Lovisa Wistrand: Netraya

Titel: Netraya
Författare: Lovisa Wistrand
Sidantal: 377
Förlag: Whip Media

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Netraya dör för tidigt, hon är bara nitton år, men när hon ska bli tilldelad sin dödsvärld gör hon motstånd och allt blir fel. Tillsammans med dödsanden Imorfes kastas hon in i en värld där allt vill förinta henne. På kort tid måste hon finna sin väg ut, för annars blir hon kvar för alltid. Netrayas mål är dock större än så: hon vill tillbaka till sin egen värld. Hon vill leva.

Imorfes enda uppgift är att ta Netraya till dödsvärlden som hon till varje pris vill undvika, och skulle han misslyckas möts han av ett öde värre än döden. Men när Netraya och Imorfes blir förälskade kompliceras allt. Är kärlek värd att dö för?

Mina tankar:

Detta är författaren Lovisa Wistrands femte fantasyroman, hon har även skrivit några andra romaner samt noveller. Denna riktar sig till unga vuxna och uppåt.

Denna är en fristående roman, så den ingår inte i en serie som gör att man behöver ha läst andra böcker innan denna.

Lovisa har en förkärlek till att lägga vikt på just kärlek och relationer i sina berättelser och denna är inget undantag. Hon har tagit ett av de klassiska elementen när det kommer till relationer och det är att två personer som är näst intill varandras motsatser tvingas tillsammans och måste samarbeta för att klara sig.

Vi möter Netraya som är en ung kvinna som av vissa händelser kommer i kontakt med dödsanden Imorfes. Saker tillstöter och de båda hamnar i en främmande värld som enklast kan liknas med vår planet när dinosaurer levde. De gillar inte direkt varandra till en början men de blir tvungna att lita på varandra för att ta sig ifrån denna farliga värld, där allt vill döda dem.

En av alla styrkor som Lovisa har när det kommer till författarskap så är det att hon är otroligt bra på att bygga upp världar och måla upp dem på en sådant sätt att de blir levande för läsaren. Här kastas vi in i en farlig plats och vi kan riktigt se oss tillsammans med karaktärerna bland träden och de varelser som de stöter på under deras resa. Detta är dock inte den enda världen vi möter i denna bok, Netraya, kommer från en annan värld och även denna lyckas Lovisa snabbt måla upp när det kommer till hur situationen är där.

Det är som sagt en rik värld som vi möter här, men jag sa också att hon har en förkärlek till relationer. Det läggs stor vikt på de två huvudkaraktärernas relation till varandra. De båda växer som personer när de får lära känna varandra mer och mer och under resans gång ändras deras tankar om mycket.

Lovisa mixar spänningen med att överleva i en farlig värld och relationen mellan två personligheter på ett riktigt bra sätt. Hon håller uppe intresset och fångar läsaren med sitt språk så att det blir svårt att lägga ifrån sig boken, man vill veta hur allt skall sluta.

Så jag rekommenderar denna till alla som antingen har läst Lovisas tidigare fantasyböcker och gillat dem, man kommer att känna igen sig i hennes stil och de teman som hon tar upp, man kommer inte att bli besviken. Jag rekommenderar denna även till de som ännu inte läst någon bok av henne och är sugen på en välskriven och fantasirik berättelse som är både spännande och romantisk. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne och det skall bli spännande att se vad hon hittar på härnäst.

Tidigare omdömen om författaren:

Drakviskaren (Alvblodstrilogin #1)
Demonviskaren (Alvblodstrilogin #2)
Equidae
Dödsviskaren (Alvblodstrilogin #3)

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Hans Wilhelmsson och Isabella Dautovic: Jenny Och Emmas Äventyr I Landet Amarien

Titel: Jenny Och Emmas Äventyr I Landet Amarien
Författare: Hans Wilhelmsson och Isabella Dautovic
Sidantal: 213
Förlag: Visto Förlag

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Allt är som vanligt hemma hos Jenny. Nästan. Hennes bästa kompis Emma ska sova över för första gången. På natten händer något med mjukdjuren. Barnen följer spåret och hamnar i landet Amarien. Detta är starten på en hissnande historia där landet måste räddas och prinsessans förtrollning brytas. Här finns sjöjungfrur och trollkarlar. Här finns kungar och prinsessor men framförallt ett fantastiskt och spännande äventyr.

Mina tankar:

Detta är en fantasybok som riktar sig till barn i åldern 6-9. Författaren Hans Wilhelmsson har hittat på handlingen tillsammans med sitt barnbarn Isabella.

Jag upptäckte när att när man som vuxen läser en bok som riktar sig till 6-9 år så börjar det bli svårt att avgöra hur boken är. Man har en del år bakom sig och man tar till sig text på ett helt annat sätt. Det var en del element i denna som jag som vuxen saknade men i ett barns ögon så kan denna ha allt som behövs för att väcka dess fantasi.

Som vuxen så kan man behöva mer fakta, mer kött på benen, för att få fart på ens fantasi. I denna så får vi snabbt förklarat hur de två flickorna förflyttar sig till ett annat land, samt vilken fara som hotar detta land. Som vuxen så hade jag gärna sett detta lite mera utförligt, men om man ser det i barnets synvinkel så kanske det är ointressant med dessa fördjupningar, man infinner sig lättare i denna ålder med situationen i boken.

Jag kunde inte knyta an direkt med karaktärerna då de inte fick så mycket uppbyggnad av deras personligheter. De bara fanns där. Detta tänkte jag lite på och jag gissar lite vilt här för jag mins inte hur jag själv tänkte när jag var i den åldern. Jag började fundera på om inte man som barn sätter sig själv i handlingen och man blir den karaktären, i sådana fall så är det bra om det inte är allt för mycket karaktärsuppbyggnad, det är ju en själv som möter farorna. Om det är så det ligger till så fungerar denna sparsmakade uppbyggnad.

Språket är såklart lätt att ta till sig. Ibland kanske jag fann den lite väl övertydlig. Även här så fann jag en annan stil som jag troligen glömt bort, handlingen målas inte upp för en, den mera berättas för den som läser boken. Jag förstår att det är så barnböcker är uppbyggda och detta gör att den även fungerar bra som högläsning.

Det är en snabb handlingen och det är en hel del som händer hela tiden, jag misstänker att detta gör att barnet inte tappar intresset, vilket hade varit risken om det fanns lugna passager mellan det spännande. Jag fann en genuin berättarglädje i texten.

Så det blir svårt att komma fram till någon slutsumma när det kommer till denna bok. Jag vill tro att denna fungerar bra för barn som börjat lära sig att läsa och gått från bilderböcker med lite längre text till kapitelböcker, men den saknar saker som man som äldre vill ha för att få ut den där lilla extra läsglädjen.

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

Andreas Ek: Det Hon Slåss För

Titel: Det Hon Slåss För
Författare: Andreas Ek
Sidantal: 301
Förlag: Eken Förlag

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Mats Cronstedt, vd på Sveriges mest framgångsrika advokatfirma, drabbas av ett inbrott och blir bestulen på sin mörkaste hemlighet. När en anställd hittas mördad förstår Mats att det har kopplingar till stölden och att han kan stå på tur.

Jannica Brandt på enheten för grova brott i södra Stockholm får huvudansvaret för mordutredningen. Tillsammans med kollegorna nystas ärendet upp och ett avslöjande som visar sig dölja en fruktansvärd sanning skapar ett eko runt om i världen.

Mina tankar:

Detta är författaren Andreas Ek andra bok om polisen Jannica Brandt. Den första heter Mörkret Inom Honom. Han har även tidigare skrivit böckerna Raseri och Törst, som är skräckthriller som handlar om ett utbrott i Sverige som gör folk till våldsamma zombieliknande monster.

Denna kan klassas som fristående så det går bra att läsa denna om man inte läst den första, men jag rekommenderar att man läser böckerna i rätt ordning för att få ut det mesta när man läser. Det finns lite röda trådar i karaktärernas utveckling och privatliv som man förstår mera om man tar böckerna i rätt ordning. Men som sagt ingenting som skulle störa läsningen.

När det kommer till spänningsgenren och deckare som handlar om poliser som löser brott så finns det lite grovt generaliserat två riktningar som författarna väljer att gå. En del lägger vikten på själva utredningen och händelserna runt detta, andra lägger vikten på privatlivet när det kommer till poliserna i centrum. Detta är som sagt grovt draget och alla författare mixar detta två saker i olika mängder. Det finns inget fel eller rätt med detta och jag själv gillar att läsa båda sakerna, men det kan finnas de som föredrar det ena. Just denna bok lägger mera vikt på utredningen.

Andreas Ek jobbar själv som polis och utan att själv vara insatt i hur poliser jobbar så får jag en känsla av att det ligger mycket autentiskt i händelserna. Sättet som poliserna jobbar känns äkta och trovärdigt. Jag gillar hur Andreas lägger till saker som inte har med själva utredningen att göra utan har med tillståndet med polisen i Sverige, det är till exempel tal om dåliga inköp av skyddsvästar som inte håller standarden, bara för att hålla nere budgeten. Det förekommer mer exempel av detta i boken och detta tillför även en känsla av att författaren vet vad han skriver om.

Andreas har komponerat ihop en spännande handling som flyter på en stadig takt med korta kapitel, det händer saker hela tiden så boken blir svår att lägga ifrån sig, det är en bladvändare. Detta är inte en deckare som man som läsare skall försöka gissa på vem det är som är mördaren, förövaren möter vi rätt så tidigt i handlingen. I stället för frågan vem så är det varför som vi som läsare ställs inför. I och med att polisen gräver mer och mer och fakta kommer fram, samtidigt som vi följer gärningsmannen så får vi mer kött på benen. Men allt kommer inte fram till daga fören i slutet av boken.

Som jag sa så ligger handlingen i denna med fokus på själva utredningen men självklart så finns det plats för karaktärernas privatliv så att de kan utvecklas på detta håll också och även ge ett djup till dem.

Andreas har gett ut denna och sina tidigare böcker på eget förlag men i dagarna så har jag läst på nätet att han nu har skrivit kontrakt på ett antal böcker på ett etablerat förlag, jag hoppas på att detta kommer leda till att ännu fler får upp ögonen på honom för jag anser att han verkligen förtjänar att vara bland toppen när det kommer till spänningsförfattare.

Jag rekommenderar denna, och hans tidigare böcker, till alla som vill ha välskrivna, medryckande och spännande böcker. Gillar man deckare så skall man spana in denna och den första i denna serie och om man är mera åt skräckhållet så skall man spana in hans två första böcker, som även fått en uppföljarserie, som jag ännu inte läst, men snart skall.

Tidigare omdömen om författaren:

Raseri (Raseri #1)
Törst (Raseri #2)
Mörkret Inom Honom (Jannica Brandt #1)

Pocket Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

Anna Jakobsson Lund: Aldrig Ensamma

Titel: Aldrig Ensamma
Författare: Anna Jakobsson Lund
Sidantal: 361
Förlag: Annorlunda Förlag

När Systemet inte är det största hotet - vem väljer du att lita på?

Tillbaka i huvudstaden. Allt ser ut som vanligt, men ingenting är sig likt.

Samtidigt som de högklassade förbereder sig för val planerar rebellerna ett attentat som ska ändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor. Lögn, myt och sanning trasslas ihop och snart vet hon inte vem hon kan lita på.

Levi kämpar mot vansinnet. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är. Att han är stark nog att kontrollera sin förmåga. Han måste tro henne om han ska kunna rädda sin syster.

Ava, Levi och Leymah tvingas ta hjälp av gamla vänner och oväntade bundsförvanter för att få den kunskap de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har räknat ut sanningen?

Mina tankar:

Detta är andra boken i författaren Anna Jakobsson Lunds trilogi Systemet. Det är en dystopi som riktar sig till unga vuxna och uppåt. Denna kom ut 2015.

Det är som sagt den andra boken i serien och man skall ha läst den första som heter Tredje Principen innan man läser denna. Nu var det ett tag sedan jag läste den första boken och det var med lite stapplande steg som jag tog mig in i handlingen. Denna har, och det har författaren sagt också, väldigt lite återberättande som friskar upp minnet på vad som hänt tidigare i serien. Jag kom ihåg i stora drag om vad som hände i första boken men inte vem som var vem när det kommer till karaktärerna. Det var dock inga problem att läsa sig in i handlingen och denna värld igen, ju mer jag läste ju mer föll bitarna på plats igen. Jag rekommenderar att om man läser denna serie så skall man inte ta någon paus, i alla fall inte någon längre, mellan böckerna.

Det är som sagt en dystopi, men den håller en mera mogen ton än de stora titlarna som man kanske är mera känd med, tänker på sådana som Hunger Games och Maze Runner. Det rör sig om politik och om revolution mot makten som styr och ställer. Men allt kanske inte är svart och vitt, det kan finnas ondska på båda sidorna.

När vi kommer till andra boken i en trilogi så säger man ofta att det är en mellanbok och att det är en brygga som bygger upp till finalen som kommer i sista boken. Och jag skulle absolut kalla denna för en mellanbok. Om vi i första blev presenterad för denna värld och de karaktärer som handlingen kretsar runt så byggs, i denna, grunden upp ännu mera, vi får lite mera insyn i världen och lär känna karaktärerna ännu mera och hur deras relation mellan dem blir starkare.

Handlingen puttrat på i en stadig men sakta takt. Det blir aldrig långtråkigt, för det händer ständigt saker, men det blir aldrig den adrenalinpumpande spänningen som andra böcker kör med. Jag tycker att detta passar riktigt bra och författaren låter saker ta sin tid men ändå på något sätt så förflyttar sig det och viktiga saker händer.

Jag gillar att karaktärerna inte är perfekta, alla har de sina olika brister och problem. Detta gör dem mera levande och man känner att man bryr sig om dem och vill se hur det kommer att gå för dem.

Hon överförklarar inte saker heller när det kommer till hur världen fungerar, vilket är ett bra val också. För oss som läsare så känns sakerna som nya men för karaktärerna som lever i denna tid och värld så är det vardagsmat. Man hänger med bra i handlingen ändå.

Slutsumman blir en stabil mellanbok i en serie som är intressant och välskriven. Bra karaktärsporträtt med en handling som både är filosofisk och politisk samtidigt som den underhåller och griper tag i en. Just denna bok lägger en bra grund till den sista boken i serien, som jag inte kommer att dröja allt för länge med att läsa, så att jag inte glömmer bort bitar av handlingen igen.

Tidigare omdömen om författaren:

Tredje Principen (Systemet #1)

Häftad Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur   
Bokbloggar.se

Veronica Palm: Inte Alla Män

Titel: Inte Alla Män
Författare: Veronica Palm
Sidantal: 324
Förlag: Bokfabriken

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Emilia Berg brottas med varannan vecka-livet på hemmaplan och storpolitiken i Riksdagen.

Livspusslet blir inte enklare när hon av en slump upptäcker att hennes barndomsvän Josefine blir misshandlad av sin beundrade make.

Kan hon hjälpa någon som inte vill bli hjälpt? Och om hon inte gör något, vad är hon då för människa? Är alla fina ord i plenisalen bara en fasad?

Det eskalerande våldet, rädslan och Josefines försök att ta sig vidare driver utvecklingen fram till det oundvikliga.

Mina tankar:

Detta är författaren Veronica Palms debutbok när det kommer till skönlitteratur men hon har tidigare skrivit boken Systerskap.

Denna klassas som en deckare eller rättare sagt en spänningsroman, men jag är inte helt säker om jag själv skulle välja att klassa den för detta. Jag skulle hellre klassa den som en relationsroman på två fronter, inom äktenskapet och inom det politiska. Nu menar jag inte att det är något fel med detta, men läser man en bok med förväntningar på något och så visar det sig vara något annat så kanske man blir besviken.

När det kommer till äktenskapsdelen så är den centrala vikten på förtryck och misshandel på en kvinna, en gammal kompis till huvudkaraktären Emilia Berg. Denna kvinna, Josefine, har dagligen i många år blivit både psykiskt och fysiskt misshandlat av sin man, som är en framgångsrik politiker. Vi som läsare får uppleva hur Josefine bryts ner och hur hon vrider sanningen till att det är hon som gör fel så att hennes man mister humöret och slår. Detta är tyvärr inte en helt ovanlig bild bland äktenskap, jag misstänker att det mycket troligt finns en mörkersiffra också om sådant som aldrig kommer fram.

Författaren får till det bra då hon får fram en otrygg stämning när det kommer till denna del av handlingen. Det är frustrerande att läsa om hur någon kan göra detta mot någon annan, som tur är ligger författaren på rätt nivå när det kommer till beskrivandet. För jag tror att hade det blivit allt för ingående så hade man inte klarat av att läsa vidare, nu gör man det för att man vill se om det på något sätt löser sig.

Jag sa att boken även går in på det politiska. Författaren själv har en karriär inom det politiska så jag misstänker att denna bit av handlingen är baserad på hennes egna upplevelser, man känner i alla fall av att hon kan det hon skriver om. Det som hon tar upp här är spelet bakom kulisserna, det som kanske inte syns utåt. Huvudkaraktären, Emilia, är politiker och genom henne får vi se att allt kanske inte går rätt till, kvinnor har kanske inte samma fördelar som män och blir förbisedda.

Det är ett lättsamt språk och författaren växlar bra mellan de olika ämnena, hon håller uppe intresset och får en att läsa vidare. Jag rekommenderar den till alla som vill ha en relationsroman, som innehåller spänningsmoment, som handlar om spelet i maktens korridorer samt om kvinnomisshandel.

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur   
Bokbloggar.se

Tommy Gustafsson: Resenären & Banemannen

Titel: Resenären & Banemannen
Författare: Tommy Gustafsson
Sidantal: 447
Förlag: Fantasiförlaget

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Livet i den alltför gemytliga staden Bolgat går gamle Graldek på nerverna. Allting förändras när han hittar en nedkyld och medvetslös ung man i ett buskage.

Kan Ric, som förlorat minnet, vara Resenären som enligt legenderna kan få gudarna att återvända till Nandoria? Vem är i så Banemannen som också nämns i profetian? Och hur ska Graldek kunna skydda Ric från honom?

Följ med Graldek i jakten på gudarna och Ric i sökandet efter en egen identitet.

Mina tankar:

Detta är författaren Tommy Gustafssons debutbok, det är en fantasybok som riktar sig till unga vuxna och uppåt.

Detta är en fantasyberättelse lite av det traditionella slaget och åt det episka hållet. Vi har en hel del element som man känner igen om man är en van fantasyläsaren. Vi har den klassiska bondpojken, alltså den karaktären som visar sig vara en betydelsefull person som har en central roll i den stora händelsen som kan komma att ändra hela världen. Det är så klart inte alltid en pojke och inte alltid en bonde, det är bara en benämning som denna karaktär har fått när man förklarar den. I denna bok så följer författaren denna mall, men han har kryddat den med några saker som vi kanske inte är allt för van vid. Karaktären, som går under namnet Ric, har tappat minnet, vi anar att det hänt honom något men vad och har han verkligen en central roll i det stora hela.

Vi har den gamle mannen, Graldek, som visar sig vara något mycket mer än bara en gammal man. Även denna karaktär förekommer i denna stil av fantasyberättelser. Det är han som tar hand om Ric och det är även han som misstänker att Ric har en central roll i en profetia som kommer att få gudarna att återvända till världen.

Under resan gång så finner vi som läsare tecken på att Ric verkligen är något mer än en vanlig människa, men är han verkligen den så kallade Resenären som skall få gudarna att återvända? Det ligger ett mysterium över Ric. Det är först när slutet kommer som vi som läsare förstår att vi har fått små hintar under hela resan om hur det ligger till, men det är så smart inbakat att vi kanske misstar det för något annat.

Och när jag ändå nämnt slutet så måste jag ge detta ett stort plus. Jag kommer så klart inte avslöja något men de sista sidorna kommer att vända upp och ner på många saker. Vissa saker anade jag komma men inte det stora. Det skall verkligen bli spännande och se vart nästa bok tar vägen, för många frågor kommer upp i ens huvud när man har läst sista sidan. Som det känns nu så kan fortsättningen ta vägen precis vart som helst.

Språket är fylligt och innehållsrikt och handlingen känns riktigt genomarbetad. Handlingen är medryckande och man sugs in i denna värld, man lever tillsammans med karaktärerna och finns vid deras sida när de möter vardagliga bekymmer och större äventyr och faror. Författaren har tagit klassiska element från fantasyn och lagt till lite mera annorlunda saker för att göra något eget av genren.

Slutsumman blir en riktigt bra debutbok som ser lovande ut för kommande böcker av författaren. Ett riktigt stabilt hantverk och jag vill absolut läsa mera av honom. Måste lägga till att titeln är jäkligt smart också, just ordet Resenären får ytterligare en betydelse när man har läst boken.

Kartonnage Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur   
Bokbloggar.se

Författarporträtt: Gustav Eriksson

Berätta lite kort om dig.

Jag bor i Gävle, är 35 år, gift och har en son på fem år och en dotter som är åtta år. Jag är arbetsterapeut och jobbar som synpedagog på syncentralen. Om du frågar mig om vi ska hoppa bungy jump eller springa något tufft lopp säger jag alltid ja, men som far och några år klokare tenderar nejet att komma allt oftare.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Väldigt tidigt, har alltid haft vad läraren förr kallade livlig fantasi, jag fick till och med höra att jag hade för mycket fantasi i mina berättelser i skolan. Men mina ögon för fantastik litteratur öppnades så fort jag öppnade Harry Potter för första gången. Jag läste mest serietidningar innan och Harry Potter fick mig att gilla böcker.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag har alltid tyckt om att vara kreativ på olika sätt och att skapa. Mitt första försök till bok skrev jag när jag var 14 år och den finns kvar någonstans som diskett. Jag snodde från allt och alla. Det var en blandning mellan Harry Potter, Sagan om ringen och Matrix. Jag har alltid sett upp till min farfar Rune Ericson som var filmfotograf för bland annat Ronja Rövardotter och Bröderna Lejonhjärta. De scenerna han fick till har varit något jag själv vill åstadkomma, via skrivande eller målning. Lättare sagt än gjort.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Jag är väldigt tacksam för min fru Frida som stått ut med deadlines och tjatande om boken och olika karaktärer. Jag läser Pia Lerigons hemsida varje dag och jag får så otroligt mycket tips, vilket sparar mycket tid i mitt skrivande. Torbjörn Löwendahl har hjälp mig mycket i mitt skrivande som lektör och redaktör.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Det roligaste tycker jag är att beskriva miljöer, det blir så mycket roligt som kommer upp i huvudet då. Det svåraste tycker jag nog är actionscener. Man vill att det ska hända mycket, samtidigt vill man lämna en del till läsaren att tolka, utan att det blir som en actionrulle.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag har lärt mig otroligt mycket sen jag började att skriva De bevingade. Hur jag skrev då och hur jag skriver nu är en stor skillnad. Nu börjar jag med att gå igenom vad karaktärerna har för mål, svagheter, styrkor och sedan går jag in mer på handlingen. Jag staplar upp hela boken utifrån en dramaturgi. Då vet jag innan jag börjar skriva hur och var exempelvis en stor vändning kommer för läsaren och karaktärerna.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Det är det absolut svåraste tycker jag. När jag har jobbat en hel dag, lekt med barnen och somnat till vid nattningen, så vill jag ingenting annat än att slänga mig i soffan. För mig fungerar ett strukturerande arbetssätt bäst, gärna några givna dagar i veckan och tider. Då blir det av. De sista månaderna av De bevingade var väldigt intensivt men då visste hela familjen att det kommer att vara så, men bara över en viss tid. Tränar jag inte blir jag trött och då har jag ingen lust att skriva, därför försöker jag att få till träningen till och från jobbet, men det är svårt. Jag har mycket olika intressen men jag ”lägger dem på hyllan” för ett tag när jag ska fokusera på boken. Man får improvisera och kombinera, ibland skriver jag i huvet på väg till jobbet och andra gånger skriver jag då barnen tittar på teve en lördagsmorgon.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag cyklar enhjuling och har fem olika modell för trick, landsväg och downhill. Jag kan även nysa fem gånger i rad på beställning.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Jag pratar ofta om ätstörning då min bok De bevingade nämns i tidning, radio eller sociala medier. En av huvudkaraktärerna lider av bulimi och träningsmani och det är ett ämne som inte får glömmas bort eller känna skam för. Jag vill kunna normalisera det och kan jag prata om det i samband med min bok kan jag alltid nå någon. Så svagheter lyfter jag gärna fram och förhoppningsvis kan personen utvecklas och man får följa dennes resa.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Förutom att ha extra vakande öron i min omgivning sprang jag förbi pappersbruket i Hallstavik när det rykte som värst. Jag sprang fram och tillbaka en halvtimme och andades in röken. I De bevingade nämns en fabriks stickande rök som bolmar upp ur skorstenarna och jag ville ta mig en närmare titt.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

En uppföljare till de bevingade får i nuläget vänta. Jag kände att jag behövde skriva något helt annat eftersom jag haft manuset i skallen i några år. Nu skriver jag på ett manus som skildrar Gävle under början av 1800-talet. Det är spänning och romans där klasskillnaden spelar stor roll. Det är otroligt roligt att skriva något historiskt men också lite besvärligt. Jag har mycket att hämta i form av gamla tidningar och intervjuer men det är ett långt förarbete och jag vill att det ska bli så bra som möjligt.

[Bibliografi]

De Bevingade (Whip Media, 2020)

Mats Strandberg: Konferensen

Titel: Konferensen
Författare: Mats Strandberg
Sidantal: 360
Förlag: Norstedts

Baksidestext:

En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen.

Vad konferensdeltagarna inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en.

Mina tankar:

Detta är författaren Mats Strandbergs senaste bok, det är hans tredje skräckbok.

Vi har nog alla en eller flera författare som klassas som favoritförfattare och när de kommer ut med en ny bok så går den före alla andra böcker. För mig är absolut Mats Strandberg en av mina absoluta favoritförfattare. Jag upptäckte han med hans skräckbok Färjan och efter den var jag såld, ja jag missade faktiskt honom och Sara Bergmark Elfgren när de kom ut med Engelforstrilogin, vilket jag så klar efteråt har rättat till.

När jag pratade med Mats Strandberg på bokmässan 2019 och han berättade om att han skrev på en ny skräckbok som var i genren slasher så blev jag lyrisk och längtade till att boken skulle komma. Jag vet inte hur många filmer jag slukat i denna genre, med så klart Fredagen den 13:e-serien som flaggskeppet.

Vi som har slukat dessa filmer kommer att känna väl igen oss i denna bok, men det blir á la Strandberg. Ett av grundtemana i dessa filmer är att det ofta utspelar sig på en avlägsen plats långt från civilisationen och chans till hjälp. Samt så brukar karaktärerna vara ungdomar som inte allt för ovanligt festar loss och tappar hämningarna. Ett sommarläger brukar vara ett perfekt ställe för detta. Att det finns vatten är också en sak som är vanligt.

Men Mats ändrar lite på reglerna men håller sig ändå trogen genren. Han tar ett gäng som jobbar inom kommunen och sätter dem i en stugby där de skall ha en konferens som handlar om ett kommande storbygge i kommunen, man har tänkt att bygga ett stort köpcentrum som kommer att lyfta kommunens ekonomi.

Boken börjar med en prolog som lite kryptiskt men grafiskt beskriver att något har hänt i denna stugby, något hemskt. Sedan hoppar handlingen tillbaka ett dygn och vi möter de personer som skall komma att tillbringa detta dygn i stugbyn.

Det är här som vi möter en av Mats Strandbergs många styrkor, han har en förmåga att beskriva karaktärer, eller rättare sagt gestalta dem, så att de blir levande och man känner att varje karaktär är unik. Det är små saker som i sättet de pratar, saker de gör. Boken har en långsam uppbyggnad, det tar strax över hundra sidor, alltså en tredjedel in i boken, innan hemskheterna börjar. Men det är inte en enda gång långtråkigt att läsa. Under dessa sidor så bygger han upp karaktärerna, förklarar konflikter som de har inom sig och kanske emellan varandra. Samtidigt hintar han om att någon spanar på dem. Förutom prologen så anar man som läsare att detta är lugnet innan stormen, kastrullen håller långsamt men säkert på att koka över.

Det han gör i denna bok är att sätta mänskligheten till sitt yttersta test (ok, det kanske han gjorde ännu mera i boken Slutet, som handlar om jordens undergång) och det är lite av en sak som kanske återkommer i alla hans böcker. Hur kommer personer av olika karaktärstyper reagera när de blir satta i och utsatta för situationer som inte hör till det normala? Bara dessa olika karaktärer satta i en stugby tillsammans gör att konflikter kommer att uppstå, att de sedan även har en skoningslös mördare efter sig gör ju inte saken bättre. När denna resa är slut så kommer vi att få uppleva många mörka sidor av mänskligheten.

När det kommer till det blodiga och brutala så har verkligen Mats fått till det. Vid en första tanke så tyckte jag att han kanske skulle ha kunnat köttat på lite mera (detta kanske säger mer om mig än om Mats), men så gick tankarna ett varv till och jag inser att han ligger på helt rätt nivå. Han har fått till känslan i både paniken och smärtan när någon blir dödad, för det kan jag säga utan att avslöja något viktigt i handlingen att personer kommer att dö, det är ju lite poängen i denna genre.

Ärligt talat så brukar slasher, i alla fall när det kommer till film, vara rätt så ytliga och det är bara blodet som räknas. Men det är här som Mats kommer in och ger handlingen ett djup och det är det som jag menade med att det blir á la Strandberg. Så jag kan inget annat än att stå upp och applådera Mats, han har gjort det igen. Jag är och kommer för alltid att vara en av hans, som Stephen King kallar det, constant reader och ser alltid fram emot nästa bok från honom.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Mats Strandberg:

Engelsforstrilogin (Tillsammans med Sara Bergmark Elfgren)
Färjan
Hemmet
Slutet
Monster I Terapi

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur   
Bokbloggar.se

Erik Bengtsson Meuller: Söder Om Himlen

Titel: Söder Om Himlen
Författare: Erik Bengtsson Meuller
Sidantal: 547
Förlag: Ebmeuller Böcker

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.

Baksidestext:

Jordens undergång, monster överallt. Vi har set det förut i populärkulturen, i nästintill varenda storstad. Men när civilisationen står på sin brant, vad händer då i en liten stad vid gränsen till Dalsland?

Följ med på et skruvat äventyr och ta reda på just detta. Vi dyker ner i den dalsländska staden Wäschbörg under samma morgon som apokalypsen drar igång, då Dirk och hans vänner vaknar upp bakfulla efter en stor hemvändarfest.

Utan alvedon, beväpnade med endast fantasi och vardagsföremål tvingas vännerna samla ihop en brokig skara människor i den lilla staden för att bekämpa apokalypsens monster. Det ger upphov till en rad märkliga och underhållande händelser, sprängfyllda med populärkulturella referenser och vibbar av heavy metal och moderna monsterberättelser.

Mina tankar:

Detta är mitt första möte med författaren Erik Bengtsson Meullers böcker, han har tidigare skrivit några fantasyböcker i en serie som han kallar Bableis Barn. Denna är däremot en annan genre, det är fortfarande inom fantastiken men nu i skräckens korridorer.

Det är som sagt en skräck, men det är inte en skräck som är ute efter att skrämma dig och få dig att rycka till vid minsta ljud och rörelse. Nej detta är den typen av skräck som är dör för att underhålla dig på ett sätt så att ett stort leende brer ut sig i ansiktet.

Boken är full av populärkulturella referenser och då från allt, det är musik, spel och film som lyfts fram. Ibland så hintas det bara och ibland så sägs det rätt ut. Är man insatt i många att dessa saker så kommer man att nicka igenkännande, troligen är det ingen som hittar allt. Detta är härligt att alla kan hitta sina saker som de känner igen och man kommer troligen om man väljer att läsa igenom boken en gång till att hitta nya saker som man missade vid första läsningen.

Boken börjar med att allt bryter ut och sedan är det inte en lugn sekund. Vart dessa monster verkligen kommer ifrån får vi inte reda på, prologen som inleder boken hintar lite om någon portal som de kommer ut från, men vart just denna portal leder vet vi inte. När allt kommer till sin spets så är detta inte någon viktig sak, är man jagade av blodtörstiga monster vars enda syfte är att slita dig i stycken så stannar man inte upp och lurar på vart de kom ifrån. Svaren på detta kan komma att komma längre in i serien, just nu gäller det bara att överleva. Detta är mycket bra att vi som läsare inte får allt förklarar för oss, bra val av författaren att hålla på detta.

Denna bok är 100 procent ren underhållning. Hade det varit en film så hade man kallat den för en popcornfilm så nu får man kalla den för en popcornbok, inte för att man skall äta popcorn när man läser en bok, risk för fläckar i boken. Detta är absolut inget negativt, ibland så behöver man en handling som man bara kan följa med i och njuta av resan. Boken, och säkert även författaren, tar sig inte på blodigt allvar och försöker inte vara djupare än vad den är. Det är spännande och underhållande med en del komiska inslag. Allt som krävs för att komma bort från den grå och tråkiga vardagen som för det mesta omger oss.

Karaktärerna som vi möter i boken är ibland riktigt extrema fall av stereotyper som vi brukar finna i denna typ av berättelser. Men det är skriver på ett sådant sätt som gör att man förstår att författaren har gjort detta val för att hylla genren i sig och inte på brist av fantasi. Även här ler man och känner igen dem.

Språket är lätt att ta till sig och det är bra driv i handlingen. Jag gillade verkligen denna bok och vill verkligen läsa mer i denna stil. Man har sett det väldigt ofta i film men i böcker så är det inte lika vanligt så denna välkomnar jag varmt.

Nu är det så att författaren har gett ut denna bok själv på eget förlag, likaså med sina andra böcker. För ett tag sedan så meddelade han på instagram att han lägger ner sitt förlag och drog in sina böcker från bokhandlarna. Att ge ut på egen hand krävde för mycket av honom på alla sätt, han hade bestämt sig att om böckerna skall komma ut på den stora marknaden så skall det bli genom en traditionell utgivning på ett förlag. Men han lade även till att böckerna finns tillgängliga genom honom direkt på instagram. Så om man finner hans böcker intressanta, vilket man bör göra om man gillar populärkultur, så skall man inte på hans instagram och stötta honom. Sprid ord om honom så att förlagen får upp ögonen för honom. För jag anser att han verkligen förtjänar detta.

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Författarporträtt: Ida Öhnell

Foto: AnnaCarin Isaksson

Berätta lite kort om dig.

Jag är konst- och kulturhistoriker och jobbar på Göteborgs naturhistoriska museum. Uppvuxen är jag på landet i Ulricehamns kommun i Västergötland. Jag skriver böcker och illustrerar lite av varje, så jag håller på med både text och bild. Min bok Trollkarlens arvinge gav jag ut själv via en Kickstarter-kampanj 2016. Den är alltså en av Sveriges första crowdfundade romaner och fick därmed en del uppmärksamhet i tidningar och magasin, samt andrapris i Selmapriset 2017. Sedan illustrerade jag Kungariket utan Namn åt författaren Arie D., Belletrist Publishing 2018. Jag har även illustrerat åt bland annat Lorensbergsteatern och Riksteater Väst.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Mitt intresse för fantastiken har alltid funnits där genom att mamma läste bland annat Narnia och Kung Arthur för mig. Som ung tonåring, när jag började läsa Sagan om Belgarion, Aurian och Sagan om Drakens återkomst, så förstod jag att det fanns en viss genre som fyllde mitt intresse för den mystiska sagan. Men om jag ska vara helt ärlig så blev jag fort besviken på fantastiken med sina ”perfekta” macho-män och platta kvinnoporträtt. Än argare blev jag när jag förstod att Tolkien systematiskt strukit alla de fantastiska kvinnoporträtt som finns i Vikingasagorna och istället skapat en ”ur-manlig arketyp” som många senare författare köpt rakt av. Så mitt förhållande till fantastiken har varit och är komplicerad även om jag absolut ser mig själv som författare inom genren - Och det händer mycket som förändrar genren hela tiden.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag skrev innan jag kunde skriva, gjorde små strippar med bilder och låtsastext som jag läste högt från. Så jag vet bara att jag alltid har gjort det. Men det är klart att det måste ha påverkat att jag växte upp i ett hus fullt med böcker.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Astrid Lindgren, C.S. Lewis, Maria Gripe, Don Rosa och många fler! Men mest har jag nog varit intresserad av en äldre berättartradition där vi inte kan veta vem som är upphovsperson eller vem som har skrivit ner dem. Gamla sägner som Kung Arthur, Vikingasagor eller Bröderna Grimms samlade folksagor. Jag har också funnit mycket inspiration till mitt skrivande bland illustratörer/konstnärer: Johan Bauer, P.J. Lynch, Arthur Rackham, Jenny Nyström, Anastasia Arkhipova och många fler!

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Dialog är helt klart det jag uppskattar mest. Det är då jag går in i huvudet på karaktärerna på ett mycket påtagligt sätt och storyn får ett eget liv. Jag tycker också om att skriva miljöbeskrivningar och stämningar, men det är ett helt annat tänk för mig så ofta skriver jag dialogen först och lägger in miljö och annat efteråt. Action är svårt att skriva men på något vis så blir det alltid mycket action i mina böcker ändå! Haha

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag lägger jag upp en mycket luftig dramatisk kurva med de viktigaste händelserna. Det måste finnas plats att gå andra vägar annars låser jag mig i skrivandet och det blir inte alls bra. Berättelsen måste få leva själv och liksom skriva sig själv. Man vet aldrig vart dialogen leder när karaktärerna får säga sitt (!) så luftigt schema är bra!

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Jag har valt att inte jobba fulltid, utan jobbar 60 % på museet. Om jag kommer fortsätta så får framtiden visa men just nu fungerar det bra.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Haha, att jag vet allt om höns! Jag har vuxit upp med höns och min pappa har dem fortfarande, så varje vår kläcks nya kycklingar 😀

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Jag brinner för komplicerade karaktärer och trovärdig dialog. Att det inte ska ha någon betydelse om det är en kvinna, en man eller annan, alla ska få vara både onda och goda, fula och snygga, svåra och lätta, glada och ledsna. Jag försöker undvika stereotypa karaktärer så långt jag kan. Jag brinner även för historia och den äldre sagotraditionen och jag vill överföra det intresset på mina läsare.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Samlar nog mer på inspiration/research från resor till storslagen natur och historiska platser, samt spännande samtal med människor, än just testar saker. Men kanske det märkligaste är en prova-på-dag i fäktning i London.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Jag har skrivit klart uppföljaren till Trollkarlens arvinge, den heter Häxans lärling (manus-namn), och vi får se om jag lyckas ge ut den också. Annars håller jag även på med ett eget bilderboksprojekt, ett gemensamt musikteaterprojekt och har några ofärdiga manus i datorn som väntar ivrigt på bearbetning.

[Bibliografi]

Trollkarlens arvinge, 2016
Kungariket utan Namn (illustratör), 2018
Häxans lärling (outgiven), 20??

Lovisa Wistrand: Dödsviskaren

Titel: Dödsviskaren
Författare: Lovisa Wistrand
Sidantal: 473
Förlag: Whip Media

Baksidestext:

Iszaelda är förgiftad och en fara för alla i hennes närhet. Ensam ger hon sig av för att finna den viktiga livsblomman, och Akares följer efter för att vinna tillbaka hennes kärlek. Samtidigt närmar sig mörkret och attacken från demonerna. Portalen måste stängas nu.

I Iszaeldas frånvaro axlar Naeva rollen som ledare och gör allt för att samla allierade inför den kommande invasionen, men hur ska hon få städerna att inse allvaret? De är för få, och fienden för många. Keelan ger sig av för att häva Nyx förbannelse och Nyx vill bara finna Iszaelda. Allt är en enda härva, gruppen är splittrad och hotet kryper närmare och närmare. Känslorna flammar, svärden slår och kärleken svider i hjärtat.

Kommer Iszaelda att återvända i tid? Vad finner Keelan i skogens djup? Kan Nyx förbannelse hävas? Vem offrar sig själv och sin framtid för att rädda dem alla? Och vem kommer att kunna viska med de döda?

Mina tankar:

Detta är författaren Lovisa Wistrands tredje och avslutande del i sin fantasyserie Alvblodstrilogin, de tidigare heter Drakviskaren och Demonviskaren. Denna kom ut 2019.

Då det är en del i en serie så skall man ha läst de tidigare böckerna innan man ger sig på denna. Man får lite uppfriskat minne i början av boken om det är ett tag sedan man läste förra boken, vilket det var för mig. Med hjälp av detta så återfick jag minnet om de viktigaste händelserna och fann mig snart indragen i denna värld.

Boken tar vid där den andra slutade, efter karaktärernas resa i dödsriket så är det många saker som ändrat sig för dem. Men det är inte bara dem som har ändrat sig genom deras agerande, hela världen står nu inför en invasion som måste stoppas. I denna bok så ställs alla karaktärer till sitt yttersta när de måste finna en lösning till sina egna problem och det allmänna hotet mot världen. Många prövningar kommer att möta dem när de på egna håll måste finna svaren.

Det är en episk fantasyberättelse som målas upp i denna serie. Men i stället för att fokusera på det storslagna så får vi en nära kontakt med några karaktärer som spelar en central roll i den stora händelsen.

I förra delen så hade jag lite invändningar på att författaren valt att skriva ur ett jag-perspektiv oavsett vilken karaktär det är vi följer, i första boken så var det endast huvudkaraktärens, Iszaelda, perspektiv som var skrivet i jag-form. Jag kände att det var svårt att avgöra ur vems synvinkel det var man upplevde händelserna. Här är det upplagt på samma sätt men denna gång hade jag inga invändningar emot det och kände att det inte var några problem att känna av vem det var man följde. Detta jag-perspektiv gjorde att man befanns sig nära karaktären och man kunde lättare uppleva och känna detsamma som karaktären.

Det är en rik värld som vi får ta del av här och tillsammansmed det stabila språket som är fylligt och målande så blir resultatet en fantasyserie av hög kvalité. Denna sista del bjuder på många spännande händelser och vändningar, man sitter ibland med hjärtat i halsgropen för att man oroar sig över de olika karaktärerna, man är aldrig säker på utgången.

Författaren knyter ihop trådarna bra och när man har läst det sista kapitlet så känner man att man har fått svar på det mesta samtidigt som det känns som att karaktärerna kommer att leva vidare i denna värld även efter sista sidan, de har blivit levande och har ett liv som är större än serien i sig. Det är då jag anser att en författare har lyckats.

Men om det verkligen är det sista som är sagt om denna värld återstår att se, i efterordet så nämner författaren att en viss karaktär förtjänar en egen bok. Vem vet kanske en dag så skriver hon den och det skulle vara kul och intressant att läsa.

Tidigare omdömen om författaren:

Drakviskaren (Alvblodstrilogin #1)
Demonviskaren (Alvblodstrilogin #2)
Equidae

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar