Andreas Ek: Glaset mellan dem

Titel: Glaset mellan dem
Författare: Andreas Ek
Sidantal: 349
Förlag: Modernista

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Plågad av en sprängande huvudvärk vaknar Jannica Brandt upp i en bur av glas: ett sinnrikt konstruerat, underjordiskt fängelse där andra befunnit sig före henne - kvinnor som nu är döda. Sakta, genom smärtans dimma, börjar hon minnas hur hon tillfångatogs, ögonblicket då hon tappade garden och mördaren såg sin chans. Hon vet alltför väl vem han är, vad han gjort, och att tiden nu håller på att rinna ut.

Sambon Patrick, som nyligen skadats i samband med en skolskjutning, följer i frustration poliskollegornas rådvilla försök att hitta Jannica. Föga anar han att chansen att återse henne ytterst hänger på en person som befinner sig på andra sidan jorden - och som är internationellt efterlyst för flera mord.

Samtidigt som klockan tickar för Jannica skakas Stockholm av en ny mordvåg, där offren hittas i offentliga miljöer och förenas i ett märkligt mönster.

Mina tankar:

Detta är den fjärde boken om Jannica Brandt, de tidigare heter Mörkret inom honom, Det hon slåss för och Han älskade dem alla.

Då det är en bok i en serie så rekommenderar jag att man läser de tidigare böckerna innan man ger sig på denna. Speciellt den tredje boken då denna fjärde bok tar vid med händelsen som förra boken slutade med.

De som läst den förra boken vet ju hur den slutade, jag skall inte avslöja något om den, men baksidestexten säger en hel del. Vår huvudkaraktär, Jannica Brandt, är i en rätt så knivig situation och vi läsare får ta del i hur hon hanterar detta. Samtidigt så träder en annan karaktär in i handlingen och det är inte en trevlig person som man får lära känna, utan att ha några kunskaper inom psykologi så antar jag att detta är en väldigt narcissist person med våldsbenägna egenskaper. Det är en osympatisk person som man nästan mår illa av att läsa om och man blir förbannad på personen och hans agerande.

Precis som förra boken så rör sig handlingen fram i parallella handlingar. Dels då Jannica Brandt kamp för livet och så följer vi även denna våldsman. Det finns deckare där man bara följer utredningarna och får se efterlämningar av dåden, det vill säga de mördare personerna. Sedan finns det deckare, mera psykologisk thriller, där man får en djupare insikt i gärningsmannen och följer dåden i mera nutid, alltså när det händer. Denna bok är såklart det senare slaget och det gör att våldsdåden på ett sätt sätter sig djupare och det blir en mera brutal och gripande upplevelse.

Nu kan jag inte säga att detta är en autentisk bild på denna på av människa. Men med tanke på att författaren har jobbat många år inom polisyrket så kan jag tänka mig att han har stött på många av denna typ av människa. Det känns som en bild som är trovärdig och jag kan tänka mig att författaren har tagit inspiration från dessa möten med sådana människor och sedan såklart undersökningar och studier inom psykologi för att få en bra bild.

Har man läst något av författaren tidigare så vet man vad man har sig att vänta när det kommer till språk och handling. Det är ett språk som är rakt på sak, inga omskrivningar, det är tillräckligt målande för att man skall kunna se karaktärer och händelser framför en. Handlingen förs fram i ett tempo och driv som gör att det aldrig blir en tråkig stund. Även i de lugnare delarna av handlingen så finns det något som lockar en till att fortsätta läsa. Författaren kan verkligen det där med att leverera en spännande historia som även om den låter otrolig har en förankring i trovärdighet.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Andreas Ek är verkligen ett namn att räkna med om man vill ha välskriven och spännande berättelser, han borde verkligen synas betydligt mera än vad han gör då jag tycker att han levererar lika bra som de författare som toppar listorna. Jag rekommenderar denna, och resten av serien till alla som helt enkelt vill ha en bra deckare med drag åt den psykologiska thrillern.

Tidigare omdömen om författaren:

Raseri (Raseri #1)
Törst (Raseri #2)
Mörkret inom honom (Jannica Brandt #1)
Det hon slåss för (Jannica Brandt #2)
Förödelse (Raseri #3)
Fruktan (Raseri #4)
Flykt (Raseri #5)
Den sista marionetten (Joel Adler #1)
Han älskade dem alla (Jannica Brandt #3)
Strid (Raseri #6)

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar.se

Jenny Green: Det nästan begripliga

Titel: Det nästan begripliga
Författare: Jenny Green
Sidantal: 31
Förlag: Kraxa förlag

Baksidestext:

”Sextiofyra föremål på Västsveriges åkrar harprecis börjat lysa med ett svagt, pulserande ljus. Trots undersökningar är det fortfarande oklart var de får sin energi ifrån.”

