onsdag 28 september 2022

Bokmässan 2022

I veckan som gick så var det bokmässan, om nu någon bokälskare missade det i sitt nyhetsflöde. Det var nu tre år sedan det var en riktigt bokmässa och många, författare, förlag som läsare, har saknat denna mässa. Jag var förvisso på förra årets mässa, den så kallade spökmässan, den var minimal och var charmig på sitt sätt, det var lugnt när det kom till programpunkterna och själv satt jag och lyssnade på en scen i två dagar utan att behöva känna att jag ville vara på tre eller fyra andra ställen till. Dock så var besökarantalet dåligt och likaså försäljningen, för skall man vara ärlig så vill ju förlagen sälja böcker på mässan.

Helena Dahlgren

Men i år så slogs portarna upp igen för en normal bokmässa. Med ett fullspäckat schema och en lång lista över vilka författare jag ville lyssna på och även träffa begav jag mig till Göteborg, med mig i bagaget hade jag även cirka 30 böcker som jag skulle försöka få signerade av författarna. Ja, jag är så galen att jag tar med mig en stor hög av böcker till en bokmässa, nu är jag inte ensam att ta med mig någon bok för att få den signerad, men tror jag är rätt så ensam om denna mängd.

Anders de La Motte

Efter ett tågkrångel, som förvisso inte är oväntat när man har med Västtrafik att göra, och en dyr taxiresa, tror vi blev lurade där, till hotellet så var jag väl framme. Som vanligt så stötte jag på en författare innan ens mässan hade startat, det har blivit en liten tradition att innan råka stöta på någon författare som man känner. Tidigare har det varit, Leffe och Caroline Grimwalker tillsammans med Sammy Jeridi och ännu tidigare Sara Bergmark Elfgren. I år det blev Anna Jakobsson Lund, en författare som jag kommit att bli bekant med och till och med vän under mina årliga besök på mässan. Henne mötte jag vid hissen upp till hotellrummet, det var kul att än en gång få träffa författare som man känner och följer på nätet.

Theo Gabay

Detta är var första gången som jag var på mässan på en Torsdag, det har ju länge kallats för branschdagarna och har varit mera inriktad till för just folk som jobbar med litteratur på något sätt, lärare, bibliotekarier och bokhandlare. Detta ser man att det fortfarande är om man tittar lite på vad det är för samtal som man kan lyssna på under denna dag. Men nu har man mer eller mindre slopat denna stämpel. Jag hade som sagt ett fullspäckat schema över vilka jag ville träffa men på Torsdagen var det rätt så lugnt med punkter jag skulle hinna med. Så jag passade på att hälsa på de jag visste skulle befinna sig i montrarna hela dagarna.

Marcus Olausson

Det finns en plats på mässan som jag brinner lite extra för och det är Fantastikgränden, här har man samlat de flesta utgivarna av svensk fantastik och i år även en del engelskspråkig. Författarna här är ofta egenutgivare eller har små förlag, de går ofta ihop några stycken och hyr en monter tillsammans. Det är dyrt som det är när det kommer till att hyra en monter på bokmässan och har man kanske endast två-tre titlar så blir det svårt att få upp försäljningen så att det inte blir en allt för stor utgift att stå på mässan. Är det något man kan säga om Fantastikgränden så är det gemenskap och familj, för det är vad den svenska fantastiken har blivit, man stöttar och hjälper varandra och det har blivit något av en familjär känsla över hela gränden. Här råder en härlig stämning och glada miner när man återser gamla bekanta men även när man äntligen får träffa nya bekanta som man kanske endast har talats med över nätet. Det är nog det gemensamma intresset för fantastiken som knyter en samman, här är man inte läsare och författare utan det går ihop och blir som sagt en familj.

Mattias Kuldkepp

Här i gränden startade jag bokmässan varje dag genom att säga god morgon till de som stod där. Det låter kanske lite konstigt att jag som läsare gjorde detta, men vi återkommer då till den familjära känslan som råder här. Den svenska fantastiken är så nära varandra att man verkligen känner varandra och det var ett kärt återseende efter tre konstiga år. Jag skulle kunna göra en lista över vilka jag träffade här, men den skulle bli allt för lång, jag vill gärna göra det för att lyfta fram författarna men väljer att avstå. Jag kan bara rekommendera att om man gillar fantastik så skall man absolut om man har möjlighet att besöka bokmässan besöka Fantastikgränden och känna av den härliga stämningen som råder där.

Ulrica Edvinsson Sundin

Ett annat kärt återseende som jag känner är värt att nämna är så klart den störste Bokmässe-veteranen av dem alla. Vi pratar om Björn Hellberg som i fyra dagar sitter i sitt förlags monter och signerar böcker från öppning till stängning. Han tar sig tid för alla som går fram till honom och han bemöter alla som vänner. Han var den första och enda författaren jag fick signerat av när jag besökte bokmässan för första gången. Jag kunde inte ha fått en bättre start för han är så snäll och trevlig och förstående. Det har blivit lite av en årlig tradition att träffa och prata med Björn på Bokmässan, det otroliga är också att han har ett sådant bra minne när det kommer till personer att han minns de han har träffat tidigare och då inte enbart att han har träffat dem utan även namnet.

Björn Hellberg

Efter en rätt så lugn Torsdag, som ändå verkade ha fler besökare än vad tidigare mässor brukade ha på Torsdagar, så brakade det loss ordentligt på Fredag och Lördag. Ljudnivån ökade rätt så mycket och trängseln fanns överallt, skulle man till en specifik monter så fick man ofta gå en omväg i stället för raka vägen för att kunna ta sig fram någorlunda snabbt.

Jenny Rogneby

Denna folkmängd kan i och för sig vara ett avskräckande moment när det kommer till bokmässan, trängsel och ljudnivån som det blir i mässhallen kan bli för mycket. Vilket är lite tråkigt för detta gör att vissa inte klarar av att besöka mässan. Jag önskade att mässan på något sätt kunde få ner denna ljudnivå som man möts av, trängsel får man stå ut med men jag tror att man absolut kunde få ner ljudnivån om man bara ville, finns ju så mycket ljuddämpande och isolerande saker nu så något borde kunna gå att göra.

Christoffer Sorner

Förutom fantastiken så är deckare eller om man skall säga hela spänningsgenren en stor passion för mig och i år verkade det som det var extra många författare inom genren på mässan, kan vara att det kändes bara så eller om det verkligen hade samlat ihop de flesta nu efter tre år uppehåll.

Malin Thunberg Schunke

Även här har man kommit att bli bekant med många av författarna genom åren, många hade man träffat på tidigare mässor eller så hade man följt varandra på nätet och kände igen varandra från där. Här är än en gång allt för många för att kunna nämna dem men det finns absolut många höjdpunkter.

Andreas Ek

En höjdpunkt för mig var när Bokfabriken invigde sin monterscen med hjälp av författarna Leffe Grimwalker och Sammy Jeridi och vid frågan om de vill lägga till något annat så utbryter Sammy en hyllning till lilla mig och mitt arbete med böcker. Jag blev verkligen glad över detta och även rörd, de flesta i montern undrade nog vad och vem han pratade om men för mig träffade det rätt i hjärtat.

Sammy Jeridi

De flesta deckarförfattarna fick även scensamtal på Crimetime-delen av mässan. Denna del är riktigt intressant om man läser deckare. Varje samtal består av två till tre författare som pratar om ett gemensamt ämne som rör deras böcker på något sätt. Men tyvärr så finns det en brist i detta också som gör att man inte kan ta del av alla dessa samtal, man måste välja och det är mycket som man missar.

Fredrik Dimming

Man har dels två scener som kör samtal samtidigt och även ett seminarie-rum som också kör samtidigt. Man har alltså tre punkter som man måste välja på och det betyder att man missar två punkter när man väljer att lyssna på ett. Och då skall man inte tala om att man kanske vill ner på vanliga bokmässan och lyssna på och träffa deckarförfattare där.

Magnus Carling & J.H. Dahl

Nu vet jag att man inte kan få allt, men jag skulle gärna se att man förbättrade detta på något sätt så att man hade möjligheter att få ta del av allt på något sätt. Mina tips till bokmässan för att förbättra crimetime-delen är följande.

Stina Flodén

Då jag var på förra mässan, som endast blev crimetime för mig så kände jag efteråt att jag hade fått ut mycket mer av den mässan på ett sätt och den hade varit lugnare då jag inte behövde känna att jag missade saker. Jag kunde sitta vid en scen och lyssna på alla samtal.

Lena Ljungdahl & Anna Jinghede

Första tipset (vilket aldrig kommer att hända) är att man skulle lägga crimetime under ett annat datum än själva bokmässan. Göra det till en egen mässa så att säga, med tanke på att den inte gick runt när det var egen på Gotland så är detta något uteslutet.

Jessica Lincke

Andra tipset är att inte ha tre programpunkter i taget, ha bara ett som det var under 2021. Men detta är också något som har sina brister, antalet samtal som skulle vara möjliga är då bara en tredjedel av vad som var i år. Det betyder att många författare inte skulle få var med. Och med tanke på att både scenerna var mer än fullsatta varje gång så hur skulle det inte bli med bara en scen.

Tredje tipset är att man spelar in även scensamtalen så att man i alla fall efteråt kan se, de man missade, på nätet, för nu verkar det som man enbart kan se semenariepunkten av crimetime-programmet.

Fredrik P. Winter

Så efter dessa dagar på mässan kan jag bara sammanfatta med:

Vad är väl fyra dagar på bokmässan? Den kan vara högljudd, kaotisk, full med folk, intensiv och alldeles alldeles underbar.

Nils-Petter Löf

Bokmässan är som sagt helt underbar, här kommer läsare och författare tillsammans och får träffa varandra. Det är inte bara roligt för läsare att träffa och lyssna på de författare som man läser, det är minst lika viktigt för författarna att få möta sin läsare, att få ett ansikte på vem det är som läser dem, kanske få höra några uppmuntrande ord om vad de presterat med sin böcker, att de betytt något för den som läst deras böcker.

EP Uggla

Jag personligen får ute lite mer när jag läser en bok av en författare som jag träffat och/eller lyssnat på. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är men det är som att det blir ett extra djup i berättelsen och man får en större insikt i handlingen.

Mikael Strömberg

Efter fyra hektiska dagar så känner man sig rätt så sliten, men att jag på dessa fyra dagar fick prata med cirka 150 författare, det var korta som längre samtal, är värt att man är trött efteråt. Jag rekommenderar att om man gillar böcker åker till bokmässan, man behöver inte köra så hårt som jag har gjort men kolla om dina svenska favoritförfattare är där och gå och träffa dem. Gå runt på mässan och dra åt dig den härliga bokatmosfären som mässan består av.

Anna Granberg

Jag tackar bokmässan för en underbar vecka som jag kommer att leva länge på, samt så tackar jag för alla författare (och andra personer) som jag pratar med under dessa dagar. Jag längtar redan tillbaka till mässan och ser fram emot nästa år, som jag kanske får göra något speciellt med, då det är min 20:e bokmässa.


Årets skörd

tisdag 20 september 2022

Andreas Ek: Den sista marionetten

Titel: Den sista marionetten
Författare: Andreas Ek
Sidantal: 338
Förlag: Stellar Förlag

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.


Baksidestext:

Joel Adler är en före detta operatör vid Sveriges hemligaste specialförband som efter en förödande insats i Somalia nu lever ett ensamt och kringflackande liv. Krig har varit hans arbetsplats och åren som elitsoldat har format både hans starka psyke och imponerande fysik.

Efter ett slumpmässigt möte på ett hotellrum vaknar han upp med den vackra Tess mördad bredvid sig i sängen. Innan Joel hinner göra något åt situationen ringer telefonen samtidigt som polisen bankar på dörren. Rösten i andra änden ger honom ett ultimatum, antingen straffas för mordet eller följa instruktionerna och bli en marionett. Joel fattar ett snabbt beslut. Ett beslut han för evigt kommer att ångra.

Mina tankar:

Detta är författarens åttonde bok sedan debuten 2017 med skräckdystopin Raseri. Denna är en actionfylld deckare.

Vi har här Joel Adler som är toppen av toppen när det kommer till elitsoldater i Sverige. En dag så vaknar han upp med en död kvinna på ett hotellrum. Någon ringer till honom och ger honom ett ultimatum, utföra ett uppdrag eller sättas dit för mord. Detta är startskottet på en fartfylld handling.

Jag gillade det vi fick se av Joel Adler, han påminner lita av Lee Childs Reacher men även en del av David Baldaccis karaktärer. Vi har här en toppelit inom militären som är lite av en enmansvarg, han håller sig under radarn och driver runt, som ni ser så påminner det en hel del av de två författarna som jag nämnde. Men det var en sak som jag ansåg skiljde sig något, både Jack Reacher och de flesta av David Baldaccis karaktärer är ibland lite allt för duktiga och har inga brister i vad de klarar av, lite som James Bond. Men även om Joel Adler är förvisso en topptränad soldat så klarar han inte av allt, ser motståndet för överväldigande ut så kommer han inte gå ut det med lite damm på kläderna.

Boken är uppbyggd med korta kapitel och ett slipat språk som flyter på riktigt bra. Den är en snabb handling där det händer saker hela tiden, nu skall jag inte avslöja vad som händer under resans gång men jag tror att en del kommer att bli överraskad, speciellt om man inte gör som jag och råkar kasta ett öga på efterordet när jag skulle se hur många sidor boken hade.

Med en fartfylld handling och de korta kapitlen, samt stilen på karaktärerna både Joel Adler och den kvinnliga polisen Emma så går mina tankar till Pascal Engman. Pascal har förvisso en djupare vikt på samhället i sig i sina berättelser men om man tänker på drivet i Pascals böcker så kommer man att hitta samma här. Så gillar man Pascals böcker skall man verkligen kolla upp denna författare.

Ända sedan debuten har jag känt att författaren är riktigt bra på att fånga läsaren både med språket och handlingen i sina böcker. Han har verkligen ett öga för att skapa intressanta karaktärer och sätta dem i situationer som tillsammans gör att man inte kan sluta läsa böckerna när man börjat med dem. Denna första del i en ny serie är verkligen inget undantag. Jag ser verkligen fram emot att följa med på Joel Adlers nästa äventyr, vart det nu tar honom.

Rekommenderar den till alla som vill ha en snabb och spännande deckare, speciellt till de som gillar tidigare nämnda författare, tror verkligen inte man kommer bli besviken.

Tidigare omdömen om författaren:

Raseri (Raseri #1)
Törst (Raseri #2)
Mörkret Inom Honom (Jannica Brandt #1)
Det Hon Slåss För (Jannica Brandt #2)
Förödelse (Raseri #3)
Fruktan (Raseri #4)
Flykt (Raseri #5)

Följ mig på Facebook eller Instagram
 

Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

lördag 17 september 2022

Johannes Pinter: Karmakoma

Titel: Karmakoma
Författare: Johannes Pinter
Sidantal: 237
Förlag: Vertigo Förlag

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.


Baksidestext:

Vem skulle du döda om dina moraliska spärrar släppte?

En man med inslaget huvud. Tre stympade skolpojkar. En gamling kvävd med en mortelstöt.

De lika udda som fruktansvärda morden rapporteras in till Södertäljepolisen i en oroväckande takt. Polisutredare Valter K förbryllas över utbrottet av bestialisk aggressivitet, och över att gärningsmännen omedelbart ger sig till känna de är alla helt vanliga medelsvenssons utan brottshistoria. Snart förstår Valter K att mördarna har två gemensamma nämnare: deras offer har gjort dem orätt i det förflutna, och de har alla under det senaste dygnet varit i fysisk kontakt med en man som ligger i koma på Södertälje sjukhus.

Vem är mannen? Och vad är det som får alla som vidrör honom att fullkomligt släppa på sina moraliska spärrar?

Mina tankar:

Detta är författarens senaste vuxenroman, den kom ut 2021 och är en mix av deckare och skräck.

Johannes Pinter är en författare som rör sig för det mesta i skräckens korridorer, även när det kommer till barnlitteratur. Denna bok är inget undantag, jag har tidigare läst hans debutbok Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött och vampyrboken 1007, samt även de två första delarna i den övernaturliga deckartrilogin som han skrivit tillsammans med Mattias Leivinger. Så jag visste mer eller mindre vad jag kunde vänta mig i denna nya bok.

Även om jag anade vad som skulle komma så blev jag smått överraskad när jag läste boken. Den börjar med tre män som är ute i vildmarken, när en av dem ramlar och slår i huvudet och förlorar medvetandet så händer det något med en av de andra männen. Med ett stort lugn så utför han en brutal gärning, han slår in huvudet på honom med en sten. Detta är startskottet på en lång kedja av händelser som vi får följa i boken.

Boken ligger på gränsen att bli en våldsglorifierande orgie, men får säga att Johannes klarar av att inte ramla över kanten. Med en säker hand och ett målande språk så beskriver han varje gärning, det vill säga mord, på ett ingående sätt. Till en början så kändes det som är det just var bara en beskrivning av våld och ond bråd död, men till min förvånad så fann jag en mening i vad det var som rättgjorde eller i alla fall förklarade varför personer, som utförde våldsdåden, gör som de gör. Nu är det aldrig rätt med mord men på ett sätt så kunde jag förstå dem, speciellt om de tappar den moraliska spärren som de gör i boken.

Handlingen har en stor vikt på just dessa personer, men vi följer även en polis som börjar följa upp denna våg av våldsdåd. Detta ställer mig frågan om det är en deckare som man läser eller om det är en skräck. För att kunna svara på denna fråga så får jag ta upp en författare till och det är Lars Kepler, som jag förvisso bara läst första boken av. Lars Keplers böcker är deckare men de är så ingående i våldsdåden att de rör sig nära en skräckkänsla, de skriver alltså deckare med skräckinslag. När det kommer till denna bok så skulle jag säga att det är tvärtom, Pinter har skrivit en skräckbok som har inslag av deckare.

Det är ett stabilt språk och som jag tidigare nämnt målande. Vill man gå på djupet i handlingen så kan man verkligen få fram en del samhällsfrågor när det kommer till våld och moral, som till exempel finns det extrema fall av tillfällen där det kan rättfärdigas för våldshandlingar. Annars kan man läsa boken som en slags underhållning. Det är fart i handlingen så sidorna flyger snabbt förbi och den är inte så jättetjock så det är en bok som man lätt slukar.

Vem rekommenderar jag boken till då? Till alla som har läst författarens tidigare böcker för vuxna och uppskattat dem, man kommer känna igen stilen men ändå mötas av något nytt. Är man en slukare av slasher-filmer och liknande och vill läsa en bok i samma stil så skall man testa denna. Är man sugen på mera brutala deckare i stil med Lars Kepler så skall man absolut testa denna bok. Vill man dock ha en mysdeckare samt en deckare med minimalt med blod så skall man nog överväga att läsa denna.

Tidigare omdömen om författaren:

Vackra kyrkor jag besökt och de fruktansvärda väsen jag där mött
1007
De mörkermärkta (De mörkermärkta #1) (Tillsammans med Mattias Leivinger)
Stormskörd
(De mörkermärkta #2) (Tillsammans med Mattias Leivinger)

Följ mig på Facebook eller Instagram
 

Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

torsdag 15 september 2022

Linda Ståhl: Syndaren ska vakna

Titel: Syndaren ska vakna
Författare: Linda Ståhl
Sidantal: 432
Förlag: Norstedts

Baksidestext:

Hemmafrun Yvonne Tengbom försvinner spårlöst från sitt hem i Höllviken. Reub Thelander, ny på sin post som kriminalchef, tar sig an fallet tillsammans med höggravida kollegan Estrid Berg. De hittar snart tecken på att allt inte är som det ska: Yvonne tycks inte ha levt det stillsamma familjeliv som alla runt henne trott.

Den kontroversiella författaren Alex Carsén befinner sig i Stockholm när hon läser om försvinnandet. Trots att fallet inte verkar ha någon koppling till tematiken i hennes böcker, som gör henne till en ständig måltavla för hot och hat, kan hon inte släppa det.

Mina tankar:

Detta är författarens debutbok och den kom ut 2021. Det är en deckare med drag åt thrillerhållet.

Vi har här en hemmafru som försvinner från sitt hem. Det verkar som att hon har blivit kidnappad, men när poliserna börjar utreda fallet så får de motsägelsefulla uttalanden om fruns liv.

Jag har en slags förutfattad mening om deckare och anser att om man vill dra det grovt så finns det två läger när det kommer till bakgrunden till fallet i deckaren. Vi har dels det tidlösa fallet där orsakerna är mera av de klassiska orsakerna. Sedan har vi deckare som verkligen ligger i tiden och tar upp ämnen som är aktuella just nu, eller när den kom ut. Denna bok är av det senare slaget.

Det är många aktuella ämnen som berörs i boken. Dels så följer vi en kriminalchef som är icke-binär, det vill säga att personen varken ser sig som man eller kvinna. Nu är jag dåligt insatt i olika termer och förhållande när det kommer till ämnen som detta men känner att författaren väver in detta på ett smidigt och naturligt sätt i handlingen. I stället för att köra någon pekfingervals om vad som är rätt och fel så låter författaren det vara mer av ett naturligt inslag i vardagen. Hon lyfter frågor och förhållanden i detta ämne så hon lägger en del vikt på det och gör det på ett väldigt bra sätt som gör att man får en mer förståelse om det.

Förutom att vi följer poliserna som utreder försvinnandet så följer vi även den försvunna kvinnans man, vi möter en man vars vardag rasar helt, det är en stark bild som målas upp här och man känner av de olika känslorna som rör sig inom mannen.

Det finns en tredje tråd som vi följer i boken och det handlar om en populär och väldigt omtalat kvinnlig författare som skriver om kvinnomisshandel eller om man skall säga kvinnoförtryck. Hon lever i det dolda och håller sig borta från media och liknande offentliga saker, i stället låter hon sin advokat representera sig när det kommer till sådant. Just denna bit i handlingen känns, till en början, att den inte har med resten av handlingen att göra, författaren följer dock försvinnandet genom att läsa om det. Men det är spännande och gripande att läsa även dessa kapitel som är mix av författarens liv och bitar ur en text som hon skriver. En bit in i boken så fick jag en liten aning om hur denna del hängde ihop med resten av boken, skall inte säga vad men jag hade mer eller mindre rätt.

När det kommer till språket så flyter det på riktigt bra, det är målande och har en stark närvaro som gör att man lätt lever sig in i de olika karaktärerna och likaså i själva handlingen. Boken är spännande och högaktuell med flera ämnen.

Slutresultatet blir en riktigt stabil debut och ett intressant inslag på den stora deckarmarknaden som finns här i Sverige. Det är verkligen ingen dussindeckare även om vissa inslag är av de klassiska slagen så kommer den även med friska vindar. Jag ser fram emot att följa denna grupp av poliser i kommande böcker, den andra boken kom tidigare i år och heter Elden ska falna. Rekommenderar boken till alla som vill ha en välkomponerad deckare.

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

söndag 11 september 2022

Linda Andersson: Tidssystrarna


Titel: Tidssystrarna
Författare: Linda Andersson
Sidantal: 443
Förlag: Visto Förlag

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.


Baksidestext:

Kan man dö när man redan är död?

Mariell har funnit skriften, Skogen är född och Bibbi är återfunnen - allt borde vara frid och fröjd. Men i bakgrunden lurar mörkare krafter, krafter som inte ens de kunniga rår på. Krafter som hotar att vända upp och ner på allt ...

Efter ett oväntat möte läggs en gigantisk börda på Mariells axlar. Allt på grund av ett öde hon aldrig tycks kunna fly från. Ett öde som är lika gammalt som Dödsriket självt. Men hur ska hon lyckas hitta lösningen när hon inte vet vad problemet är? Mariell finner sig snart famla i mörker, och när hon väl förstår hur allt hänger samman är det för sent.

Mina tankar:

Detta är den avslutande delen i Trilogin om Livstjuvarna, serien inleddes med Livstjuvarna, 2019, och fortsatte med Halvsjälarna, 2020.

Boken tar vid där den förra boken slutade, då det är en serie så rekommenderar jag starkt att man läser böckerna i rätt ordning, annars kommer man inte förstå stora bitar av handlingen.

Serien riktar sig i huvudsak till unga vuxna men kan absolut läsas av både yngre och äldre om man gillar genren. Och när det kommer till genre så är det i stora drag fantasy men kanske inte den klassiska fantasyn som kanske först dyker upp i ens huvud när man hör ordet.

I denna serie så möter vi här en ung kvinna som en dag finner sig själv i dödsriket. Men detta dödsrike är kanske inte som man först tänker sig att dödsriket skulle kunna vara. För att lättast kunna förklara denna version av dödsriket så det närmaste jag kommer är Alice i Underlandet, vi har här en värld som inte lever efter de vanliga fysiska lagarna och precis som i Underlandet så är det en värld som mer eller mindre allt är möjligt.

Genom serien så har vi fått höras talas om Livstjuvar och det är en stor sak i detta dödsrike. Detta är personer som har dött men genom ett slags kryphål lurar sig tillbaka till livet genom att sno chansen att komma tillbaka från personer som har nära döden-upplevelser.

Nu i sista delen så ställs allt på sin spets, vi möter ett dödsrike som är mer eller mindre i kaos. Vår huvudkaraktär som vi lärt känna igenom serien har det inte lätt, frågan är om det ens finns en utväg i detta kaos.

När jag läste denna del så tyckte jag att denna kändes mörkare och stundtals brutalare än vad de två tidigare delarna var, i alla fall så jag minns dem. Denna är mera allvarlig på ett sätt som jag inte kan sätta fingret på.

Språket känns genomarbetat och det är verkligen ingen brist på fantasi igenom hela serien och inte i denna del heller. Författaren målar upp en intressant bild av dödsriket och hon håller uppe spänning ända till sista sidan, man har ingen aning om hur det verkligen kommer att sluta.

Även om hela serien utspelar sig i dödsriket så väljer författaren att inte ta upp kanske de tyngsta frågorna man kan tänka sig när det rör sig om döden. Jag ser lätt att hela serien kunde ha varit tyngd av ångest och sorg, som just detta ämne går hand i hand med. Hon har valt att ta upp dödsriket på ett något ljusare sätt, självklart så finns sorg och ångest i denna serie också men det är inte det som är vikten i denna berättelse.

Jag rekommenderar denna bok, och hela serien, för de som gillar att läsa fantasy. Är man sugen på en värld som inte är likt standardmallen när det kommer till denna genre så skall man absolut testa på denna. Nu när denna serie är avslutad skall det bli intressant att se vad författaren hittar på härnäst.

Tidigare omdömen om författaren:

Livstjuvarna (Trilogin om livstjuvarna #1)
Halvsjälarna (Trilogin om livstjuvarna #2)

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

måndag 29 augusti 2022

David Renklint: Järvflickan

Titel: Järvflickan
Författare: David Renklint
Sidantal: 136
Förlag: Miramir Förlag/Whip Media

Baksidestext:

Kusin Aron bor i Fårporten, en liten by på en obestämd plats, i en obestämd tid. Gränsen till byn utgörs av de omärkta träkorsen under vilka kusinerna begraver änglarna, de dödfödda barnen som deras gud Den Siste Av Dagar tar hem.

På grund av sin syssla tvingas Aron ut i skogen som ingen annan vågar vara i och det är där han ser järvflickan. Hon som påminner om en ängel, men med ögonen för långt isär och klumpfötter vikta under sig. Hon som med öppna sår och stanken av död omöjligt kan vara vid liv.

Vad vill hon Aron? Varför hemsöker hon honom i hans mardrömmar? Frågorna blir snabbt fler
och fler, men Fårporten är ingen plats för den som söker svar. De andra kusinerna och byns
ledare uppskattar inte frågor. Samtidigt ökar järvflickans hemsökelser och kusin Aron måste försöka rädda sig själv.

Mina tankar:

Detta är, om jag inte mistar mig, författarens andra roman, den kom ut 2019. Han debuterade med Det går en liten ängel och efter dessa har han skrivit ett antal både vuxen- och barn/ungdomsromaner. Denna är precis som hans första bok en kortroman som riktar sig till vuxna och går åt skräckhållet.

Den första boken var en ren skräckroman, men över denna så vilar det ett stort mysterium när det kommer till handlingen. Det är inte lika mycket skräck som den första men stämningen finns där. Det är en mix av spänningsroman i form av någon slags överleva i naturen och ta vara på de resurser som går att få tag i där.

Handlingen utspelar sig i en by, i denna så lever invånarna mer eller mindre i något slags kultliknande förhållande. Det råder en hel del mystik över denna by och var den befinner sig och till och med när. Författaren har valt att inte beskriva något som kan hjälpa till att placera var denna by ligger och till och med när det utspelar sig. Vi som läsare vet inte om det är historiskt, nutida eller till och med i framtiden. Jag misstänker att författaren har gjort detta medvetet så att man som läsare får skapa sig en egen idé om just när denna utspelar sig. Det finns några saker som nämns som gör att man kanske kan gissa sig till något, men som sagt det är bara min tolkning och vad denna tolkning är lämnar jag osagt här utan låter varje läsare få tolka själv.

Det är inte bara när den utspelar sig som är i det skymda. Vi har vår huvudkaraktär och hans resa som är mer eller mindre av en slags febrig dröm, detta är rätt så träffande beroende på vad som händer honom i början, vilket jag inte alls skall avslöja. De blir en kuslig och spännande resa som vi får följa huvudkaraktären när han försöker sköta sina sysslor samtidigt som han tvivlar över vad som pågår i byn. Det är en farlig väg som han går.

Språket sitter som det skall och flyter på bra. Har ju redan nämnt lite av stämningen i berättelsen och får säga att författaren verkligen kan det med att fånga ens intresse för både handling och karaktärer. Gillar att han lämnar över en del av fantasin till läsaren, det gör att man blir mer engagerad i berättelsen och får i gång ens egen fantasi.

Rekommenderar den till alla som föredrar berättelser som dras åt det mystiska och lite mera skräckiga hållet. Jag har läst författarens första bok, samt några lättlästa ungdomsböcker och har inte blivit besviken på någon av böckerna. Kommer absolut att läsa mer av honom.

Tidigare omdömen om författaren:

Det går en liten ängel
Kraften vaknar (Strömånge #1)
Vittring (Strömånge #2)

Följ mig på Facebook eller Instagram
 

Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

onsdag 24 augusti 2022

Helena Dahlgren: Skarp

Titel: Skarp
Författare: Helena Dahlgren
Sidantal: 303
Förlag: Bokförlaget Forum

Baksidestext:

De senaste åren har varit stökiga för litteraturvetaren Emma Wijkman, men när hon får ett vistelsestipendium i Norrbotten ser hon sin chans att börja om på nytt. Hon ska få bo på gården där hennes favoritförfattare Beata Skarp levde och verkade. Där ska hon äntligen skriva klart sin avhandling om Skarp, som dog under mystiska omständigheter i slutet av 90-talet. Väl på plats dras Emma in i Beata Skarps värld ännu mer än hon hade räknat med. Ju mer hon tar reda på om Skarps sista tid i livet, desto mer luckras gränsen mellan henne och författaren upp. Till slut återstår endast sanningen om Beata Skarps död - och sanningen om Emma själv.

Mina tankar:

Detta är författarens senaste roman, hon har skrivit ett antal böcker i olika genre och för olika åldrar. Denna riktar sig vuxna och vad genren är, ja det är en svår nöt att knäcka, eller behöver man ens det? Kanske en roman kan vara en roman utan att den behövs att genrebestämmas.

Vi har här en studerande litteraturvetare, eller om vi skall vara ärlig så kanske inte studierna går så bra för henne när vi träffar henne i början av boken. Hon har en kärlek till en författare, Beata Skarp, som dog rätt så ung under mystiska omständigheter. Denna författare har kommit att betyda så mycket för vår huvudkaraktär.

En dag så kommer möjligheten som man bara inte kan låta bli att ta. Hon söker ett stipendium som består i av få bo i Beatas hus, som har bevarats av hennes bror med familj. Hon ser denna möjlighet att få en nystart i hennes projektarbete som handlar så klart om Beata Skarp, hon tänker att om hon bor under samma tak som författaren gjorde så skulle inspirationen komma till henne.

Väl på plats så grips hon mer och mer över författarens liv och vad det var som verkligen hände den dagen då hon dog. Hon börjar göra sin egen undersökning om detta.

Jag har tidigare läst Orkidépojken av Helena Dahlgren och när jag läser denna så är det mycket av berättarstilen som jag känner igen. Helena har en förmåga där hon i stället för att vara en författare som berättar en berättelse så låter hon huvudkaraktären ta tag i berättelsen själv och vi får en närgången inblick i en karaktärs liv.

Vi följer en person, som kanske inte mår bra och det är både upp och ned för huvudkaraktären. Precis som i verkliga livet så är det ingen dans på rosor och motgångar, riktiga som endast i ens huvud, krockar ständigt med huvudkaraktären.

Helena ger sin huvudkaraktär en röst som gör att den blir levande och man kan lätt känna en koppling till henne. Vi får ta del av hennes tankar och de är mer eller mindre totalt oredigerade, nu menar jag inte att språket i boken är dåligt eller rörigt. Nej, det är själva huvudkaraktären, Emma, som är oredigerad, och vad menar jag då med det? Jo, i många andra böcker så när en karaktär tänker och kanske även pratar så är de filtrerade på ett sätt så att de är fokuserade och bara relevanta för handlingen. Här har vi i stället en mera levande person, vars tankar går och olika håll, avbryter sin tankegång genom att spinna ut i någon sidogren i tankebanorna. Det är precis så som vi i verkligheten fungerar, i alla fall jag. För hur många gånger är man inte fokuserad på en sak och helt plötsligt dyker en annan tanke upp i huvud som inte har något alls att göra med det som man håller på med.

En annan sak som syns här som gör huvudkaraktären mer levande är att hon har en inre dialog med sig själv, alltså att hon verkligen svarar sig själv. Detta är något som jag verkligen kan relatera till när det kommer till att man tänker mera fokuserat på något. Då dyker ofta en annan version av en själv upp i huvudet som börjar prata med en. Nu kanske det är en varning på mig, men jag vill tro att jag absolut inte är ensam om detta.

Sedan måste vi prata lite om alla referenser som finns i boken. En av mina absoluta favoriter när det kommer till författare är Stephen King, han har betytt väldigt mycket för mig när det kommer till hur jag växte upp med böcker, allt från att ta steget till vuxenlitteraturen men även att ta kontroll över det hemska som gömmer sig i mörkret när du är ensam. Jag vet att Helena har en förkärlek till Stephen King också och det syns verkligen i denna då man hittar många referenser.

Det är inte bara referenser till Stephen King i denna bok, här har vi fullt med små hyllningar och hintar till lågt och högt inom populärkulturen. Det är allt möjligt böcker, film som musik. Jag är säker på att jag själv missar en hel del av dessa referenser, men de finns för de som har egna minnen om just de sakerna.

Och detta lite av meta-saken om litteraturvetare och författare så misstänker jag att det finns en stor del av Helena, eller en slags version av henne, igenom hela berättelsen. Hon är inte bara författare utan en som älskar och brinner för litteraturen. Hon visar verkligen att hon vet vad hon skriver om.

Vilken genre vad nu då denna bok? Saken är den att det är helt omöjligt att sätta den i en genre och som jag började, måste man verkligen det. Det är en roman som är en slags kärleksförklaring till kärleken till litteraturen, om nu detta låter logiskt. Det är en spänningsroman utan att vara en direkt spänningsroman, den har bitar av en skräckberättelse utan att vara en skräckberättelse. Det är en livsskildring. Det är kort och gott en roman och en riktigt bra en.

Rekommenderar denna till alla som älskar litteraturen och känner igen sig i att ha en favoritförfattare som har betytt mycket för en.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Orkidépojken

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar