ajvide Lindqvist och Mats Strandberg, dessa två är bra men det finns ännu fler namn att räkna med om man vill ha bra svensk skräck.

En av dessa, kanske lite mera okända namnen, är just David Renklint. Han debuterade 2018 med Det går en liten ängel, en skräck som var avskalad och mystisk, samtidigt som den fick till en riktigt bra skräckstämning.

Denna bok kom ut 2021 och mellan debuten och denna så har han skrivit ett antal böcker i några olika genrer, det är fantastik för det mesta, men han har inte bara hållit sig till skräck utan det förekommer även fantasy för en yngre målgrupp. Så man märker att han i denna bok har utvecklats men han har även hållit sig trogen till den skräcken som debuten bjöd på.

Han har valt en isolerad miljö och håller sig minimal med karaktärer. Just att, som i denna bok, vara så utsatt och ensam som huvudkaraktären är och i den situationen som han befinner sig i, bara det sätter upp en skräckstämning. Att det sedan börjar hända mystiska saker gör inte saken bättre.

Vi har här en man, Johan, som har sin nyfödda dotter, som är född för tidigt då frun har dött. Han befinner sig i ett avskilt hus och behöver ta hand om sin dotter som sondmatas, vilket inte är det lättaste då hon inte behåller maten. Ett kraftigt snöoväder gör att han inte kan ta sig till sjukhuset, då det är farligt för dottern att vistas i minusgrader.

För att delvis bearbeta sin sorg så börjar han prata med sin döde fru. Mystiska saker börjar hända i huset. Till en början så tycker han sig se skymten av frun men snart så övergår det till att det lämnas märken och han hör ljud. Är det hans fru eller någon annan? Något annat? Den enda kontakten med övriga världen är fruns väninna Nadja som återkommande kommer och besöker dem för att se hur det står till. Tillsammans börjar de undersöka det mystiska händelserna.

Det som målas upp för oss läsare är en berättelse som både skrämmer och är rörande. Den har en finstämd känsla i mannens sorg efter förlusten, hur hanterar man att förlora den man älskade och samtidigt skall man vara stark och ta hand om det för tidigt födda barnet.

Samtidigt så är det en krypande skräck och mysterium över vad det är som händer i huset. Är det något övernaturligt eller är det mannen, som i sin sorg, blivit galen och inbillar sig saker, kanske gör sakerna själv? Vi läsare hålls på nålar igenom berättelsen och man kan inte sluta läsa för man vill få reda på hur det ligger till.

Jag får säga att även om jag anande på ett ungefär hur det låg till så var jag aldrig helt säker på mina misstankar förrän allt hade lagts fram för oss läsare. Författaren har fått till en riktig bra handling och har precis den rätta tonen i språket, han visar lagom mycket för att läsarens egen fantasi skall börja springa runt i huvudet.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en skräck som både på sitt sätt är jordnära och ömsint sorglig samtidigt som den bjuder på något skrämmande och kanske till och med övernaturligt. Jag hoppas verkligen att fler får upp ögonen på denna författare om det är skräck man vill ha, för det behärskar han verkligen.

Tidigare omdömen om författaren:

Det går en liten ängel
Järvflickan
Blixtbarn (Blixtbarn #1)
Kraften vaknar (Strömånge #1)
Vittring (Strömånge #2)
Blixtregn (Blixtbarn #2)


Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

Björn Hellberg: Rendezvous

Titel: Rendezvous
Författare: Björn Hellberg
Sidantal: 293
Förlag: Lind & Co

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Den säregna sammanslutningen "Elitisterna" har fått massiv kritik för sina hårda uppfostringsmetoder. En morgon görs en fasansfull upptäckt i gruppens träningslokaler, och kriminalarna i den fiktiva Staden på Västkusten dras in i ett kusligt och svårlöst mordfall. Utredningen leds av den luttrade kommissarien Sten Wall som i en raffinerad final ställs öga mot öga med mördaren i ett nervkittlande rendezvous.

Mina tankar:

Detta är, enligt boken, den 28:e boken om Sten Wall, som är kommissarie vid polisen i Staden, en påhittad stad, men starkt inspirerad av Laholm.

Jag tror nästan alla i Sverige vet mer eller mindre vem Björn Hellberg är, om det är hans böcker eller hans framträdande på tv, då kanske i första hand På spåret och i sportsammanhang.

När man börjar med årets deckare från Hellberg så vet man på ett ungefär vad man har sig att vänta sig. I alla fall om man som jag har läst alla hans deckare. Det man har att se fram emot är en lagom lättläst och spännande deckare med en välplacerad humor.

Hans tema i böckerna är de mera tidlösa orsakerna till ond bråd död. Det kan vara svartsjuka av olika orsaker eller avundsjuka. Detta gör att man kan ta upp en gammal deckare av Björn och känna att den än håller idag, den har inte åldrats. Nåja, kanske om man bortser från de tidigare böckerna att mobiltelefoner och liknande tekniker inte existerade då.

Om man nu inte har läst en tidigare bok om Sten Wall, behöver man då börja från början? Jag brukar rekommendera att man läser en serie, med återkommande karaktärer, i rätt ordning. Men i Hellbergs fall så går jag ifrån mina principer och säger att man kan läsa vilken bok man vill, även om de är med samma karaktärer så är det ingen röd tråd som man följer igenom serien. Varje bok står på egna ben och är avslutande utan några lösa trådar. Så vill man så är det bara att ta första bästa bok man hittar och om baksidestexten låter intressant så kan den boken bli introduktionen till dessa deckare.

Så hur är det med årets deckare då? Känner man igen sig? På det kan man svara med ett rungande ja. Några sidor in och man befinner sig i Staden med både gamla bekanta och nya. Som vanligt så byggs handlingen upp genom att man får följa både offret, innan dödsfallet, och personer som är i dennes krets av bekantskap, samtidigt som man får möta det välkomnande återseendet av poliserna i Staden då de arbetar för att lösa dödsfallet.

Språket sitter som vanligt där det skall, Hellberg har en jargong i språket som gör att det är lättsamt att läsa och ta till sig samtidigt som han gillar att leka med ord och meningar. När det kommer till själva handlingen så puttrar den på i vanlig takt, det är inte adrenalinpumpande spänning men en lagom mysig spänning som gör att man lutar sig tillbaka och följer med i handlingen, samtidigt som man försöker lista ut hur allt ligger till.

Får säga att i denna så uppfattade jag bitvis en mera allvarlig ton i handlingen, vill inte säga allt för mycket men det finns vissa händelser som ter sig sorgliga eller mera tragiska. En slags återspegling om hur samhället kan vara för några.

Man kan tycka att efter så många böcker att Hellberg skulle börja upprepa sig, delvis kanske man ser bitar som återkommer men samtidigt så får varje bok en ny sak i sig. Just detta återkommande är lite av charmen när man återvänder till en författare, även om man vill bli överraskad när man läser så vill man även ha bitar som man känner igen. Och just detta, balansen mellan att överraska och känna igen sig, är något som jag tycker att Hellberg lyckas bra med.

Jag rekommenderar denna bok, och alla Hellbergs deckare, till den som vill ha en lite mera snällare men ändå spännande deckare som bjuder på udda karaktärer och en klurig intrig. Har man ännu inte läst en bok av honom så är denna en bra start.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Gråt I Mörker (Sten Wall)
Likspett (Sten Wall)
Snöfallet
Narrspegel (Sten Wall)
Lastbart (Sten Wall)
Vena amoris (Sten Wall)
Den ultimata stölden (Sten Wall)

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jenny Green: Det här är mitt nu

Titel: Det här är mitt nu
Författare: Jenny Green
Sidantal: 45
Förlag: Kraxa Förlag

Baksidestext:

"Ett älghuvud låg på marken, alldeles utanför fönstret. De stora svarta ögonen glänste i skenet från utebelysningen och den avsågade halskotan blänkte vit. En lång, mjuk mule låg tryckt mot marken."

Jörgen har ärvt gården efter sin far. Men med den följer också grannarna, förpliktelserna gentemot jaktlaget och skogen med alla träd.

Mina tankar:

Detta är en novell i förlaget Kraxas satsning på svensk fantastik i novellformat, då först och främst skräck.

Här har vi något som man skulle kunna kalla för naturskräck, en skräck där själva naturen, skogen i detta fall, är det mystiska och skrämmande.

En man, Jörgen, har ärvt en gård efter sin far, som gått in i skogen och fallit så illa så han dog. Tomten är mer eller mindre helt nedgången, den har tagits över av skogen. Jörgen håller på att rensa upp, något som grannen varnar honom lite om.

Efter att han varit med i ett jaktlag så börjar saker hända. Han misstänker de andra i jaktlaget, men de nekar. Fler och fler mystiska saker händer.

Författaren har fått ihop en berättelse där det mystiska och skrämmande kryper långsamt på en. Hon hintar mer än vad hon visar, låter läsaren göra sin tolkning och måla upp bilderna. Man kan lätt tolka in en underliggande mening i hur vi människor ta till oss av naturens resurser, på naturens kostnad. Men hur är det med naturen, tänk om det finns en kraft, något äldre som kräver tillbaka sina resurser?

Då det är en novell så går det snabbt att läsa den, man gör det lätt i en sittning, och den håller sig till den centrala berättelsen och grenar inte ut i flera sidospår. Den är lätt att läsa med ett målande språk samtidigt som den har ett underliggande djup i sig.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en jordnära men mystisk skräck som anammar naturen. Den kommer troligen inte göra dig mörkrädd men den har en härlig skräckstämning.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Det nästan begripliga

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Joseph A. Davis: Nattlyktan

Titel: Nattlyktan
Författare: Joseph A. Davis
Sidantal: 177
Förlag: Stevali

Baksidestext:

I Tusenvärld har varje människa en skaparkraft – en kreativ förmåga som kan användas för att skapa skönhet och bekämpa mörkret.

Mina tankar:

Detta är en slags förgrening och även ett avslut på författarens fantasyserie Kampen om Tusenvärld. Serien består av Dunkelstjärna, Spegelbilden, Skuggpenseln, Hjärtedolken och Skaparkrafter. Det är en serie som riktar sig till åldersgruppen 9-12.

Denna bok kan delas upp i två delar. Den första delen består av kortromanen Nattlyktan och är skriven av författaren. Man kan se denna berättelse som ett appendix till själva serien men den ingår även i serien då författaren har sagt att den fungerar som en epilog till berättelsen.

I denna bit av bokens så möter vi igen många av de karaktärer som vi lärt känna igenom serien. Världen lämnades inte helt i frid i den sista boken av serien och här får vi ta del av en berättelse som kanske ställer ordning på det mesta som författaren har utsatt sin värld för. Än en gång så är det mörkret som skall bekämpas och det är en, för karaktärerna, känslomässig kamp och mycket kanske måste offras innan ljuset står sig starkt igen.

Om man är bekant med serien, som jag starkt rekommenderar att man läser innan man ger sig på denna bok, så vet man att just förmågan att skapa saker, att våga låta sin kreativa ådra pulsera fritt, är en central kärna i hela berättelsen. Likaså är det med denna kortroman.

Författaren tillför med denna kortroman ett fint avslut på sin serie, om det är det absolut sista man kommer att få höra från denna värld kan man aldrig vara säker på, men med denna så knyter han ihop säcken mer eller mindre.

Jag sa att boken kunde delas upp i två delar och det är i andra delen av boken som själva kärnan av denna serie kommer till skott. Man har haft en tävling bland skolklasser i årskursen 5-8 där man har läst böckerna och sedan fått gjort något kreativt baserat på något sätt på denna värld och berättelserna. Det kan vara att skriva en kort text, en dikt eller rikta en teckning. Andra delen av boken består av de vinnande bidragen.

Det är en fin sak av författaren att vilja engagera elever och låta dem arbeta med sina kreativa förmågor. I dagens samhälle blir vi så matade med färdiga saker när det kommer till media och nätet att vi slutar att använda den kreativa förmågan inom oss. Nu är det absolut inget fel med att koppla av med något som vi bara kan ta till oss, men det får inte gå ut över vår kreativitet.

Just denna bit av boken är lite svår att bedöma men måste säga att man det förmågor och skaparglädjen i både texterna och bilderna, en del hade även ett djup i sig. En sak är säker att det är positivt att se denna skaparkraft.

Jag rekommenderar denna till alla som tidigare läst serien, vilket man som sagt skall ha gjort innan man läser denna, då den kanske inte tillför allt för mycket men knyter ihop det på ett bra sätt. Nu när författaren har avslutat denna serie skall det bli intressant att se vad som står på tur.

Omdömen om andra böcker av författaren:

Markus av Trolyrien (Markus av Trolyrien #1)
Verarnas drottning (Markus av Trolyrien #2)
Xirianas gåta (Markus av Trolyrien #3)
Dunkelstjärnan (Kampen om Tusenvärld #1)
Lögnspiran (Marduriens ljus #1)
Spegelbilden (Kampen om Tusenvärld #2)
Ödestornet (Marduriens ljus #2)
Skuggpenseln (Kampen om Tusenvärld #3)
Skaparkrafter (Tusenvärld)
Hjärtedolken (Kampen om Tusenvärld #4)

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

E.P. Uggla: Älskarinnan

Titel: Älskarinnan
Författare: E.P. Uggla
Sidantal: 412
Förlag: Bokförlaget Forum

Baksidestext:

Tre dagar före julafton. Stämningen är spänd i förortsvillan. Ester är övertygad om att hennes man Vidar bedrar henne - hon har till och med sett honom tillsammans med älskarinnan. När Vidar säger att han vill prata fryser hon till is. Är det nu han berättar att han vill lämna henne? Vad ska hända med barnen, Ludde och Wille är ju bara fem och sju år?

Ett telefonsamtal avbryter. Ester somnar på vin och tabletter.

När hon vaknar nästa morgon har Vidar försvunnit och tagit barnen med sig. Med växande desperation försöker Ester ta reda på vad som hänt men upptäcker snart att ingenting är som hon har trott.

Finns det ens en älskarinna?

Mina tankar:

Detta är, om jag inte missat någon, författarens åttonde bok och det är den andra delen i Saltsjösviten, en deckarserie som inleddes med Bortförda.

Jag brukar rekommendera att man läser böcker i en serie i rätt ordning och det håller jag fast vid. Nu är denna bok väldigt fristående mot den första boken i serien. Det är några karaktärer från första boken som vi får se även i denna men det är inte alls att handlingen fortsätter, det är en helt ny berättelse här. Men tycker att man skall läsa första ändå, bara för att det är en riktigt bra bok.

Jag vet inte hur jag skall säga det, men med tanke på hur många böcker man har hunnit att läsa genom livet så tänker man kanske att man blir avmattad på något sätt. Att böckerna man läser efter ett visst antal börjar kännas som gammal skåpmat, återvunnet berättande som man fått till sig flertalet gånger i olika tappningar. Men så kommer det en bok som griper tag i dig och du kan absolut inte släppa taget i den, ni vet säkert denna känsla. Denna bok gjorde detta med mig.

E.P. Uggla har blivit lite av en personlig favorit, redan från första boken jag läste av henne så var det något i den som klickade med mig. Språket, karaktärsbygget och handlingen och miljöbeskrivningar, ja allt satt precis där det skulle.

Hon har rört sig i fantastikens spår, det var först förra året som hon skrev en renodlad spänningsroman och det visade hon att hon klarade av galant. Första boken var en riktigt nagelbitare till deckare. Så när jag började med denna så var mina förväntningar rätt så höga, vilket kan vara farligt.

Kan säga att det inte tog många sidor innan mina förväntningar hade blivit besvarade. De hade till och med blivit överträffade med en sådan råge att jag inte trodde det var sant. Jag älskade precis allt i denna bok och jag brukar inte vilja sätta olika böcker jag läser mot varandra men denna är nog med säkerhet den bästa jag läst i år, kanske till och med på flera år. Den har en säker plats när jag skall utse årets bästa böcker.

Uggla har fått till ett mysterium som är så otroligt spännande och samtidigt så klurig att man inte vet hur det ligger till. När lager efter lager kommer fram så tror man olika saker, man misstänker olika personer och hur det gått till för att sedan tänka om då nya saker uppdagas. Sedan händer det att man faller tillbaka till att misstänka samma person igen då ytterligare en sak kommer fram. Detta bollande fram och tillbaka gör att resan i denna bok blir så intressant att man inte kan släppa den i tankarna även om man lägger ifrån sig boken, vilket är svårt tills sista sidan är utläst.

Man kan ju tro att boken blir svårhanterlig när det bollas fram och tillbaka om hur det ligger till, men författaren för oss läsare med en säker hand och även om hon kanske förvillar oss med så kallade falska bevis så känner vi oss inte lurade.

En viktig kärna i handlingen är moderskap och detta är något som finns där i flera lager, skall inte säga på vilka sätt. Men just det vad en moder är redo att gå igenom för sina barn och göra för dem. Detta skildras på ett riktigt bra sätt. I slutorden i första boken i serien så skrev hon att denna bok blev väldigt utlämnande och personlig, jag misstänker lite att just detta om moderskap är en av dessa saker som hon hämtade från sig själv personligen. Det känns verkligen som man kan ta på denna känsla i boken.

Nu har jag långt ifrån läst alla deckare som kommit ut i år men om inte denna bok blir i alla fall nominerad till bästa deckare av något pris, vilket vet jag inte det finns ett antal, så kommer jag att bli besviken, helst ser jag att den till och med vinner något av priserna.

Jag tycker att E.P. Uggla har komponerat ihop en berättelse som både levererar en spännande handlingen samtidigt som den har ett djup och närvaro när det kommer till karaktärerna och deras situationer att man kan se allt framför sig. Hon har överträffat sig själv på så många nivåer från sina tidigare böcker, som varit riktigt bra de, att jag kan bara applådera och buga, samt tacka för att hon vill dela med sig av sina berättelser. Och jag längtar till att få läsa nästa bok hon kommer ut med.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Blå gryning (Första hösten #1)
Röd skymning (Första hösten #2)
Felet med Eden (Felet med Eden #1)
Fallet från Eden (Felet med Eden #2)
Uppvaknandet (Drakar och Demoner #1)
Bortförda (Saltsjösviten #1)
Sveket (Drakar och Demoner #2)

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Madelene Lundvall: Sakura

Titel: Sakura
Författare: Madelene Lundvall
Sidantal: 50
Förlag: Everlasting Publisher

Baksidestext:

Yuriko vill inte hindras av att hennes familj befinner sig långt ner i den japanska hierarkin, utan önskar skapa sig en egen framtid. Men alla drömmar krossas när föräldrarna beslutar sig för att hitta henne en make.

När Yuriko ger sig ut i Kyotos parker för att delta i det årliga firandet av hanami råkar hon på en stilig samuraj. Genast inser hon att det är något speciellt med honom. Något som hon inte ens kunde förklara inför sig själv. Hela hans person utstrålar fara och kraft. Vad det var för en hemlighet han bar på ville han tydligen inte avslöja, men det var uppenbart att han gärna lät henne ana att den fanns där.

Mina tankar:

Detta är en novell utgiven i singelformat. Det är en fantasyromance.

Berättelsen utspelar sig under den japanska edoperioden, 1603-1868, och huvudpersonen är en ung kvinna som ännu inte gift sig, något som föräldrarna inte gillar. En dag så möter hon en samuraj och det är något speciellt med honom, även om en munk varnar henne så kan hon inte låta bli att dras till samurajen.

Samtycke uppstår och han visar henne en helt annan värld och även sin hemlighet. Det är denna bit som är fantasy och författaren går även efter de japanska traditionerna när det kommer till det mera mystiska. Sägner och legender är förvaltade från den japanska historien.

Det är ett behagligt språk och även om jag inte är allt för mycket för ren romantik, så fann jag den intressant och givande att läsa. Att hon blandar in mytologier är bara en bonus för mig och gör det troligen lättare för mig att ta till mig berättelsen. Gillar att den inte är västerländsk när det kommer till detta, roligt att ta del av andra delar av världen.

Då det är en novell så kan man kanske känna att berättelsen går lite för snabbt fram, men det är ingenting som direkt skaver. Hade dock inte sagt nej till att få en lite djupare insikt när det kommer till denna värld som hon har skapat här och kanske sett en långsammare utveckling när det kom till den romantiska delen. Nu gick det rätt så snabbt och sedan var berättelsen över.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en berättelse som man snabbt läser igen och går åt det romantiska hållet som innehåller övernaturligt. Har man ett intresse i japan i dess kultur och historia så kommer man uppskatta denna novell.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Och mörkret föll (Och mörkret föll #1)
Röda skyar (Och mörkret föll #2)
En ny gryning (Och mörkret föll #3)

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar