söndag 28 februari 2021

Jenny Lundin: Slaktmarker

Titel: Slaktmarker
Författare: Jenny Lundin
Sidantal: 168
Förlag: Swedish Zombie

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.


Baksidestext:

Patrik Manfred är en finanskille som drömmer om pengar och framgång. När företaget han jobbar på tas över av en ny ledning får han chansen att visa vad han går för. I sin iver att visa sig duglig begår han ett ödesdigert misstag. Eller är det en komplott han utsätts för? En komplett orkestrerad av HR-chefen Lovisa Adler? När Patrik försöker ta sig ur knipan kastas han in i en malström av händelser som snabbt rör sig mot själva existensens utmarker.

Mina tankar:

Detta är författaren Jenny Lundins debutbok, hon har tidigare skrivit noveller. Det är den tredje boken i förlaget Swedish Zombies Den Nya Skräcken, som är en serie kortare romaner och, som namnet säger, rör sig inom skräcken.

När jag började läsa boken så började jag dra lite liknelser med huvudkaraktären i American Psycho, som heter Patrick Bateman. Vet inte om det var för att den utspelade sig i finansvärlden och/eller att karaktärerna har samma förnamn. Och att det är en rätt så blodig historia. Karaktärerna är inte direkt lika men jag vågar ändå på mig en gissning att det kanske finns någon slags hint med detta. Det även vara jag som ser kopplingar som inte existerar.

Det är en rätt så blodig och surrealistisk handling som målas upp för våra ögon när vi läser denna. Vi vet inte vad som är sant och vad som bara finns i karaktärens fantasi, det är en balans som hålls uppe igenom hela berättelsen. Eller är det så att allt är sant? I denna berättelse, som kan liknas en feberdröm, kan vi aldrig vara säkra.

När det kommer till stämningen så skulle jag vilja säga att det finns någon som liknas med stämningen som man får när man ser en film av David Lynch, det finns något som man inte ser och förstår allt av men det ligger där som en obehaglig hinna över handlingen. Nu menar jag inte obehaglig i något negativt utan det är den känslan man vill ha när man läser eller ser skräck. Något som får dig att spänna dig och bli nervös. Varför vi vill få känna den känslan vet jag inte, men många och jag är en av dem, gillar att bli skrämda av skräck. Nu kanske inte denna bok är så kryptisk som Lynchs filmer brukar vara men det är han jag kommer att tänka på.

Språket är lätt att ta till sig och det finns även ett djup i det. Skräckstämningen infinner sig och det finns gott av det blodiga, eller om man skall kalla det för det köttiga.

Boken innehåller även en extra novell, en bonusnovell som det står. Efter att ha läst klart huvudberättelsen så förväntade jag mig en fristående berättelse. Men till min glädje så var det en novell som utspelar sig en stund efter händelserna i romanen. Jag tycke att denna extranovell gav en extra dimension till handlingen som utspelade sig i själva romanen. Den förklarar en del saker men den bygger även vidare på andra saker och vi inser att det kanske är något ännu större som är på gång här.

Så denna är en perfekt läsning om du vill ut på en resa på skäckens väg, det blir en psykedelisk tur ner i hommage till den klassiska skräcken men även den moderna. Ser fram emot att läsa mer från författaren.

Häftad Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

lördag 27 februari 2021

Joni Huttunen: Elddjur

Titel: Elddjur
Författare: Joni Huttunen
Sidantal: 240
Förlag: Doppelgänger

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.


Baksidestext:

I himlen brinner rävarnas eld och i Lumi brinner saknaden. Endast kylan och fysisk ansträngning kan få henne att glömma.

Lumi, en ung lovande skidtalang, blir erbjuden och en plats på ett elitläger. Det är hennes chans att nå toppen och hon ger allt. Men under de stenhårda träningspassen händer något. Nya skrämmande nivåer av tillvaron visar sig och hon ställs inför flera svåra val och ett djupt mörker.

Mina tankar:

Detta är författaren Joni Huttunens andra bok, den första heter Barrfiolernas Rike som skall vara en spökhistoria. Även denna rör sig bland det mystiska och övernaturliga.

Vi möter det unga skidåkarhoppet Lumi, som kommer in på ett skidåkarläger. När hon är ute i skidspåret och pressar sig till det yttersta så stöter hon på något som hon aldrig har upplevt förut, hon upplever att hon kommer till en annan plats och hon ser saker som inte borde existera. Hennes tränare kallar det för väggen, att hon har tagit sig igenom en hinna till en annan plats eller dimension.

Det är lite av en surrealistisk handling som målas upp. Vi befinner oss nära naturen då i form av den kalla vintern, när vi är där ute i naturen så är det lätt att kunna föreställa sig att det finns något mer där ute, något som vi kanske bara kan ana, en annan plats. Gränsen mellan verklighet och det övernaturliga suddas ut och vi kan träda över den.

Jag tycker att författaren verkligen har fått till stämningen när det kommer till miljöerna med vinterlandskapet. Det övernaturliga eller mystiska lägger till en extra dimension till handlingen och den känns stabil och att den hör hemma i den.

Det övernaturliga är inte skrämmande på det sättet som en rysare brukar vara så därför vill jag inte direkt klassa den som en skräckberättelse, och jag tror inte det är heller det som författaren vill få fram. Men det övernaturliga eller det okända kan skrämmas på ett annat sätt och det är just det som den gör i denna handling, det ligger en fara i det övernaturliga, men det finns även något annat. Något som har att göra med huvudkaraktären och att hon behöver finna sig själv eller i alla fall en plats i livet.

Jag är ju inte så intresserad i sport och när jag började läsa denna så tänkte jag att det kanske skulle bli för mycket av det så att jag tappade intresset, men det behövde jag inte ha varit rädd för. Delen med skidorna och sporten har en central roll men den tar inte överhand utan istället så flyter den bra ihop med resten av handlingen och utgör en helhet som hänger ihop och fungerar tillsammans med varandra.

Så jag rekommenderar denna till alla som vill ha en berättelse som tar upp en del filosofiska aspekter om livet och kryddar det med en dos övernaturligt. Det finns både ett djup och en spänning i handlingen. Jag kommer absolut att läsa mer av denna författare, får spana in hans debutbok också för den har jag inte läst ännu.

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

fredag 26 februari 2021

Författarporträtt: Annie Erixon


Berätta lite kort om dig.


Min debutbok Drakfödd hade release den 8 februari och jag jobbar just nu på del två i Legenden om Den eviga isens land. Som helt ny författare handlar allt om ett lärande och det är fantastiskt roligt att få titta in i hur bokbranschen fungerar. Det är också lite nervöst hur boken kommer tas emot och om den ens kommer nå ut till någon större kundkrets.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Första gången jag såg Sagan om Ringen på bio. Jag har alltid älskat det som anses vara övernaturligt men först då insåg jag att det fanns en hel genre och jag har aldrig lämnat det spåret…

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag har alltid skrivit. Så länge jag kan minnas. Och alla som någonsin läst några av mina texter har uppmuntrat mig, särskilt mina föräldrar. Inspiration finner jag överallt. I ett samtal med en vän, en särskilt bra bok, ifrån naturen omkring mig.

Drakfödd påbörjades 2017 och den har fått växa fram steg för steg. Den handlar om det klassiska onda och goda men även vad som gör det värt att leva och utvecklas. Den handlar också om hur viktigt det är att känna till historien och kunskap som tidigare generationer har lämnat efter sig. Det är frågor som är viktiga för mig och något jag hoppas kunna förmedla vidare.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Såklart hämtas mycket inspiration ifrån Tolkien. Men jag uppskattar mer och mer berättelser där det inte är helt självklart vem som är ond eller god, så som i George. R.R. Martins böcker eller Joe Abercrombie för att nämna några exempel. En personlig favorit är Scott Lynchs Gentlemen bastards även om jag aldrig skulle kunna skriva en berättelse som den.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Det roligaste (och lättaste tror jag) är att skapa karaktärerna och världen de ska leva i. Jag börjar alltid där, sedan får handlingen komma lite av sig själv. Det är däremot svårt att veta om man har rätt balans mellan action, miljöbeskrivningar och djupare dialoger så att berättelsen verkligen blir underhållande.

Hur ser din skrivprocess ut?

Kaos. Min skrivprocess är definitivt ett kaos. Jag börjar alltid på frihand (har alltid ett anteckningsblock med mig) och då skriver jag ner det jag kommer på just där och då. Ibland är det en hel scen, ibland en replik eller beskrivning, allt i total oordning. Sedan ska detta passas in i mer kronologisk ordning och då jobbar jag i Word på datorn. Jag har ingen plan från början om hur allt ska se ut, utan det kommer alltid efterhand och ändras om flertalet gånger också.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Jag skriver i perioder. Och då gör jag inte mycket annat än skriver. Som tur är bor jag ensam så det påverkar ingen annan än mig. Men med heltidsarbete, häst (och just nu en trädgårdskurs) räcker timmarna sällan till och det blir ofta dåligt med sömn när kreativiteten flödar…

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag älskar sarkastiska citat.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Naturen. Naturen måste få ta plats i texten, och jag hoppas att min kärlek till naturen kan smitta av sig på andra så att vi alla blir lite mer rädda om den enda jord vi har.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Jag har ännu inte behövt utsätta mig för något värre än sena nätter och högst osociala perioder i mitt skrivande.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Release för min första bok var den 8 februari. Så nu är det bara att fortsätta försöka få nummer två i serien färdig.

[Bibliografi]

Drakfödd (Ekström & Garay, 2021)

torsdag 25 februari 2021

Kersti Vikström: Vitterstigar

Titel: Vitterstigar
Författare: Kersti Vikström
Sidantal: 322
Förlag: Visto Förlag

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.


Baksidestext:

Människorna har nästan lyckats fördriva alla väsen från det en gång blomstrande kungariket Höstmarken. Men i skogarna vid norra gränsen är det oroligt.

Dit kommer Mika, den bortskämda och ärelystna bonddottern, för att göra värnplikt vid Skogsvaktens gränspostering.

Dit kommer också Alve från strandhedarna, som hellre räddar väsen än dödar dem och torpflickan Hillevi, som bara vill få ett liv i frihet.

Till gränsvakten kommer också Sigrid, som just har upptäckt att hela hennes liv som rikets kronprinsessa är en lögn. Utmaningarna hon möts av tvingar henne att söka svaret på frågan om vem och vad hon egentligen är.

Och hos de underjordiska drömmer Silverstrimma i natten om att återskapa de gamla stigarnas tid, då hans folk var Ängsvittra och levde mitt bland människorna.

Det är början på en rad händelser som innebär att både människor och väsen måste söka sig till nya vägar, eller gå under.

Mina tankar:

Författaren Kersti Vikström har tidigare gett ut ungdomsboken Gycklarens Arv och medverkat i novellsamlingar. Denna är en fantasyroman som riktar sig till lite äldre ungdomar och uppåt.

Detta är en fantasybok som rör sig bland väsen och folkslag från de gamla folksägnerna. Vi har vättar, älvor och andra väsen, kanske till och med några påhittade, det var några som jag inte kände igen, men så är jag inte så påläst om de gamla sägnerna.

Detta att svensk fantasy rör sig just bland dessa folksagor är något som jag kanske ser som en slags trend bland fantastikförfattare i Sverige. Har inte tänkt på detta tidigare men det slog mig nu när jag läste denna bok och tänkte att detta kanske är en stil som formar den svenska fantastiken och kanske behövs för att sätta den på kartan även utomlands. Lite som man säger om de svenska deckarna, att det får sin egen stil som präglar den.

Detta är lite något som man kan kalla för skogsfantasy. Vi har en närhet till skogen och dess djur och myter, men i denna värld som målas upp här är den hotad på grund av att människorna aktivt jagar bort alla väsen ur deras land. De jagar dem och antingen använder de som något som liknas som slavar, alternativet är att döda dem.

Det är en rätt som grym och mörk värld som vi stiger in i. Nu vill jag inte dra får många paralleller med vår värld och tolka in allt för mycket av vad författaren vill få fram med sin berättelse. Men denna hetsjakt och till och med utrotning av de olika varelserna kan man lätt dra liknelser med främlingsfientlighet som har förekommit, tänker på andra världskriget, och fortfarande förekommer.

Människorna i boken har växt upp med en rädsla om de onda varelser som lurar i skogarna. Men är verkligen allt som de har fått lära sig sanningen? Ungdomar skall ingå i en gränsvakt och några av dem som kommer dit börjar ifrågasätta vad det är som pågår.

Det är en intressant och spännande konflikt som målas upp. Det som är bra att det inte finns någon sida som är direkt onda, det skulle i så fall nästan få bli människorna. Denna gråzon är en bra sak som sätter ett djup till handlingen.

Språket är lätt att ta till sig och bakgrundshistorien till denna värld känns bra uppbyggd. Det som man kanske kan störa sig lite på är det är många hopp mellan perspektiven, alltså ur vems man ser det. Det är inte alltid så tydligt att det byts till en annan karaktärs synvinkel. Det är inget som direkt stör men ibland så blir det lite förvirrande.

Så detta är en helt okej fantasybok som bjuder på en del intressanta infallsvinklar och även på kanske några tankar om både naturen och om att möta det okända och annorlunda.

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

måndag 22 februari 2021

David Baldacci: Geniet

Titel: Geniet
Författare: David Baldacci
Sidantal: 463
Förlag: Bra Böcker

Baksidestext:

Före detta Secret Service-agenterna Sean King och Michelle Maxwell är förföljda av sitt senaste fall. När Sean inser att Michelles inre demoner håller på att förgöra henne ordnar han så att hon, om än motvilligt, får psykologisk hjälp. Men istället för att fokusera på sitt tillfriskande, upptäcker Michelle att någonting inte står rätt till på sjukhuset…

För att bekosta Michelles sjukhusvistelse åtar sig Sean ett riskfyllt uppdrag. En forskare, Monk Turning, har dött under mystiska omständigheter nära Babbage Town, en hemlighetsfull institution bestående av en excentrisk grupp vetenskapsmän och kryptografer, finansierad av ett mäktigt företag. Samtidigt har den döde mannens dotter Viggie, ett pianospelande underbarn, sina egna hemligheter. Och vad har egentligen frasen ”koder och blod” för betydelse?

Mittemot Babbage Town, på andra sidan York River, ligger CIA:s elitträningsläger Camp Peary, där Monk Turnings kropp hittades. Sean har både FBI och CIA i hälarna: kommer han att kunna hitta mördaren och avslöja sanningen innan han själv blir ett mordoffer? Och kommer han att hinna rädda Michelle från sig själv?

Mina tankar:

Detta är författaren David Baldaccis tredje bok om Sean King och Michelle Maxwell, två före detta Secret Service-agenter som nu arbetar som frilansande detektiver. Denna kom ut 2007, på svenska 2008.

Detta är som sagt tredje boken och jag läste de två tidigare för cirka femton år sedan så jag hade inte direkt några minnen om de tidigare böckerna. Jag misstänker att det skulle löna sig att man läser dessa i rätt ordning, och även minns dem, då det är saker som skall ha hänt i förra boken som spelar en stor roll i vilket tillstånd som Michelle är i. Dock så hänger man med ändå i handlingen, och man får rätt så bra förklarat om vad det är som har hänt.

Vi kastas rätt in i handlingen och möter en Michelle som inte mår så bra psykiskt. Saker händer och hon utsätter sig för en fara som får Sean att inse att hon behöver hjälp. Hon skrivs in på en avdelning. För att kunna betala avgifterna så tar Sean på sig ett uppdrag om ett misstänk dödsfall, en vetenskapsman har begått självmord, men något känns inte rätt och man misstänker mord. Vetenskapsmannen har jobbat på an anläggning som ligger mitt emot en CIA-anläggning.

Under tiden som Sean undersöker dödsfallet så upptäcker Michelle att något inte står rätt till på den avdelning som hon ligger på. Genom nästa halva boken så hoppar handlingen mellan Sean och Michelle tills hon återförenas med Sean.

Vi får lära känna Michelle lite bättre då vi dyker ner i hennes barndomsminnen och försöker hitta orsaker till varför hon mår som hon mår och vad det var som fick henne att ändra personlighet när hon var sex år.

Baldacci för handlingen fram med en säker hand. Han bygger upp spänningen med korta kapitel och ett språk som flyter på riktigt bra. Han lägger upp handlingen på ett bra sätt, man känner igen hans stil både när det kommer till karaktärer och historia, vi har konspirationsteorier och agenter.

Ett plus tycker jag det är att det finns en bihistoria om Michelles barndom, detta ger ett mera djup till karaktären. En del ser det kanske som utfyllnad i handlingen men jag ser det som en karaktärsfördjupning. Vi får reda på en hel del när det kommer till detta, allt kanske inte får sin lösning och en del av svaren vi får kanske öppnar upp för nya saker. Om Baldacci har följt upp detta i de senare böckerna om Sean och Michelle vet jag inte, men det skall bli spännande att se.

Slutsumman blir att detta är en stabil thriller som bjuder på spänning och en handling som underhåller. Om man gillar Baldaccis andra böcker när det kommer till handling och språk så kommer man även att gilla denna. Har man inte läst någon av honom ännu kan jag varmt rekommendera denna serie, men man skall då börja med första boken, som heter Den Gemensamma Nämnaren.

Omdömen om andra böcker av författaren:

Samlarna (Kamelklubben #2)
Dagen Noll (John Puller #1)
Jakten På Amos Decker (Amos Decker #1)
De Bortglömda (John Puller #2)
Lång Väg Till Rättvisa (Atlee Pines #1)
Minuten Före Midnatt (Atlee Pines #2)

E-bok Bokus Adlibris 

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

söndag 21 februari 2021

Författarporträtt: Mattias Olsson


Berätta lite kort om dig.

Jag heter Mattias, är 27år och bor tillsammans med min sambo och son i Eslöv. Jag jobbar som butiksmedarbetare och skriver just nu också på uppföljaren till min debutroman Mokadji - Den gyllene stenens kraft. När jag inte skriver gymmar jag, hänger ute i naturen eller drar på cykelutflykter och grillar i skogen.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Redan som liten älskade jag sagor och äventyr. Jag hittade på egna berättelser som jag berättade för mina föräldrar och syskon innan jag kunde skriva. Ofta så lekte jag också egna sagoäventyr tillsammans med mina kompisar som fick vara olika karaktärer i berättelserna. Men det var nog först när Harry Potter och Sagan om ringen kom på film som intresset väcktes på riktigt. Det var också i den vevan som jag skrev min första berättelsen om Sirius och Erik, som är grunden till Mokadji.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag har fått mycket uppmuntran från mina lärare, genom hela min skoltid.

Jag har alltid fantiserat om andra världar och lekte mycket fantasy lekar, så som att fäktas med pinnar, skjuta låtsas pilbåge på monster, med inspiration från bland annat Sagan om ringen. Intresset för att skapa egna fantasyvärldar växte mer och mer och i åttoende klass fortsatte jag att skriva på berättelsen om Sirius och Erik.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

JK Rowling, och Christopher Paolini skulle jag nog säga. Jag inspirerades mycket av att Paolini var så ung när han gav ut Eragon vilket gav mig förhoppning om att själv kunna skriva en bok i tonåren. Hans story var något som gav mig mycket inspiration och fick Mokadji att börja växa till något mer än bara en berättelse.

JK Rowling har också varit väldigt betydelsefull. Jag började läsa Harry Potter redan i första klass och slukades helt av hennes magiska värld.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Jag tycker om att skriva om miljöer och långa händelsekedjor. Men om jag inte är i Flow blir det bara krystat. Det jag har svårast för är nog dialoger och sekvenser där det inte händer så mycket.

Hur ser din skrivprocess ut?

Processen har sett olika ut mellan böckerna. Första boken har ingen egentlig början eftersom den bara utvecklats. Så det var mer eller mindre bara redigering. Den andra boken, som jag skriver på nu var därför lite läskig att påbörja, bland annat för att det var så annorlunda. Men det jag gjorde var att jag strukturerade upp en tidslinje över vad som skulle behöva ske. Därefter delade jag upp den i 21 kapitel som jag sammanfattade men några meningar. Sedan var det bara att börja skriva. Jag skrev först en kladd, bara för att få ihop storyn. Inga djupa beskrivningar, actionscener eller dialoger. Jag ville bara få ner allt och se om det gick ihop. Det fanns en hel del uppenbara brister i tidslinjen men när jag fått ihop första utkastet var många problem lösta. Nu sitter jag och redigerar manuset och då jobbar jag mycket med färgkodning. Jag markerar det som behövs utvecklas, tas bort, skrivas om osv i olika färger så att jag vet vad jag ska fokusera på när jag går igenom texten.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Jag skriver när det blir tid över till det. Det brukar i princip alltid vara sent på kvällarna. Beroende på hur sent det blir brukar det bli någonstans mellan 30-90 minuter.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag har varit med och riggat scenen till Avicii vid en spelning i Malmö. Dock så var han inte så känd vid den tidpunkten, så det var inte förrän långt efter som jag insåg att det var han.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Djurrätt! Jag tycker att samhällets syn på djur, särskilt de djur vi äter och klär oss i, är fruktansvärd.

När jag skrev första boken så utgick jag endast från mina tidigare manus men nu när jag skriver på andra boken har jag det mer i åtanke.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Kan inte komma på något konstigt. Däremot tog jag kontakt med en pilot för att få flygscenen i första kapitlet i första boken så trovärdig som möjligt.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Just nu skriver jag på andra boken om Sirius och Eriks äventyr i Mokadji och den 25:e Februari släpps första boken som ljudbok.

[Bibliografi]

Mokadji - Den gyllene stenens kraft (Visto Förlag, 2019)

lördag 20 februari 2021

KG Johansson: De Kallar Oss Zombier

Titel: De Kallar Oss Zombier
Författare: KG Johansson
Sidantal: 267
Förlag: Hoi Förlag

Baksidestext:

Mina slavar, tänkte hon, och sedan: nej. Mina husdjur. Min köttboskap, lydigt på väg till sin fålla, medvetna om att de fruktar något eller någon, men inte om att jag är dödsängeln som tvingar dem att färdas genom mina egna tarmar…

Hon tänkte: jag ska äta era hjärnor.

Hon tänkte: döden är mer levande än livet.

Mina tankar:

KG Johansson är en riktigt produktiv författare, han har skrivit över tjugo romaner och lika många ungdomsböcker. För det mesta så rör han sig inom fantastiken och då först och främst science fiction eller skräck. Denna gång så är det skräck och det är zombiegenren som han ger sig på.

Boken börjar lite lugnt med ett gift par som verkar ha problem med att få barn, samt att de har kommit in i den vardagliga tristessen där allt går på rutin och är fast i ett hamsterhjul. Men något händer som ändrar på allt och tristessen är som bortblåst och utbytt mot mer brutala och groteska saker. Det dröjer inte länge innan kroppsdelar lossnar och blodet stänker.

Det är inte direkt den vanliga synvinkeln vi får av zombiegenren och det är verkligen inte den vanliga zombien som vi möter. Vi möter en kvinna som förvandlas till något annat, hon blir något som vi kan kalla för zombie, då hennes lust för kött kan liknas vid detta, men hon är inte den hjärndöda varelsen som vi kanske är van vid när det kommer till denna genre. Hon fungerar som vanligt och har en tankeverksamhet. Det är henne som vi följer genom boken, hur hon upplever förändringen och hur hon agerar.

Jag tycker att KG Johansson både följer den traditionella uppbyggnaden av en zombieepidemi och går lite sin egen väg. Vi som sett och läst tidigare verk i genren kommer att känna igen grundelementen, men vi kommer att få se dem ur andra synvinklar i och med att det är en slags zombie som vi följer. Jag tycker att detta är en trevlig vinkel, om man nu kan kalla att äta kroppsdelar för trevligt, som känns fräsch på ett sätt.

Det är ett lättsamt språk och det är ett bra div i handlingen. Den är såklart delvis blodig och våldsam då det handlar om zombies som dödar och äter människor, men den ligger på en nivå som gör att det inte blir något gottande i det brutala utan finns där som en krydda till handlingen, som även man kan finna lite filosofisk.

Slutsumman blir ett härligt tillskott till zombiegenren som bjuder på en underhållande läsning.

Tidigare omdömen om författaren:

Biotika
Svarthunden
Tosh
Beatrice
Ett Slags Frihet
Arkitekterna

Pocket Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

torsdag 18 februari 2021

Håkan Mattsson: Reliken - Stjärnornas Budbärare

Titel: Reliken – Stjärnornas Budbärare
Författare: Håkan Mattsson
Sidantal: 391
Förlag; Whip Media

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.


Baksidestext:

Om Martin tror att sommarjobbet i Vela kyrka kommer att bli långtråkigt misstar han sig. Han sköter sitt jobb men finner en rad föremål som är mycket äldre än kyrkan själv. Samtidigt får han en krypande känsla av att vara iakttagen. Martin upptäcker en hemlig relikgömma, och omedveten om faran börjar han nysta i mysteriet. Med sanningen inom räckhåll inser han dock att det som började som ett nyfiket sökande har utvecklats till en desperat jakt där ett misslyckande innebär döden.

Från de mörka gravvalven under Vela kyrka, via Roms djupaste katakomber och vidare ut över de snöklädda Alperna fortsätter jakten, men tiden är på väg att rinna ut.

Vad är det för hemlighet som bevarats så länge och som människor ljugit, krigat och dött för under femhundra år?

Hur kan en spansk 1500-talsprästs ödesdigra beslut slunga iväg en artonårig sommarjobbare på en vildsint jakt över fyrahundra är senare?

Och den svåraste frågan av dem alla: är mänskligheten redo för Den Stora Sanningen?

Mina tankar:

Författaren Håkan Mattsson har tidigare skrivit ett antal barnböcker samt en humoristisk roman, detta är hans första spänningsroman.

När jag först hörde talas om denna bok så såg jag även att den ofta liknades med Dan Browns böcker. Och nu när jag har läst den så kan jag förstå liknelsen, har dock sett att författaren helst inte vill jämföras med honom då det inte är för att efterlikna Dan Brown han har fått idén till denna bok. Inspirationen kommer istället får författarens jobb som kyrkvaktmästare.

Detta är en spänningsroman som rör sig i kyrkans värld, både nutida och historiskt. När det kommer till religionen så har det inte direkt med själva tron att göra utan själva miljöerna med dess rika historia som sträcker sig långt tillbaka. Vi har vår huvudkaraktär, Martin, som börjar sommarjobba som kyrkvaktmästare. Kyrkan han jobbar i döljer en hemlighet som sträcker sig femhundra år tillbaka i tiden. Tack vare av hans intresse över historia så kommer han hemligheten på spåren och börjar forska i den. Det visar sig vara en hemlighet som vissa inom kyrkans värld vill komma över av olika orsaker. Med hjälp av ledtrådar så kommer Martin närmare hemligheten och dess sanning, men det är en farlig väg.

Med detta i tankarna så förstår man nog likheten med Dan Brown, men detta är en som sagt en egen spänningsroman som rör sig inom samma stil av genre. Jag skulle säga att denna bok är mera jordnära än vad Dan Browns böcker är, vi har inga superskurkar och heller inte invecklade gåtor och mysterier i varje tavla, bok och mönster som vi möter. Det finns ledtrådar som huvudkaraktärerna får reda på, men det är mera att de söker reda på fakta istället för att lösa gåtor.

Det är en spännande berättelse som målas upp, kyrkan med sin, som sagt, rika historia, som även är rätt så brutalt och hemsk, är en bra bakgrund till ett äventyr som bjuds på här. Vi rör oss i antika byggnader som fortfarande står kvar och man kan lätt tänka sig att dessa gamla plaster döljer på många saker.

Det är en trovärdig konspiration som målas upp här, det enda som man kanske känner inte är trovärdig, om man nu skall leta efter det, är att en artonårig sommarjobbare är den som knäcker lösningen på hemligheten som bevarats så länge. Man tänker ju att andra mer insatta borde ligga stegen före honom och löst det för längesedan, men det är inget som man bryr sig om när det kommer till en äventyrsroman som denna, man behöver ju sin huvudkaraktär och detta är ju bara fiktion och då är det tillåtet att tänja på trovärdigheten.

Det är ett bra språk och det är ett bra flyt i handlingen som är informationsrik och detaljrik utan att tappa tempo. Kanske hade man fått lära känna vissa karaktärer lite mera, man kom dem inte in under huden så att säga. Men det verkar lite som att författaren har planerat att det skall bli fler böcker om dessa karaktärer, i alla fall så hintas det om det när man läser författarpresentationen inne i boken, där står det att det är första delen i en serie. Så detta ger ju möjlighet till att karaktärerna växer under seriens gång och man delvis får reda på mer om dem. Jag återvänder gärna.

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

tisdag 16 februari 2021

Författarporträtt: Daniel Andersson


Berätta lite kort om dig.

Överlag är jag nog en rätt enkel person som uppskattar lugn och ro i vardagen. Jag bor i Enköping med sambo och två barn och till vardags jobbar jag som byggnadsingenjör/konstruktör där jag ritar och dimensionerar husstommar. Annars har jag en liten dragning åt fiske och friluftsliv, gillar att påta i trädgården och snickra på huset, läser gärna böcker eller streamar någon bra serie och bara slappar i soffan.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Fantastiken har alltid funnits med mig och det är svårt att sätta fingret på en enskild grej som väckte intresset. Inte helt oväntat började det väl när jag var liten, och jag minns att jag uppskattade de tecknade versionerna av Bilbo och Sagan om Ringen, böckerna om Indiana Jones och Ronja Rövardotter, serietidningar med Conan och Daredevil och allt tecknat på teven.

Sen fördjupades intresset på 90-talet, först när jag såg Jurassic Park på bio och senare när jag lånade första delen av Robert Jordans The Wheel of Time på biblioteket. Det tog ytterligare fart på högstadiet när jag började läsa Stephen King och sen går det så klart inte att blunda för upptäckten av Star Wars.

Jag tror att det ovan nämnda alla bidrog på sina sätt och jag har nog alltid sett fantastiken som en naturlig del (och en majoritet) av den underhållning jag konsumerar.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag har gillat att skriva och skapa världar så långt jag kan minnas. Grunden lades när jag lekte med mina allehanda leksaker hemma i pojkrummet och byggde upp episka världar med händelseförlopp som sträckte sig över dagar och veckor och gick i och ur varandra. Jag var väl inte så lite inspirerad av Marvel och DC, och jag kan fortfarande fascineras av större fiktiva universum, med fristående berättelser som ändå är sammankopplade med varandra genom karaktärer, miljöer och så vidare. Hur som helst uppslukades jag av mina berättelser och började så småningom att skriva ner dem i synopsis, världsbyggen och halvfärdiga manus. Även om de inte kom längre än så, var det de som fick mig att börja överföra fantasin till någonting skrivet.

Sen dess har jag haft skrivandet med mig hela livet, främst som en periodvis hobby. Det är först under de senaste åren som jag började skriva ”på riktigt” och i början på 2019 hade jag knåpat ihop min första roman.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Det finns ingen specifik författare som har betytt mer än någon annan, utan det är flera som har bidragit med små bitar av inspiration här och var. Det kan vara allt från hur författarna skapar världar, till deras berättarglädje eller bara underhållningsvärdet i deras berättelser. Mestadels läser jag fantastik, men jag försöker läsa brett och kan finna inspiration i andra genrer.

I skolan fick jag bra betyg på mina uppsatser och flera svensklärare läste upp mina berättelser för resten av klassen. De pushade mig även att skriva på fritiden, men det var min lärare på högstadiet som först fick mig att tro på att jag faktiskt kunde göra det här.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Jag brottas en hel del med att sätta mig in i karaktärernas huvuden och göra dem levande, så där behöver jag lägga ner mycket jobb, framför allt i redigeringsfasen.

Annars är actionscener roliga att skriva, jag gillar när det händer grejer. Jag har fått höra att jag beskriver soldater och militära aktioner trovärdigt, så det kanske hänger ihop med att jag gillar just de scenerna.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag har svårt att komma igång utan någon form av synopsis och försöker spåna fram runt 75% av handlingen innan jag börjar. Mitt synopsis brukar komma ner på kapitelnivå, men det är extremt sällan som jag vet hur det ska sluta. Samtidigt ser jag inte mitt synopsis som någon stenhård ram jag inte får gå utanför, utan snarare som någonting levande som jag redigerar längs vägen när karaktärerna blir lite tydligare. Och då brukar det bli lättare att knyta ihop slutet.

Generellt skriver jag i kronologisk ordning, men jag redigerar lite för mycket under skrivprocessen, går tillbaka och petar i texten och har svårt för att bara anteckna någon ny idé som dyker upp och spara den till senare. Så vägen fram till mitt första utkast kanske tar onödigt lång tid, å andra sidan tycker jag att det funkar för mig och min skrivprocess stämmer rätt väl överens med ingenjören i mig och det sätt jag jobbar på till vardags. Överlag gillar jag förplanering och redigering mer än själva skrivandet.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Det är svårt att avsätta regelbunden skrivtid, hur mycket jag än skulle vilja göra det. Familjen går ju alltid först och jag jobbar heltid. Men jag försöker ta vara på den tid som ges, och ser det som att en skriven mening per dag är bättre än ingen alls. Eftersom jag synkar allt till paddan och telefonen är texterna ändå nära till hands om det blir en ledig lucka på kvällen eller under helgen. Och ibland finns det kanske 5 minuter över av lunchrasten. Sen sover jag väl kanske färre timmar än jag borde göra, men jag försöker få in lite skrivtid där istället för att läsa eller slösurfa, om jag ändå inte kan somna eller vaknar för tidigt.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag är en sådan där som gillar bonusmaterial och bakom kulisserna. På den tiden jag köpte DVD:er valde jag alltid att köpa med ”2 disc special edition” för att få ut mer än bara filmen. Det är väl den där fascinationen för fiktiva universum jag nämnde tidigare, och det har även blivit en viktig del av min egen skrivprocess. I planeringsstadiet brukar jag lägga en massa tid på hur det nya projektet ska förhålla sig till, och kopplas ihop med, övriga berättelser. Och jag sitter och skriver mina egna Bakom kulisserna-dokument, oavsett om det rör sig om en roman eller en novell.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Både när jag skriver och läser gör jag det för att få vara med på en upptäcktsfärd eller ett spännande äventyr och jag gillar berättelser med spänning och action. Och jag kan tycka att ett mordmysterium blir mycket intressantare om det finns en varulv eller en utomjording med i bilden.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Tyvärr har jag inget roligt att komma med på den här punkten. Den research jag gjort genom åren har skett via nätet och fackböcker.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Min debutroman heter En natt i Logtown City och är en fartfylld, serietidningsinspirerad berättelse som rör sig i gränslandet mellan urban fantasy och science fiction, med en mix av varulvar, maskerade superhjältar, dystopisk framtid, muterade gangsters och korrumperade snutar. Den ges ut på Miramir Förlag nu i mars.

Jag har även ett par noveller antagna till antologier som jag tror kommer släppas i år. Utöver det jobbar jag med ett par science fiction-berättelser som längdmässigt ligger kring kortroman-roman. Den ena drar åt militär sf, medan den andra handlar om en intergalaktisk prisjägare som hamnar i trubbel, lite av en vilda västern i rymden.

[Bibliografi]

Noveller:

Råttorna i Det var inte jag! (Joelsgården Förlag, 2020)
Operation Nikolaus i Jul igen (Nohiding Förlag, 2020)

Under svart måne har visserligen inte publicerats, men fick ett hedersomnämnande vid förra årets upplaga av Fantastiknovelltävlingen.

måndag 15 februari 2021

Marcus Olausson: Vingar Av Rök

Titel: Vingar Av Rök
Författare: Marcus Olausson
Sidantal: 639
Förlag: Catoblepas Förlag

Baksidestext:

Mörkrets grepp om Serahema hårdnar och vem som helst kan vara en fiende. Elderim och hans vänner är på flykt, rättmätigt efterlysta för mord och i deras spår följer den fruktade maghran, en varelse som avskyr magi.

I den kareshiska öknen väntar deras största prövning någonsin när Cal tvingas göra upp med sitt förflutna och Belmonne tillägnar sig en förmåga hon helst skulle vilja vara utan. Trots viktiga ledtrådar verkar de ständigt lika långt från att finna svärdet Åskvigg och Elderim måste bestämma sig – är han beredd att förråda sina vänner för att ha en chans mot den onde guden Naemin?

Mina tankar:

Detta är författaren Marcus Olaussons andra bok, men också den femte på ett sätt. Det är fantasy av den episka sorten och den riktar sig till en äldre publik.

Att det både är hans andra och femte bok har med att göra att till första början så skulle hans fantasyserie, Serahema Saporium, ges ut som en trilogi. Men det första förlaget, Mörkersdottirs förlag, som började ge ut serien valde att dela upp böckerna så att det skulle bli totalt sex böcker istället. Den första delen, De Rotlösa, såg ljuset först 2014 tillsammans med andra delen, Bäraren. Tredje delen, Nattlöpare, kom 2016.

Efter tredje delen tog det stopp, saker hände som gjorde att utgivningen inte fortsatte. Men så kom den glädjande nyheten att ett nytt förlag tog upp denna serie, Catoblepas förlag var det som fick fart på serien igen. Nu valde man att ge ut den som det var tänk till första början, som tre böcker och inte sex. I och med nyutgivningen så passade Marcus på att putsa till språk och handling på det som tidigare hade utgivits.

Så 2018, kom serien ut igen i en ny skepnad. När Gudar Dör heter första delen, den består av de två första böckerna, De Rotlösa och Bäraren. I den så mötte vi en finslipad version av dessa böcker och jag hyllade den delen till skyarna. 2019 kom Vingar Av Rök, som består av den tidigare utgivna boken Nattlöpare men även av den, tills nu, outgivna fortsättningen. Det är dock först nu som jag har läst denna bok, lagom tills att den sista delen i serien snart skall komma ut. Om ni har hängt med i svängarna så är detta varför denna bok är både Marcus andra och femte bok, helt beroende på hur man väljer att räkna.

Jag börjar som vanligt med att säga att man skall ha läst den första delen först innan man läser denna. Denna är en direkt fortsättning så man kommer inte att hänga med i svängarna om man försöker läsa denna utan att ha läst den första. Om det är ett tag sedan man läste den första så finns det en liten sammanfattning i början av boken som friskar upp ens minne.

Jag hyllade som sagt första delen i serien, samt även de tidigare versionerna. Frågan är om denna lever upp till alla förväntningar. Då jag på ett sätt redan läst första halvan av boken så var det den andra halvan av boken som jag verkligen var nyfiken på.

Under resan gång så märkte jag att även fast jag hade upplevt den första biten av boken så var det riktigt spännande att få ta del av dessa karaktärer igen. Jag visste vad som skulle hända men ändå så kände jag för de olika karaktärerna.

Det är som sagt fantasy av det episka slaget, och om någon undrar över vad just episk fantasy är så tolkar jag det så att det är när det rör sig som händelser som kan komma att spela stor roll för en hel världs framtid. Det finns ofta någon stor ondska som vill härska över världen eller kanske till och med förstöra den.

I en episk fantasy så finns det ofta ett brett register när det kommer till karaktärer och det finns det verkligen i denna också. Ibland kan det bli så att det blir för många karaktärer och att man får svårt att få en bild över dem, samt att de kan lätt smälta ihop så att man inte kan komma ihåg vem som är vem. Men i denna bok så blir det inte alls det problemet.

Marcus lyckas med att både göra det storlaget och episkt men ändå hålla det nära och personligt för karaktärerna. Han låter varje karaktär utvecklas och får sin tid i rampljuset för läsaren så att ett band knyts mellan en så att man verkligen lär känna de olika personer som man möter i boken.

Och när vi ändå är inne på karaktärerna så är det här jag känner att Marcus vinner mycket. Han har verkligen klarat av att göra dem mångbottnade och levande. Just i denna bok så är det många av de centrala karaktärerna som genomgår en resa både inom sig som yttre som kommer att ändra dem för alltid. De går igenom en tuff förvandling både mentalt och fysiskt som kommer att sätta sina spår, inte bara för de själva utan även hur de ser på varandra. Här kan man verkligen prata om karaktärsutveckling.

I en trilogi så brukar man säga att den andra boken är ett slags mellanspel, en passage som bygger upp till den sista delen då allt skall knytas ihop och förhoppningsvis vara så storslaget att man tappar andan. En del menar att den andra boken kanske bara är en utfyllnad. Men här är verkligen inte saken så. Det som Marcus började bygga upp i första boken på ett helt exemplariskt sätt fortsätter han med i denna. Han lugnar inte ned sig, eller sparar på krutet till sista delen, han vrider upp det några steg och handlingen griper verkligen tag i dig för att inte släppa taget. Det är till och med så att den inte släpper taget i dig när sista sidan är utläst, du kommer att skrika efter nästa del.

Språket sitter precis där det skall. Det är lätt att ta till sig och flyter på riktigt bra, det har även en tyngd som gör det fylligt men aldrig svårt eller trögt att läsa.

När det kommer till handlingen och världsbygge så är det en riktig spännande handling som man möter, det är episkt och det är även mörkt, ibland gör det ont i magen när man upplever det som författaren utsätter de olika karaktärerna för. Valen som de olika karaktärerna gör är kanske inte alltid så goda, vilket än en gång är underbart när det kommer till karaktärsuppbyggnad, de har alla en gråzon om vad som är gott och ont, ibland kan en med goda avsikter göra onda handlingar.

Och världsbygget, det blir en stor stjärna på detta. I denna bok så får vi uppleva mycket nytt som vi inte visste i första boken. Vi får se en större bit av världen då vi beger oss till nya länder, där upplever vi varelser som är okända även för karaktärerna som vi följer.

Jag har sagt det förut och jag kommer nog alltid att envist fortsätta med det. Marcus Olausson är en av de svenska fantasyförfattare som visar att det går att skriva fantasy av högsta kvalité på svenska, vi behöver inte längre leta utanför Sveriges gränser för att hitta det gröna gräset. Vi har internationella författare mitt ibland oss och vi läsare som hittar dessa guldkorn måste verkligen ta vara på dem och visa upp dem för andra så att allas ögon öppnas och ge det erkännande som dessa författare förtjänar.

Vet inte om jag behöver säga det rent ut, men gör det ändå, jag älskar denna bok. Den grep verkligen tag om mig och den lever kvar inom mig. Jag är glad att jag väntade ett tag med att läsa denna del, för nu är det inte långt kvar tills den sista delen kommer och jag vet verkligen inte hur jag skulle ha kunnat väntat så länge om jag hade läst boken precis när den kom ut. Tycker det kommer bli en lång väntan med endast någon/några månader till upplösningen kommer.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Om Gudar Dör (Serahema Saporium #1)

Serahema Saporium del 1-3 (De äldre utgåvorna)


Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

torsdag 11 februari 2021

Författarporträtt: Gunnar Södergren


Berätta lite kort om dig.

Jag heter Gunnar Södergren, bor i Malmö tillsammans med fästmö och två bestar som påstår sig vara katter, oklart om det är sant.

Till vardags arbetar jag som mjukvaruutvecklare på en startup i Malmö.

Fantastik och övernaturlighet är ett genomgående tema på min fritid: jag spenderar mycket tid på böcker, filmer och TV-spel inom de övernaturliga genrerna. Jag är även aktiv lajvare och när jag inte springer omkring i skogen på dessa lajv, så förbereder jag inför dem medelst sömnad och läderhantverk.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Lite oklart om det kanske kom tidigare, men det tidigaste jag minns är att jag läste Sagan om Belgarion av David Eddings när jag var 12 och på den vägen är det.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Jag skrev mitt första alster när jag var 13 år gammal: en Star Wars fan fiction med mig och min bästis i huvudrollerna. Den såg tack och lov aldrig dagens ljus. När jag var 16 började jag skriva mitt första originalmanus, som efter cirka 50 sidor visade sig vara ett plagiat på just Sagan om Belgarion. Sedan dess har dock skrivandet alltid varit med mig, i en eller annan utsträckning.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Det finns och har funnits många litterära förebilder under åren, men en som varit med mig sedan jag på allvar började arbeta med att bli författare är Nene Ormes, författare av De Sära-böckerna.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Actionsekvenser brukar jag ha lätt för att skriva, de blir ofta ett bra flöde och härlig pacing redan vid första utkastet. Dialog tycker jag är betydligt knepigare. Kanske inte just själva dialogen, vad karaktärerna säger, utan snarare allt runtomkring. Mina karaktärer har en tendens att nicka, le och bita sig i läppen väldigt mycket, just för att jag har svårt att få ett flöde i dialogen utan den typen av tillägg.

Hur ser din skrivprocess ut?

Första manuset jag skrev: min debutroman Ett Glas efter Midnatt, skrev jag på frihand. Ingen synopsis eller plan, utan jag skrev de scener och bitar jag kände för och pusslade ihop det i efterhand.

Mitt andra manus, en renässansfantasy som fortfarande ligger i skrivbordslådan, hade en väldigt tydlig plan, en noggrant planerad struktur. Det gick betydligt snabbare att skriva det manuset, men jag tror att efterarbetet kommer ta längre tid. Det fattas väldigt mycket klister.

Uppföljaren till Ett Glas efter Midnatt, som jag håller på med just nu, är något av en medelväg. Jag planerar lite, skriver lite, planerar lite mer och skriver lite mer.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Jag skriver när andan faller på och tiden finns. I vissa perioder utmanar jag mig själv till att skriva mer, och i andra är jag mer öppen för att ta det som det kommer. Jag har förmånen att kunna leva en ganska oplanerad vardag och kan därmed skriva när det passar.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Under en semesterresa till Sydkorea 2015 blev jag erbjuden att vara med i ett avsnitt av en sydkoreansk reality-serie som handlade om popstjärnor som skulle göra konstiga och roliga grejer. Att umgås med svenska turister var tydligen en av dem. Jag tackade, efter ett första intromöte, nej.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Jag vill skriva äventyrsromaner: berättelser som tar med läsaren på ett fartfylld och spännande äventyr, som kan inspirera dem till egna äventyr eller ge dem en flykt från vardagen när de önskar/behöver. Jag gör också ofta ett försök att ta med icke-normativa karaktärer, men vars icke-normativitet inte är fokus eller poängen med karaktären.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Innan jag började skriva Ett Glas efter Midnatt, skrev jag en liten blixtnovell som utspelar sig i samma värld som den, för att känna på genren lite. Huvudpersonen bryter sig in i Fredrikskyrkan på Stortorget i Karlskrona, där jag bodde vid tillfället. En tidig sommarkväll gick jag således ner till Stortorget och undersökte kyrkans dörrar och, än viktigare, hur låsen på dörrarna såg ut. Jag gick även in i kyrkan för att se om jag kunde hitta rörelsesensorer eller tecken på några andra typer av larm.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Just nu jobbar jag på synopsis och outline för uppföljaren till Ett Glas efter Midnatt, men också på ett par noveller eller vignetter som utspelar sig i samma värld. Uppföljaren till Ett Glas kommer förhoppningsvis att publiceras sent 2021 eller tidigt 2022. Vignetterna och novellerna kommer förhoppningsvis betydligt tidigare än så.

[Bibliografi]

Ett Glas efter Midnatt (Street Samurai Studio, 2019)