En småkall och grå novembermorgon förändras Gunnars inrutade vardagslunk på ett sätt han aldrig kunnat föreställa sig, eller önska för den delen. Han vill att världen ska vara vanlig och förutsägbar. Han vill mata katten, se rosenbusken växa och lyssna på Ekot till kaffet i godan ro. Han är inte alls bekväm med allt ståhej och alla nyfikna som stövlar runt på åkrarna. Och för inte tala om Aronsson som ser pengar i allt.

Mina tankar:

Detta är en novell i förlaget Kraxas satsning på att ge ut skräck i kortformat.

Det är i noveller som man kan hittar de flesta udda kombinationerna när det kommer till ämnen och stilar. Det känns lite som att novellformatet är väldigt snällt när det kommer till att pröva på olika saker för författarna. Här vågar man testa gränserna och skulle det inte fungera är det inte så farligt, värre är det att ha skrivit trehundra sidor och bara få kasta det.

Kombinationen i denna framgår av texten på framsidan, folkhems-sci-fi. Det är vardagsrealism som möts av mystik i denna lilla berättelse. På några åkrar uppenbarar sig helt plötsligt några mystiska klot, det blir en rikstäckande nyhet och forskare kommer för att ta reda på vad dessa klot är för något. I detta befinner sig en man som bara vill att vardagen skall rulla på som det alltid har gjort, han är inte direkt för förändringar.

Vi läsare möts av en historia som till en viss del skulle kunna vara en av de där tv-serierna som går mitt på dagen och handlar om livet i en by. Om man skulle fortsätta jämföra med dessa tv-serier så följer denna novell just bara en karaktär i stället för hela byn. Men författaren nöjer sig ju inte med denna skildring av vardagen, mystiken kommer snabbt in i berättelsen och jag kunde inte låta bli att tänka på filmen Signs, där mystiska symbolen uppkommer på åkrar jorden runt.

Jag nämnde att novellformatet är snällt när det kommer till att leka med stilar. En annan sak som novellformatet är snällt med är att den tillåter mer att den kanske inte förklarar allt, den utelämnar en del och överlämnar det till läsaren att tänka ut eller hitta på resten själv. Ibland är det så att man inte skall förstå allt eller får det förklarat, det skall vara precis som titeln säger vara nästan begripligt, vilket också kan hinta om större saker som livet själv. Ibland så är det bara så att saker händer utan att det går att sätta en förklaring på det.

Jag rekommenderar denna novell till alla som vill ha en mystisk, lite nedtonad men finstämd berättelse om vardagen och kanske det utomjordiska.

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Joseph A. Davis: Hjärtedolken

Titel: Hjärtedolken
Författare: Joseph A. Davis
Sidantal: 379
Förlag: Stevali

Baksidestext:

Trubaduren Lars-Petter, Tusenvärlds hjälte, ligger i koma efter den ödesdigra striden vid stadsmuren, och Julia söker desperat efter ett sätt att väcka honom. I sin pappas dagbok hittar hon svar som hon hoppas kan hjälpa men även andra, omskakande svar som kastar nytt ljus över den stora sorgen som drabbat hennes familj.

Tillsammans med sin lillebror Edvin och deras vän prins Kasir ger sig Julia iväg på ett nytt äventyr för att rädda Lars-Petters liv. Men utanför Paradisums trygga murar härjar de skugglika fördunklarna och deras herre. Han är nästan redo att fullborda sin fruktansvärda plan för Tusenvärld. Det fattas bara två pjäser i hans lömska slutspel: Julia Andersson och hennes bror.

Mina tankar:

Detta är den fjärde och sista delen i Kampen om Tusenvärlden, en fantasyserie som riktar sig först och främst till åldersgruppen 9-12. De tidigare delarna heter Dunkelstjärna, Spegelbilden och Skuggpenseln.

För att hänga med i boken så skall man ha läst de tidigare böckerna i serien. Boken tar vid där den förra slutade. Vi träder än en gång in i Tusenvärlden. Man kan se serien som en portalfantasy, då den handlar om två syskon från jorden som förflyttar sig till en annan värld. En värld där det finns magi och dess viktigaste komponent är personers förmåga och kreativitet i att skapa saker. Magin ter sig olika från person till person. Det kan vara att man har en förmåga att kunna spela ett instrument och genom musiken så skapar man magin, andra målar.

Nu är vi framme vid den sista delen och nu skall allt knytas ihop. Genom hela serien så har den kreativa förmågan hos personer varit en röd tråd, då det är den som styr magin, men det skall även återspegla i vår värld. Författaren vill förmedla att det är viktigt att bevara den kreativa ådran i oss och inte låta den dö ut. Så även i denna del finns detta ämne centralt.

Saker är på sin spets i denna del och jag får säga att jag tror detta är den boken i serien som är som mörkast och allvarligaste, men även i mörkret så finns det ett ljus och en kraft som kämpar för att hålla mörkret borta. Det är spännande att ta del i denna sista strid, eller om man skall säga kamp. Handlingen tar vändningar hela tiden och man får svårt att lägga ifrån sig boken, man måste få reda på hur allt skall sluta.

Då boken riktar sig till en yngre målgrupp så är språket lätt att ta till sig, men det har ändå en vikt i sig och känns vuxet på ett sätt. När det kommer till själva handlingen så känns det som att den är rätt så avancerad, inte så att jag tror att målgruppen har några problem att följa med i den, barn förstår betydligt mera än vad vi vuxna tror och minns själva vad vi förstod i den åldern. Dock så tror jag inte serien är direkt för ovana läsare, de skall nog börja med något enklare.

Jag tycker att författaren knyter ihop handlingen riktigt bra en denna sista del av serien. Men att det är den sista är inte riktigt sant. Författaren har gett ut en bok efter denna, Nattlyktan, och i de finns det tydligen en kortroman som fungerar som en epilog till serien.

Jag rekommenderar denna bok, och hela serien, till de som vill ha en fantasy som är medryckande och spännande samtidigt som den har bra saker att förmedla till läsaren.

Omdömen om andra böcker av författaren:

Markus av Trolyrien (Markus av Trolyrien #1)
Verarnas drottning (Markus av Trolyrien #2)
Xirianas gåta (Markus av Trolyrien #3)
Dunkelstjärnan (Kampen om Tusenvärld #1)
Lögnspiran (Marduriens ljus #1)
Spegelbilden (Kampen om Tusenvärld #2)
Ödestornet (Marduriens ljus #2)
Skuggpenseln (Kampen om Tusenvärld #3)
Skaparkrafter (Tusenvärld)

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Lupina Ojala: Dockmakaren i Genadel

Titel: Dockmakaren i Genadal
Författare: Lupina Ojala
Sidantal: 45
Förlag: Catoblepas Förlag

Baksidestext:

Eleda drömmer om att bli inbjuden till det kejserliga palatset för att visa upp sin dockteater. Hon har studerat magins grunder och är en skicklig dockspelare, men hennes dockor är inte tillräckligt spektakulära. För att nå sitt mål beslutar hon sig för att resa till den avlägsna provinsen Genadel där de skickligaste dockmakarna i världen finns.

Mina tankar:

Denna novell utspelar sig världen Yddrios, en fantasyvärld som författaren har skrivit tre böcker om, Tårpilens år, Toner av guld och Shessandras hjärta. Denna novell skall ha anknytning till den sistnämnda boken, som jag ännu inte hunnit läsa. Har jag förstått det rätt så återkommer karaktärerna i den.

Lupina skriver inte det storslagna och episka fantasyberättelserna. Men hon har en sådan närhet och närvaro till sina karaktärer, värld och miljöer samt handling att det på sitt sätt blir storslaget, i alla fall i den bemärkelsen att det blir levande. Och denna lilla novell är inget undantag.

Med ett finstämt språk väver hon in oss läsare med sina karaktärer, det blir som man har känt dem ett tag och även fast detta är endast en novell så känner man att det finns mycket historik om dessa karaktärer. Världen är bra konstruerat, kanske tack vare att författaren har byggt upp den för sina böcker men även om man inte har läst böckerna så känner man att det är en värld som har en lång historia.

Jag ser denna novell som en berättelse om hopp och att följa sina drömmar, att våga följa dem. Även om man på resans gång stapplar och gör fel så är det ändå värt att följa sina drömmar. De kanske inte blir helt perfekta och så som man hade tänkt sig till en början. Men i slutändan så är det värt att följa dem.

Har man inte läst något tidigare av Lupina Ojala så fungerar denna novell som ett bra smakprov när det kommer till hennes skriv- och berättarstil men även en bra inkörsport till hennes fantasyvärld. Är man redan bekant med världen så är detta ett välkommet litet återbesök i den.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Tårpilens år (Yddrios #1)
Felice
Catoblepas ångnoveller No. 1 & 2

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Pascal Engman & Johannes Selåker: Nomaden

Titel: Nomaden
Författare: Pascal Engman & Johannes Selåker
Sidantal: 457
Förlag: Bokförlaget Forum

Baksidestext:

Det är 1996 och rejvmusiken dånar på Docklands medan skinnskallarna hänger på helikopterplattan vid Gamla stan. En välkänd nynazist fritas från en fångtransport utanför Norrtälje. Polisen Tomas Wolf kallas till platsen från sin storebror Kristians begravning. Kvällstidningsjournalisten Vera Berg ser fritagningen som en chans att få komma tillbaka in i värmen på Aftonbladet. Hon har degraderats till webbreporter, och är beredd att ta stora risker för att ta sig tillbaka upp på löpsedlarna.

Men när Vera hittar rymlingen ihjälskjuten i skogen blir det tydligt att det är något som inte stämmer med fritagningen. Vilka är inblandade och vad var motivet? Spåren leder mot ett okänt nätverk. Vilka är det som styr över det som händer?

Mina tankar:

Detta är den tredje delen i deckarserien Skymningsland. Den började med Till minne av en mördare och fortsatte med Skammens väg.

För att få ut det mesta av handlingen och boken så skall man ha läst de två tidigare böckerna i serien. Då förstår man bättre relationerna mellan de olika centrala karaktärerna. Det skulle gå bra att hänga med i handlingen utan att ha läst de tidigare delarna, men frågan är varför man skulle vilja hoppa över dem då det är två riktigt bra böcker.

Den första boken utspelade sig 1994 och författarparet mixade ihop verkliga händelser med deras historia och det blev en nostalgikänsla, för de som levde då, och samtidigt så blev den fiktiva delen av berättelsen mera verklig då man kunde sätta in den med händelser som man upplevt på något sätt. Självklart så tog de sig friheter och filade till de verkliga händelserna så att det passade bättre ihop med sin berättelse, men de höll sig ändå trogen sanningen.

Nu har vi kommit till 1996 och författarparet fortsätter med att ta verkliga händelser och använder de som en förankring till sin fiktiva berättelse. I andra boken, Skammens väg, fick vi ta del av hur det såg ut i vissa bitar av världen, man kan säga bitar av den politiska synen då, i form att huvudkaraktären åkte just till Skammens väg, en plats som fanns, och kanske finns fortfarande, i Tjeckien. Det rörde sig om sexhandeln och även om den återspeglade 1996 så återspeglar den även nutida sexhandeln också.

I den tredje delen så vill jag säga att de vrider upp den politiska synen ännu mera. Vill inte säga allt för mycket, även om det kommer fram rätt så tidigt i boken, men de skildrar en konflikt i ett land väldigt nära oss. Detta besök i boken fick mig att tänka att det var otroligt att denna konflikt pågick då och stämningen som de får till i boken fick mig att kippa efter andan och jag kunde verkligen känna faran att befinna sig i detta område på den tiden.

När det kommer till språket så tycker jag att det sitter precis som det skall och karaktärerna, som man lärt känna i de två tidigare böckerna, fortsätter växa och deras relationer mellan dem utvecklas och blir djupare. Man ser genom dessa böcker hur de, precis som verkliga människor går igenom faser och deras livsförhållande ändras.

Genom boken så finns det små händelser som utspelar sig på det sättet att några av de fiktiva karaktärerna stöter på verkliga personer och genom dessa möten så kan man läsa mellan raderna att de fiktiva spelar in på händelser som har fått genomslag i vår tid. Detta är små roliga saker som jag skrattar åt. Det är lite som Forrest Gump och Hundraåringen.

När det kommer till att återberätta om en viss tid så tycker jag att de fångar eran, så som jag minns det i alla fall, på ett bra sätt. Till exempel så fortsätter de med att internet är en ny sak och att reportern har blivit förvisad till typ källaren där webben håller hus. 1996 hade fortfarande inte internet slagit igenom och det såg som en sak som bara var en fluga som skulle försvinna, samt att det inte var så fint att jobba med webbdelen av tidningen.

I denna har de tagit sig en del stora friheter när det kommer till att sätta verkliga personer på ställen som de inte befann sig. Men jag skall tillägga att jag trodde på författarna att det verkligen var så, för jag mindes inte helt vad som hände 1996, det var först när jag läste en kommentar på nätet att någon tyckte att de tog sig för stora friheter med sanningen. Men det måste jag säga emot, för jag tyckte att det fungerade helt perfekt för att få till den handlingen och förutsättningar som det behövdes för att kunna knyta ihop deras fiktiva berättelse.

Boken har allt som man kan önska sig när man vill läsa en deckare. Det är spänning och en handling som griper tag i en med intressanta karaktärer och konflikter. Den har vändningar som man inte riktigt ser komma och vissa som man kanske ser kommer, ändå lika svårt att lägga ifrån sig boken. Samtidigt som man bjuds på en nostalgiresa tillbaka till 1996. Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en bra komponerad spänningsroman och jag ser fram emot att läsa nästa del i serien.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Till minne av en mördare (Skymningsland #1)
Skammens väg (Skymningsland #2)

[Pascal Engman]

Patrioterna
Eldslandet (Vanessa Frank #1)
Råttkungen (Vanessa Frank #2)
Änkorna (Vanessa Frank #3)
Kokain (Vanessa Frank #4)
X (Vanessa Frank #5)
Bestseller (Vanessa Frank #5)

[Johannes Selåker]

Förstfödd (Bruksfallet #1) Tillsammans med Joni Nykänen

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Monica Zetterlund: Varulv

Titel: Varulv
Författare: Monica Zetterlund
Sidantal: 24
Förlag: Kraxa Förlag

Baksidestext:

Mor Greta och far Axel vet inte vad de ska göra med flickan de tagit in som fosterbarn. Hon är inte som andra, uppför sig mer som djur än människa. I hopp om att ingjuta hälsosam gudsfruktan skickas hon till den lokala pastorn.

Mina tankar:

Detta är en novell som ingår i Kraxa förlags satsning på skräck i kortformat. Varje novell ges ut var för sig. Denna kom ut 2022.

När det rör sig om en berättelse i novellformat så är det vanligt att man kastas rätt in i handlingen och man har ingen uppbyggnad. Precis så är det i denna, de flesta transportsträckorna med förklaringar är borta och man som läsare får se mellan raderna och vad som sägs hur allt ligger till.

Handlingen är satt en tid tillbaka, riktigt när den utspelar sig är svårt att säga men det är rätt så långt tillbaka i tiden, vilken man förstår med miljö och de olika karaktärernas roller då man känner av det gamla Sverige.

Författaren bygger upp handlingen med några scener av tillbakablickar. Det är som lager efter lager tas av och man ser mera helheten. Titeln på novellen heter ju Varulv så det är ju inte svårt att tänka sig vad den handlar om, så när det pratas om blod i början så anar man vad det är som hänt.

Det är inte bara en skräckberättelse som läggs här framför oss, nej det finns en hel del saker att tolka in i berättelsen om man vill. Om att växa upp och förändras, i detta fall på flera sätt, och även delvis hitta sin plats i livet. Det är både brutalt och blodigt samtidigt som det finns en stämning av sorg och något som man skulle kunna se som ett finstämt hopp om bättre tider.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en berättelse som är en blandning av skräck och historisk livsskildring.

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tycker om boken: Bokbloggar

Oskar Källnar och Karl Johnsson: Armageddon

Titel: Armageddon
Författare: Oskar Källner och Karl Johnsson
Sidantal: 335
Förlag: Rabén & Sjögren

Ett recensionsex från förlaget , tackar så mycket.

Baksidestext:

Alice och Elias ska äntligen få landa på jorden igen, efter att ha varit borta i nästan ett år. Men det är bråttom. De måste hinna före Karnidda och hans kraoer till mammas stora hemlighet, en sanning som har makten att skapa kaos i hela galaxen.

För sent inser de att flera av deras fiender har följt efter. Snart är Stillheten det enda som kan förhindra att deras hemvärld förvandlas till ett brinnande armageddon.

Mina tankar:

Detta är den sjunde och sista delen i serien Imperiets arvingar, en sf-serie som riktar sig kanske först och främst till åldersgruppen 9-12 men varje inbiten sf-fan kan med behåll läsa denna serie. De tidigare delarna heter Bortförda, Järnrosen, Gravplaneten, Minnesskrinet, Fängelseflykten och Världsdanaren.

Man skall ha läst de tidigare böckerna i serien för att hänga med i denna bok. Dock så inleds boken med att Arisa, en AI som finns i rymdskeppet Stillheten, återberättar i sin logg vad som hänt i de tidigare böckerna. Jag ser detta mer som en uppfriskning av minnet i stället för att man skall kunna hoppa på den senaste delen.

Så för fyra år sedan fick vi läsare göra oss bekanta för första gången med de två människobarnen Alice och Elias som hamnar i ett äventyr av episka och galaktiska nivåer. Nu kommer vi till slutstationen och vilken resa det har varit. Redan nu kan jag säga att den har varit värd att följa med på.

Oskar Källner med sin text och Karl Johnsson med sina otroliga bilder har tillsammans skapat en värld, eller rättare sagt ett universum som man bara kan säga är om inte helt perfekt i alla fall så perfekt det bara kan bli. Deras kärlek till genren lyser så starkt i denna serie att den omfamnar läsaren och de vårdar genren på ett sådant sätt att man känner deras visioner i att lyfta fram den till alla.

För även om den inbitne sf-nörden hittar hur många detaljer som helst när det kommer till referensen till genrens alla formar, böcker som filmer, tv-serie, serietidningar och säkert även musik, så kan den icke inbitne lätt följa med i berättelsen handling och vem vet, kanske man blir biten av genren och gräver sig ned i den om man börjar läsa denna serie.

Det är inte bara alla referenser, som jag med säkerhet missade hur många som helst, som gör denna serie till något unik och bra. Själva handlingen har så mycket i sig när det kommer till att leva, växa upp och utvecklas som människa. Vänskap och familj är en central kärna när det kommer till detta, men även att våga göra saker, stå upp för vad man tror på finns där också. Allt packat med spänning som gör att man får svårt att lägga ifrån sig boken.

Boken är lättläst, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken åldersgrupp den riktar sig till. Samtidigt så är språket målande och Oskar Källner har fått till en udda skara karaktärer som samlas på rymdskeppet Stillheten och man kan inte annat än att älska dem och se hur de under resan gång i serien blir en familj.

Att sedan Karl Johnsson bilder passar så perfekt in i handlingen gör inte saken sämre. En del är så läckra att de borde säljas som planscher/tavlor att ha hemma på väggen. Det är inte bara texten som har referenser till genren, även i bilderna finns detta.

Så hur knyter då denna bok ihop säcken? Om man ser hela serien som en lång film eller en tv-serie så är det precis som det skall vara. Varje del har haft sitt tema och även lite stil och när man kommer till slutet av en berättelse så är det endast en sak som gäller och det är ett episkt avslut och det är just det som vi bjuds på här. Skall inte säga på vilket sätt men man tar upp de röda trådarna och samlar ihop dem, vi får även ett slags adjö som hör till genren.

Men är det då verkligen slutstationen? Nej, faktiskt inte, i alla fall inte till detta universum. För några dagar sedan så avslöjade Oskar Källner att Imperiets arvingar skall bli tv-spel, det verkar som att handlingen skall utspela sig efter denna serie, alltså kommer berättelsen att leva vidare och utvecklas. Vem vet, kanske man i spelet kommer att på något sätt stöta på några välkända karaktärer. Det skall bli spännande att se hur detta utvecklas.

Jag rekommenderar denna bok, och hela serien, till alla som vill uppleva ett sf-äventyr som är en enda stor hommage till hela genren samtidigt som den har en egen handling som står stadigt på sina ben. Även om den som sagt riktar sig till barn så vill jag poängtera igen att äldre kan absolut läsa denna med behållning. Räknar man med vetenskaplig faktabaserad sf så kanske man blir besviken, då man inte valt, av förklarliga skäl, att dyka ned i detta. Jag säger hej då till Alice och Elias för denna gång, men skulle inte bli allt för förvånad om man om några år får möta dem igen i bokformat, man skall aldrig säga aldrig.

Omdömen om tidigare böcker av författarna:

Oskar Källner:

Drakhornet (Nornornas Vävnad #1)
Disekvilibrium
Bortförda (Imperiets Arvingar #1)
Järnrosen (Imperiets Arvingar #2)
Gravplaneten (Imperiets Arvingar #3)
Minnesskrinet (Imperiets Arvingar #4)
Fängelseflykten (Imperiets Arvingar #5)
Världsdanaren (Imperiets Arvingar #6)

Karl Johnsson:

Vei Bok 1
Vei Bok 2

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tycker om boken: Bokbloggar