Gustafson & Kant: Singöspionen

Singöspionen skriven av Anders Gustafson & Johan Kant och utgiven av Bokfabriken är den första delen i en serie av tre (men fler böcker kommer att komma med huvudkaraktären). Det är en lättläst deckare, och kan bara hålla med andra när de skrivit att det är en mysig och bra bok att läsa på stranden. Den är spännande men inte våldsam, som någon skrev saltstänk istället för blodstänk. Tempot i boken är lagom snabbt, det händer något hela tiden men man blir inte överöst med olika saker, det puttrar på fint.

Huvudkaraktärerna lär man känna väldigt snabbt och man fattar lätt tycke för dem. Miljön är charmig och mysig. En sommar i skärgården känns som en perfekt skådeplats där både grillkvällar och brott kan utspela sig tillsammans i harmoni.

Har läst att en del klagat över att man redan i första kapitlet får reda på mordoffret och vem som är mördaren. Tror att de har missat att detta är inte en deckare i "Vem var mördaren?"-genren, mordet spelar roll, men det är en större händelse som skall nystas ut. Ser detta lite som en blandning av deckare/polis-thriller och spion/militär-thriller med fokus på polisarbetet.

Jag kommer att absolut läsa de andra böckerna också.

Bokus Inbunden Pocket

Adlibris Inbunden Pocket

Följ mig på facebook. 

Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur

Johannes Pinter - Vackra Kyrkor Jag Besökt

Vackra Kyrkor Jag Besökt - Och De Fruktansvärda Väsen Jag Där Mött skriven av Johannes Pinter och utgiven av förlaget Eskapix (inbunden)/Swedish Zombie (pocket) är en härlig blanding av övernaturlighet och äventyr. Den är snabb i språket och handlingen, man märker att författaren har grunden i filmvärlden. Detta är inte något negativt, det passar boken perfekt.

Den innehåller diverse monster men det är inte en skräckbok i den bemärkelse att den är skrämmande. Det är mera ett övernaturlig äventyr (eller action kanske är bättre ord). Huvudkaraktären är inte den vanlige starke hjälten som man oftas förväntar sig i en handling om en person som bekämpar diverse onda varelser. Han är gammal och sliten men utför sitt arbete så bra han kan.

Jag gillar hur bra han har vävt in bakgrunderna (som finns i appendixen i slutet av boken) till kyrkorna som är med i boken. Har inte kollat upp om det är helt påhittat eller om det finns en sanning i det och han har lagt till en del övernaturligt. Oavsett så ger detta en härlig blanding av verklighet och fantasi som gör att fantasin känns mera verklighetstrogen.

Det med kyrkornas historia, samt de olika väsens bakgrunder känns att Pinter har gjort ett digert bakgrundsarbete. Vilket man kanske inte riktigt hade förväntat sig med tanke på vad boken handlar om. En kyrkans utsände som jagar diverse varelser, när man förkortar ner handlingen så tror man att man kommer möta en väldigt ytlig handling, men skenet bedrar som sagt. Bra jobbat av författaren.

Om någon tvekar att läsa boken för att den utspelar sig i kyrklig miljö och tror att man kommer bli bomberad med religion så behöver man inte tveka. Ja, den utspelar sig i kyrkans värld. Men den befinner sig där som grunden till kampen mot de väsen som vi möter i boken. Det handlar mera om huvudkaraktärens kamp, både yttre mot väsen och inre med sjukdomen han blivit drabbad av.

Så läs denna bok och kanske nästa gång du går förbi eller besöker en kyrka så kanske du misstänker att det döljer sig något mera i byggnaden än vad ögat ser.

Bokus: pocket e-bok
Adlibris: pocket e-bok

Följ mig på facebook
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur

En hyllning: Björn Hellberg och bokmässan

2003 besökte jag bokmässan i Göteborg för allra första gången i mitt liv. Det blev en upplevelse som jag aldrig glömmer och har fortsatt att besöka mässan sedan dess, inget kan få mig att missa detta, det är årets höjdpunkt.

Då visste jag inte vad jag hade gett mig in på, första gången på mässan var det överväldigande att ta in allt det nya. När jag irrade runt där på mässan fick jag se en person som jag kände igen från tv. En äldre farbror (det är nog det rätta ordet för honom) satt där vid ett bord och tittade sig omkring. Det var Björn Hellberg som satt där, hade inte läst något av honom tidigare visste bara att det var deckare han skrev. Tror jag gick förbi hans monter två gånger innan jag bestämde mig att det skulle vara roligt att ha ett minne från mitt första besök på mässan.

Jag gick fram till honom och han sken upp och signerade så glatt en bok till mig. Detta var den allra första boken jag fått signerat av en författare och jag kunde nog inte ha valt en bättre och trevligare författare att bli min debut i att få signerade böcker. Han var trevligt och småpratade lite, han tog sig verkligen tid för sin (det vill säga mig i detta fallet) läsare och man kände sig verkligen välkommen. Och säkert som de flesta andra (när de fick sin första bok signerad av en författare) började jag ta fram plånboken och skulle betala själva författaren. Van som han säkert är så log han och pekade och sa att jag betalade där borta, där kassan var.

Hellbergs bok var den enda bok jag kom hem med den mässan som blev signerad. Men efter det när jag förstod hur mässan var uppbyggd har jag lärt mig att lägga upp schema och ta reda på när olika författare sitter och vart de sitter. Så under de 14 mässor som jag har besökt har jag troligtvis lyckas med att få signerad av något över 50 olika författare. Så man kan säga att Hellberg började med det och gav mig blodad tand utan dess like.

Efter mitt första möte med Hellberg så har det blivit ett stående inslag på mässan att få med mig ett signerat exemplar av hans senaste bok. Och varje gång när jag kommer fram så är han lika glad och trevligt, samt att han har ett minne utan dess like så kommer han ihåg en varje gång, fast det är året mellan mötena och han får ju se en hel del personer under sina signeringsturer i landet.

Dock så har jag varit dålig på att läsa hans böcker. Ända från 2003 som sagt så har jag köpt en bok, men inte hunnit (tagit mig) tid att läsa dem. Men efter mässan 2014 bestämde jag mig för att läsa hans böcker. Skämdes ju lite att gå fram till honom och inte ha läst hans böcker. Och nu nästan tre år senare har jag äntligen läst alla hans deckare (förutom kortberättelser som finns i samlingar och kanske bara i tidningar), 30 stycken har det blivit.

Om man någon gång sett honom på tv och hört han pratat så vet man på ett ungefär hur han skriver. Man hör hans berättande röst när man läser hans böcker. Hans böcker är lagom mysiga deckare och han har en underfyndig humor (som skall jag erkänna går mig ibland förbi). Om man gillar mordgåtor men inte vill ha det blodiga beskrivet i detalj så är hans böcker jättebra. De är lättlästa och rakt på sak och man tuggar lätt igenom en bok av honom.

Så jag kan rekommenderas hans böcker som gillar deckare och jag kan verkligen rekommendera att besöka bokmässan i Göteborg om du gillar böcker.

Följ mig på facebook. 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur

Markus Sköld: Kalldrag

I Markus Skölds bok Kalldrag utgiven av Hoi Förlag flyttar en familj från Stockholm till ett litet samhälle i Bergslagen. Mannen i familjen har blivit anställd av ett stålindustri för att ekonomiskt sett få det på fötter igen. Något hemskt döljer sig dock i gruvans historia och det hus de flyttar in i.

Språket i boken är rakt och klart och flyter på riktigt bra utan att krångla till det. Karaktärerna är bra beskrivna och samhället känns levande.

Det är väldigt svårt att få till en skrämmande känsla när det kommer till att bokform, på film är det enklare att måla upp skrämmande scener med hjälp av t.ex musik, mörker, monster och jump-scare. Men de bitar av boken som skall vara skrämmande lyckas riktigt bra och får ens fantasi att springa iväg och ens hjärta att slå lite snabbare.

Förutom det skrämmande delarna så tar boken upp bra om känslan att komma till ett nytt ställe och att känna utanförskap, speciellt ett litet samhälle som är så starkt sammanknutet och personerna känner främlingsfientlighet, framför allt mot främlingar som kommer för att säga till om hur saker skall vara.

 Kan varmt rekommendera denna bok till alla som gillar skräck.

Köp: Bokus Adlibris

Följ mig på facebook.

Mats Strandberg: Färjan

Jag erkänner att jag har fördomar. Jag skulle aldrig i livet ge mig ut på en kryssning, gillar inte ens tanken. Dock så har jag aldrig gjort det, så jag har ingen grund till varför jag inte gillar det. Gillar inte dansband-musik (nu är det schlager och karaoke på just denna resa), gillar inte tanken på att vara instängd på en båt med fulla folk som dansar och ingen möjlighet att komma undan. Bara denna tanke skrämmer mig.

Och nu har Mats Strandberg skrämt mig ännu mera när det kommer till kryssningar med Färjan utgiven av Norstedts. Han tillför vampyrer på denna redan skrämmande resa. Och vilken resa det blir.

Boken är helt underbar när det kommer till uppbyggandet av alla olika karaktärer som förs samman på denna båt. Han har blivit utnämnd som en svensk Stephen King. Och mycket likt Stephen King så är det karaktärsdragen som spelar in en stor roll i handlingen. De blir levande människor och man känner det som de känner, sorg, vrede, smärta, lycka (ja, lite sådant finns det att hitta i denna skrämmande berättelse). Allt är bra beskrivet och utan hämningar, man kryper karaktärerna in på huden och i huvudet och lär känna dem på en kort stund, det känns som att man känner till hela deras liv och hur de har det.

Men han är ingen blek Stephen King-kopia. Han står stark på egna ben och målar upp en bra bakgrund av vampyrerna. Det är blodigt och våldsamt, det är (hur sjukt det än låter) helt underbart. Språket är riktigt bra och beskrivande. Du känner att du befinner dig där på båten.

Kan inte med ord nog rekommendera denna bok. Handlingen kommer att bita (ursäkta det dåliga skämtet) tag i dig och hålla fast dig i sitt grepp till sista sidan. Jag väntar ivrigt på hans nästa bok.

Köp: Bokus Adlibris

Följ mig på facebook.

En hyllning: David Eddings

Vi har nog alla den där författaren. Den, som kanske inte är favoriten, men som betyder lite mera för en än andra författare. Den som startade ens intresse för en viss genre. För mig när det gäller fantasy så är det David Eddings, han var inkörsporten för mig och han fick mig fast på kroken redigt.

Har nog alltid haft en förkärlek, utan att veta om det, till fantasy. I tidig ålder var det ofta sådana filmer som fångade mitt intresse. Willow är en barndomsfavorit som ligger mig varmt till hjärtat. Likaså Conan-filmerna och Excalibur. Serietidningar gick också i fantasyns tecken, en favorit var Kazaar, en Conan-liknande man som levde bland dinosaurer på en gömd ö. Kanske inte ren fantasy men ändå en smak av det.

Tidigt var jag också intresserad av rollspelet Drakar och demoner. Spelade det kanske inte så mycket med andra, men jag minns att jag som liten låg och läste monsterböckerna och hela tiden skapade nya karaktärer på rollspelsformulärerna, kastade tärningar hela kvällarna, inget fusk här, jag följde reglerna och vad tärningarna gav för utslag.

Det var 1989 eller 1990 (11-12 år gammal) som jag såg i ett nummer av Sinkadus (Äventyrsspels rollspelstidning) reklam för en fantasybok. Jag hade tidigare (när det kommer till fantasy) läst Bilbo och de två första delarna av Le Guins Övärlden-böcker och några Conan-böcker. Boken hette Stenens Väktare och var skriven av en person som hette David Eddings. Hade aldrig hört talas om honom (vilket inte var så konstigt när man bor i en liten stad och internet inte fanns) men jag blev intresserad. Jag begav mig till bokhandeln och de hade faktiskt boken hemma.

När jag började läsa boken så drogs jag med av handlingen med det samma. Jag försvann in i en annan värld, jag gick där sida vid sida med Belgarion och hans vänner. Upplevde magi, kärlek, sorg, humor, spänning, ja allt fanns där för mig. Hade aldrig tidigare läst något som fångade mitt intresse på det sättet. Jag älskade det och kunde inte få nog av det.

Som liten vill jag vara som Belgarion, jag ville att en släkting som Belgarath och Polgara tog med mig på äventyr till en annan värld där magin var på riktigt. Jag blev smått kär i den rödhårige Ce'Nedra. Älskade hur Eddings målade upp världen och alla hans karaktärer i den.

Efter David Eddings kom den (som jag kallar det) stora översättarbomben av fantasy till svenska. Robert Jordan, Tad Williams, Terry Brooks, alla ville översätta fantasy och jag kastade mig hungrigt över allt jag kunde komma över.

Efter två serier med Belgarion så kom en ny serie från Eddings, denna gång med den landsförvisade riddaren Spjuthök och jag älskade den serien också. Gillade även berättelsen om Tjuven Althalus, dock så blev jag lite besviken på slutet på hans sista serie Drömmarna.

Jag kommer nog aldrig att läsa om David Eddings böcker. Troligtvis är de inte så bra som jag vill minnas dem. Jag väljer att ha kvar mitt kära minne hur jag låg där (antingen i soffan eller i sängen) och slukade bok efter bok i den takten de översattes. Vissa minnen skall man inte rota för mycket i utan låta de vara så underbara som man minns dem.

Vilken författare var det som fick er att börja läsa er favoritgenre?

Följ mig på facebook.