Lovisa Wistrand: Demondottern

Titel: Demondottern
Författare: Lovisa Wistrand
Sidantal: 240
Förlag: Whip Media

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Mörker. Passion. En skog som dödar. Och en magi så stark att den hotar att slita sönder världen.

I den oändliga skogen Eytherthlarn lurar faror runt varje hörn. Mohrelda har vuxit upp dold från omvärlden, jagad för sitt demoniska blod och den oberäkneliga kraften det besitter. En mäktig häxa har hållit hennes mörka magi i schack, men hur länge kommer det räcka?

Stjärnalvernas härskare Nemurath söker efter demonflickan och tror att den som kontrollerar hennes kraft kontrollerar allt. När han av misstag skadar en oskyldig kvinna som gått vilse i skogen tar han henne till sitt slott för att läka henne, utan att veta att kvinnan i själva verket är demonflickan han sökt efter så länge.

En mystisk sjukdom gör Mohrelda svagare för varje dag. Röster viskar i väggarna och hon ser saker som ingen annan ser. Vem är hon? Var härstammar hon ifrån? Och vem är egentligen den rättmätige arvtagaren till tronen?

Mina tankar:

Detta är en fortsättning på författarens Alvblodstrilogi, som består av Drakviskaren, Demonviskaren och Dödsviskaren.

Den är som en start på en ny serie i denna värld, men den hänger ihop med första serien att jag rekommenderar att man läser den först, speciellt för att lära känna världen som allt utspelar sig i.

Alvblodstrilogin var riktigt genomarbetad när det kom till just världsbygget, det gjorde att den blev en riktigt episk fantasy. Här känns det som att det är lite mera lättsammare när det kommer till just den biten. Världen finns där, men det är lite mera som att författaren valt att inte lägga lika stor fokus på detta, kanske litar hon på att läsarna kommer från trilogin där världen målades upp eller så känner hon att det är mera viktigt med karaktärerna och deras utveckling.

Boken är betydligt lättare än de tidigare i serien, både sidor och då innehåll tack vare att det inte är lika stor vikt på världsbygget. Detta är absolut inget negativt utan det är mera vad det är man är ute efter när man vill läsa fantasy.

Om de tre första böckerna var episk fantasy med stora inslag av romantik i form av förbjuden och omöjlig kärlek så är denna mera det som man nu kallar romantasy. Har man läst andra böcker av Lovisa Wistrand så vet man att hon gillar att skriva romantik och då helst med som sagt förbjuden eller omöjlig kärlek. I hennes fantasyböcker så lägger hon även till med spänning och det är inget undantag i denna bok.

För mig som inte vill ha ren romantik när jag läser en bok kände att författaren har fått till en bra balans mellan romantiken och spänningselementen. Med en intressant bakgrund och konflikt mellan olika karaktärer så bygger Wistrand upp en handling som håller kvar en.

Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en fantasy som går mera åt det romantiska hållet men ändå bjuder på spänning och en intressant värld.

Tidigare omdömen om författaren:

Drakviskaren (Alvblodstrilogin #1)
Demonviskaren (Alvblodstrilogin #2)
Equidae
Dödsviskaren (Alvblodstrilogin #3)
Netraya
Rovmärkt
Havsfödd

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Lovisa Wistrand: Havsfödd

Titel: Havsfödd
Författare: Lovisa Wistrand
Sidantal: 479
Förlag: Seraf Förlag

Baksidestext:

Om du sätter din fot i havet så kommer du att dö.

Liandras mormor är övertygad om att det vilar en förbannelse över kvinnorna i deras släktled och gör allt för att hon inte ska drunkna. Men Liandra dras ändå till havet. Snart slukas hon av djupet tillsammans med Nataniel, barndomsvännen som övergav henne.

Istället för att dö vaknar Liandra upp till en värld helt olik den på land. Hon har blivit förd till en undervattensstad, där friden emellertid blir kortvarig. Staden attackeras av monstruösa varelser och i kaoset ser hon Nataniel med fienden. Han överlevde och han är en av dem.

Nu måste Liandra och hennes allierade söka upp en mytomspunnen artefakt som sägs ge bäraren kraften att rädda havet från all ondska, men vad händer med personen som tvingas bära den?

Mina tankar:

Lovisa Wistrand är en väldigt produktiv författare, hon har sedan debuten 2017 skrivit nästan trettio böcker. Hon växlar lite mellan olika genrer men det är en sak som håller ihop dem alla och det är romans och kärlek, då ofta förbjuden.

Om vi håller oss till fantastiken, som denna bok håller sig till, så har hon skrivit nio böcker varav denna är hennes sjunde i genren. Hon har skrivit serier men de flesta är fristående och denna är just detta.

Hon har verkligen en förmåga att skapa olika världar och få dem att kännas levande med sina egna ordspråk och även slang, som man känner igen men ändå är helt olika från vår värld. Denna bok är inget undantag.

Här möter vi en värld i havet, full av sjöjungfrur, men det är att förklara det enkelt. I hennes version av denna vattenvärld så finns det många olika arter och alla håller inte sams. Ett storskaligt krig är annalkande och man vänder sig till myterna om ett legendariskt halsband, som är gömt på en hemlig plats, som kan komma att ge bäraren stora krafter. Flera grupper vill ha tag i detta halsband och det blir en farlig kapplöpning om vem som hinner först.

Till denna värld och i dessa farliga tider kommer en ung kvinna som är uppvuxen på land. Hon har alltid dragits till vattnet och hennes mormor förbjuder henne att gå dit då flera i hennes släkte har försvunnit ner i djupet. Hon klarar såklart inte att hålla sig borta och finner sig snart i en helt annan värld och hon får reda på saker om sig själv som blir svårt att ta in först, men hon finner sig och blir en kraft att räkna med.

Igenom författarens alla böcker finns det en röd tråd som återkommer, i alla fall i de som jag har läst, och det är att huvudkaraktären blir eller redan är kär i en karaktär som är mot alla regler att älska, det kan vara att de kommer från två grupper som är svurna fiender eller att den ene är till en början väldigt grym mot huvudkaraktären, näst intill sadistisk. Men kärleken brukar övervinna dessa hinder och finner en väg och de två karaktärerna inser vad de betyder för varandra.

Det är ett solitt språk och som sagt så är författaren bra på att måla upp nya världar, vilket man ser även i denna bok. Spänning blandas med romantik och det är en bra mix som gör att även om man inte är allt för mycket för sockersöt kärlek så kan man inte släppa boken. Det är kanske inte helt originella intriger och att kunna komma med en ny version av omöjlig kärlek-berättelse är näst intill omöjligt. Men författaren har skapat något som inte känns som gammal skåpmat utan man underhålls och roas av det man läser.

Jag rekommenderar denna till alla som läst hennes tidigare böcker, då först och främst de inom fantastiken. Har man gjort detta så kommer man att känna mycket av stilen i boken och det återkommande tema. För de som gillar fantastik men inte läst något av författaren ännu så rekommenderar jag denna till de som vill ha en mera romantisk ton av fantastik men ändå med stora doser av spänning och även magi. Det är som sagt ett solitt hantverk när det kommer till språk av världsbygge.

Tidigare omdömen om författaren:

Drakviskaren (Alvblodstrilogin #1)
Demonviskaren (Alvblodstrilogin #2)
Equidae
Dödsviskaren (Alvblodstrilogin #3)
Netraya
Rovmärkt

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Lovisa Wistrand: Rovmärkt

Titel: Rovmärkt
Författare: Lovisa Wistrand
Sidantal: 407
Förlag: Seraf Förlag

Baksidestext:

Etara lever i en instängd värld. Utanför murarna härjar smittan och de förbjudna djur som bär på den. Men när Etaras pappa blir sjuk tvingas hon ta sig ut i jakt på medicin, en jakt som slutar i katastrof. Hon blir biten av en vildkatt som kan vara smittad. Och hennes kropp förändras.

Medveten om den dödsdom som väntar lämnar Etara sitt hem för att söka sig till Afrikas savann, där hon får veta vad hon blivit: en var, en människa som kan omvandla sig till djur.

Geparden Tsaro tar henne under sina motvilliga vingar och lovar att träna henne. Men varjägare patrullerar savannen och så fort Etara sätter sin fot på Afrikas torra mark blir inget sig likt igen.

Mina tankar:

Detta är författaren Lovisa Wistrands sjätte fantasybok, men hon har även, sedan debuten 2017, skrivit ett antal böcker inom den romantiska genren samt även ett antal noveller i antologier.

Denna bok är en slags prequel till hennes bok Equidae då den utspelar sig i samma värld men innan händelserna i den boken. Denna boks huvudkaraktär, Etara, är faktiskt med i den tidigare boken.

Har man läst den Equadie innan denna, vilket inte alls är nödvändigt, så känner man igen världen och dess invånare med varer, människor som kan förvandlas till djur. Om man inte har läst den boken så fungerar denna riktigt bra som en inkörsport till världen och dess förhållande. I denna får vi reda på lite mer om hur situationen uppstår, hur varerna blir hatade och jagade av de vanliga människorna.

Har man läst någon tidigare fantasybok av Lovisa Wistrand så vet man lite vad man har sig att vänta här. Hon har en förkärlek att blanda in omöjlig kärlek mellan två karaktärer som till en början verkar vara så olika varandra att det inte finns en chans till lycklig kärlek men ändå finner en attraktion till varandra. Det finns i denna bok också, man kan ju kanske tro att denna omöjliga kärlek börjar att upprepa sig i hennes böcker men jag tycker att varje berättelse som hon har levererat har sina olika infall i denna grundberättelse som gör att varje känns unik och intressant att följa och se utfallet på.

Jag gillar denna värld som hon målar upp här, i den förra boken som utspelade sig i denna värld så följde vi en flicka som kunde förvandla sig till en häst och vi fick verkligen leva in i hästarnas värld. I denna så är det i stället kattdjur och då först och främst geparder som vi får lära känna och leva tillsammans med. Jag tror inte jag är ensam om det men jag fick starka känslor av Lejonkungen när jag läste boken, intrigerna och miljön som utspelar sig i Afrika. Jag menar inte att det på något sätt är ett plagiat på Lejonkungen, för det är en helt annan historia som målas upp här, men känslan var ungefär detsamma. Jag tycker verkligen hon har fått till känslan att vara ett stort kattdjur på savannen i Afrika på ett målande och bra sätt.

Lovisa har ett språk och berättarteknik som drar in en i handlingen och trollbinder en. Hon målar upp karaktärerna på ett levande sätt och man lär känna dem och man bryr sig om dem. Hennes förmåga att måla upp miljön som vi befinner oss i och hennes karaktärsporträtt gör henne till en av de främsta som vi har bland svenska författare som skriver inom fantastiken, hon håller verkligen en hög kvalité på det som hon skriver.

Boken är, som jag nämnt, kryddad med romantik men den är också gripande och spännande om man även ser förbi den romantiska biten. Så jag rekommenderar denna till alla som vill ha en välskriven fantasybok som har en bra balans av romantik och spänning och ett riktigt intressant världsbygge och karaktärer som har ett djup. Jag hoppas på att vi inte har sett det sista av denna värld med varer, med lite tur så kanske vi får följa någon annan djurgrupp någon gång i en inte allt får långt bort framtid.

Tidigare omdömen om författaren:

Drakviskaren (Alvblodstrilogin #1)
Demonviskaren (Alvblodstrilogin #2)
Equidae
Dödsviskaren (Alvblodstrilogin #3)
Netraya

Häftad Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Lovisa Wistrand: Netraya

Titel: Netraya
Författare: Lovisa Wistrand
Sidantal: 377
Förlag: Whip Media

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket.

Baksidestext:

Netraya dör för tidigt, hon är bara nitton år, men när hon ska bli tilldelad sin dödsvärld gör hon motstånd och allt blir fel. Tillsammans med dödsanden Imorfes kastas hon in i en värld där allt vill förinta henne. På kort tid måste hon finna sin väg ut, för annars blir hon kvar för alltid. Netrayas mål är dock större än så: hon vill tillbaka till sin egen värld. Hon vill leva.

Imorfes enda uppgift är att ta Netraya till dödsvärlden som hon till varje pris vill undvika, och skulle han misslyckas möts han av ett öde värre än döden. Men när Netraya och Imorfes blir förälskade kompliceras allt. Är kärlek värd att dö för?

Mina tankar:

Detta är författaren Lovisa Wistrands femte fantasyroman, hon har även skrivit några andra romaner samt noveller. Denna riktar sig till unga vuxna och uppåt.

Denna är en fristående roman, så den ingår inte i en serie som gör att man behöver ha läst andra böcker innan denna.

Lovisa har en förkärlek till att lägga vikt på just kärlek och relationer i sina berättelser och denna är inget undantag. Hon har tagit ett av de klassiska elementen när det kommer till relationer och det är att två personer som är näst intill varandras motsatser tvingas tillsammans och måste samarbeta för att klara sig.

Vi möter Netraya som är en ung kvinna som av vissa händelser kommer i kontakt med dödsanden Imorfes. Saker tillstöter och de båda hamnar i en främmande värld som enklast kan liknas med vår planet när dinosaurer levde. De gillar inte direkt varandra till en början men de blir tvungna att lita på varandra för att ta sig ifrån denna farliga värld, där allt vill döda dem.

En av alla styrkor som Lovisa har när det kommer till författarskap så är det att hon är otroligt bra på att bygga upp världar och måla upp dem på en sådant sätt att de blir levande för läsaren. Här kastas vi in i en farlig plats och vi kan riktigt se oss tillsammans med karaktärerna bland träden och de varelser som de stöter på under deras resa. Detta är dock inte den enda världen vi möter i denna bok, Netraya, kommer från en annan värld och även denna lyckas Lovisa snabbt måla upp när det kommer till hur situationen är där.

Det är som sagt en rik värld som vi möter här, men jag sa också att hon har en förkärlek till relationer. Det läggs stor vikt på de två huvudkaraktärernas relation till varandra. De båda växer som personer när de får lära känna varandra mer och mer och under resans gång ändras deras tankar om mycket.

Lovisa mixar spänningen med att överleva i en farlig värld och relationen mellan två personligheter på ett riktigt bra sätt. Hon håller uppe intresset och fångar läsaren med sitt språk så att det blir svårt att lägga ifrån sig boken, man vill veta hur allt skall sluta.

Så jag rekommenderar denna till alla som antingen har läst Lovisas tidigare fantasyböcker och gillat dem, man kommer att känna igen sig i hennes stil och de teman som hon tar upp, man kommer inte att bli besviken. Jag rekommenderar denna även till de som ännu inte läst någon bok av henne och är sugen på en välskriven och fantasirik berättelse som är både spännande och romantisk. Jag ser fram emot att läsa fler böcker av henne och det skall bli spännande att se vad hon hittar på härnäst.

Tidigare omdömen om författaren:

Drakviskaren (Alvblodstrilogin #1)
Demonviskaren (Alvblodstrilogin #2)
Equidae
Dödsviskaren (Alvblodstrilogin #3)

Häftad Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Lovisa Wistrand: Dödsviskaren

Titel: Dödsviskaren
Författare: Lovisa Wistrand
Sidantal: 473
Förlag: Whip Media

Baksidestext:

Iszaelda är förgiftad och en fara för alla i hennes närhet. Ensam ger hon sig av för att finna den viktiga livsblomman, och Akares följer efter för att vinna tillbaka hennes kärlek. Samtidigt närmar sig mörkret och attacken från demonerna. Portalen måste stängas nu.

I Iszaeldas frånvaro axlar Naeva rollen som ledare och gör allt för att samla allierade inför den kommande invasionen, men hur ska hon få städerna att inse allvaret? De är för få, och fienden för många. Keelan ger sig av för att häva Nyx förbannelse och Nyx vill bara finna Iszaelda. Allt är en enda härva, gruppen är splittrad och hotet kryper närmare och närmare. Känslorna flammar, svärden slår och kärleken svider i hjärtat.

Kommer Iszaelda att återvända i tid? Vad finner Keelan i skogens djup? Kan Nyx förbannelse hävas? Vem offrar sig själv och sin framtid för att rädda dem alla? Och vem kommer att kunna viska med de döda?

Mina tankar:

Detta är författaren Lovisa Wistrands tredje och avslutande del i sin fantasyserie Alvblodstrilogin, de tidigare heter Drakviskaren och Demonviskaren. Denna kom ut 2019.

Då det är en del i en serie så skall man ha läst de tidigare böckerna innan man ger sig på denna. Man får lite uppfriskat minne i början av boken om det är ett tag sedan man läste förra boken, vilket det var för mig. Med hjälp av detta så återfick jag minnet om de viktigaste händelserna och fann mig snart indragen i denna värld.

Boken tar vid där den andra slutade, efter karaktärernas resa i dödsriket så är det många saker som ändrat sig för dem. Men det är inte bara dem som har ändrat sig genom deras agerande, hela världen står nu inför en invasion som måste stoppas. I denna bok så ställs alla karaktärer till sitt yttersta när de måste finna en lösning till sina egna problem och det allmänna hotet mot världen. Många prövningar kommer att möta dem när de på egna håll måste finna svaren.

Det är en episk fantasyberättelse som målas upp i denna serie. Men i stället för att fokusera på det storslagna så får vi en nära kontakt med några karaktärer som spelar en central roll i den stora händelsen.

I förra delen så hade jag lite invändningar på att författaren valt att skriva ur ett jag-perspektiv oavsett vilken karaktär det är vi följer, i första boken så var det endast huvudkaraktärens, Iszaelda, perspektiv som var skrivet i jag-form. Jag kände att det var svårt att avgöra ur vems synvinkel det var man upplevde händelserna. Här är det upplagt på samma sätt men denna gång hade jag inga invändningar emot det och kände att det inte var några problem att känna av vem det var man följde. Detta jag-perspektiv gjorde att man befanns sig nära karaktären och man kunde lättare uppleva och känna detsamma som karaktären.

Det är en rik värld som vi får ta del av här och tillsammansmed det stabila språket som är fylligt och målande så blir resultatet en fantasyserie av hög kvalité. Denna sista del bjuder på många spännande händelser och vändningar, man sitter ibland med hjärtat i halsgropen för att man oroar sig över de olika karaktärerna, man är aldrig säker på utgången.

Författaren knyter ihop trådarna bra och när man har läst det sista kapitlet så känner man att man har fått svar på det mesta samtidigt som det känns som att karaktärerna kommer att leva vidare i denna värld även efter sista sidan, de har blivit levande och har ett liv som är större än serien i sig. Det är då jag anser att en författare har lyckats.

Men om det verkligen är det sista som är sagt om denna värld återstår att se, i efterordet så nämner författaren att en viss karaktär förtjänar en egen bok. Vem vet kanske en dag så skriver hon den och det skulle vara kul och intressant att läsa.

Tidigare omdömen om författaren:

Drakviskaren (Alvblodstrilogin #1)
Demonviskaren (Alvblodstrilogin #2)
Equidae

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Se vad andra tyckte om boken: Bokbloggar

Författarporträtt: Lovisa Wistrand

Fotograf: Angelica Klang

Berätta lite kort om dig.

Jag heter Lovisa Wistrand och bor i Uppsala tillsammans med man, son (+ ytterligare en om någon månad) och två katter. Jag debuterade 2017 med fantasyromanen Drakviskaren, har jämförts med Sarah. J. Maas och kallas ofta ”Sveriges fantasydrottning”. Förutom fantasy skriver jag även romance, feelgood och erotik.

När och vad väckte ditt intresse för fantastiken?

Som barn plöjde jag böcker som andra plöjde TV-serier. Det var ett av mina allra största intressen. I början var det mest hästböcker, Kitty, och Fem-böckerna som gällde, men sedan kom Harry Potter. Sedan kom Eragon. Och sedan kom David Gemmel. Jag blev som trollbunden av den sistnämndes böcker och slukade dem alla, trots att det var tjocka fantasyböcker för vuxna. Resten är historia, som man brukar säga.

Dessutom har jag alltid fascinerats av drakar, magi, bågskytte och svärdsfäktning, älskat kostymfilmer och trånat efter Medeltidsveckan på Gotland. Det är en del av den jag är. Böcker som innehåller fantasyelement i kombination med en dramatisk kärlekshistoria får mig ofta på fall.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Det var läsningen som väckte drömmen om att bli författare. Till slut kommer man till en punkt när det är dags att sluta läsa andras berättelser och börja skapa sina egna. Nåja, det är väl lite väl extremt, men jag gillar andemeningen i det. Efter en viss tid har man läst så många böcker att man blir inspirerad till att pröva själv. I alla fall blev jag det i väldigt ung ålder. Jag har alltid älskat att skriva berättelser av olika slag, små historier om krigare och prinsessor som läraren fick läsa upp i klassen, och när jag blev äldre bara utvecklades detta bara mer och mer.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Egentligen inte. Att vilja skriva var mitt eget påfund och jag har inte behövt någon att se upp till. Självklart har jag haft både favoritböcker och favoritförfattare genom åren, men inte på idolstadiet där man hänger affischer på väggarna och tillber dem.

Däremot älskar jag att jag delar skrivintresset/yrket med min man, som också är författare. Båda var djupt intrasslade i skrivandet redan innan vi träffades för första gången (på en skrivarkurs!), men att nu ha en make som delar min största passion här i livet är underbart. Vi kan sitta i timmar och diskutera skrivproblem, hjälpa varandra med idéer och slänga ut frågor som: ”Ska man skriva istället eller i stället?” Dessutom läser vi varandras texter (i mån av tid) och kommer med värdefull feedback. Trots att vi är gifta är vi stenhårda mot varandra när det kommer till kritik, för det måste man vara om den ska bli värdefull. Det gäller att vara peppande och konstruktiv på samma gång.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Lättast är dialoger. Jag älskar att låta konversationerna flöda fritt. Ibland går det så snabbt att jag måste skippa allt förutom rent prat i första rundan, för att jag inte hinner med annars. Då får jag gå tillbaka när dialogen är klar och lägga in alla ”han strök sig över hakan” och så vidare. Ofta är det som om personerna pratar i mitt huvud och jag måste skynda mig att skriva ner allt som sägs.

Svårast, eller kanske tråkigast, är miljöbeskrivningar. Särskilt inomhus. På ett sätt tycker jag om att beskriva vackra landskap i naturen, men det är också svårt. Det är lätt hänt att man grottar ner sig i detaljerna och gör texten tråkig, eller att man tvärtom råkar beskriva för lite – så att karaktärerna tycks befinna sig i ett vakuum. Fast jag vet inte. Även miljöbeskrivningar har sin charm. Det är väl mer att de är tråkiga att skriva när miljön i sig inte tilltalar mig.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag börjar med att skriva ner så mycket jag bara kan om handlingen och karaktärerna. Det är viktigt att jag får till en början, mitten och ett slut. Dessutom vill jag gärna tvinga mig själv till att skriva ner vad varje scen ska handla om, någonting som är riktigt svårt. Sedan skriver jag manuset från början till slut, ingenting annat fungerar för mig. Allt detta gör jag på datorn i olika Word-dokument.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Skrivandet är mitt enda arbete. Jag sa upp mig från ”det andra jobbet” för många år sedan, långt innan jag faktiskt kunde leva på mina texter, eftersom det var så svårt att få till skrivtid annars. Då levde jag främst på besparingar, men nu har det äntligen börjat vända (samtidigt som min make fortfarande har ett ”vanligt” yrke vid sidan av skrivandet, vilket helt klart underlättar tillvaron).

Jag skriver alltså på dagtid, men också på kvällar och helger. För snart två år sedan blev jag mamma för första gången och det innebär kraftigt reducerad skrivtid, trots att jag inte har något annat arbete än skrivandet. Eftersom coronan fortfarande härjar, om än på låg nivå, blir det extremt mycket vabb för minsta lilla och då blir det inte mycket skrivet. Det blir ofta till att sitta uppe sent när sonen somnat.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Jag har hopplöst dåligt minne, någonting som inte har blivit bättre nu när jag är gravid (det finns någonting som heter gravidhjärna – google it). Men även i vanliga fall tycker jag att det är svårt att få minnena att stanna. Varje gång jag lär mig något nytt föreställer jag mig att något gammalt glider ut och försvinner. Det här är en stor nackdel när man skapar karaktärer och egna världar, och det är också därför jag anstränger mig så mycket för att skriva ner all fakta i olika dokument på datorn. Jag lever och andas med mitt nuvarande projekt och har svårt att minnas detaljer om de andra.

För att dra ett exempel: Om jag tänker tillbaka på en film jag såg för ett år sedan kan jag minnas själva känslan – om den var fantastisk, bra, dålig eller medioker. Ofta minns jag enstaka scener och fragment som inte bildar en helhet. På samma sätt kan jag något år efter att ha läst en deckare, ha glömt vem mördaren var. Det här är både frustrerande och roligt, för det innebär att jag kan se om favoritfilmer och ändå njuta av att bli överraskad.

Ni kan ju tänka er hur det känns att få tillbaka ett manus från lektören – ett manus som man kanske skrev för ett år sedan – och det är dags att ta tag i redigeringen. Jag får alltid panik för att jag ”inte minns något”, men efter att ha läst igenom manuset grundligt brukar det lösa sig och jag kan redigera med stöd av faktadokumentet. Det jobbigaste är att få kommentarer som: ”Hur menar du nu? Hur sitter karaktärerna runt elden? Är Gabriella bakom Lukas?” och jag absolut inte minns hur jag tänkte när jag skrev. Som tur är går det mesta att lösa ändå, genom att hitta på och fantisera.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

Starka kvinnliga karaktärer. Ibland smyger jag in lite hbtq också, då jag anser att det tar för lite plats i litteraturen. Särskilt inom fantasyn tycker jag det är viktigt att få med karaktärer som inte enbart är hetero. Jag gillar också att lyfta orättvisor vad gäller kön och hudfärg.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Jag har nog inte utsatt varken mig själv eller andra för särskilt mycket i researchsyfte, även om jag gärna skulle testa bågskytte någon gång. Mindre grejer är väl att jag hållit andan för att ta reda på hur det känns att inte få luft, samt hållit händerna (löst) runt halsen för att uppleva lightversionen av att bli strypt. Annars utnyttjar jag gärna kunskaper jag redan har, som att rida till exempel. På hästar, alltså. Det är svårare det här med att rida på drakar, vilket inte riktigt går att researcha …

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Fantasymässigt har jag en ny roman på gång 2021. Arbetsnamnet är Rovmärkt och den ska ges ut av Seraf Förlag. Förmodligen blir det lagom till Bokmässan i september, fast det är nog inte spikat än. Liksom Equidae handlar boken om skepnadsskiftare, men tar sin början i Sverige där en kvinna blir biten av en katt och får mystiska förmågor. Hon flyr till Afrika för att finna svar på vad som hänt henne, men överallt finns jägare som vill ta henne tillfånga och hon får kämpa för att överleva på savannen tillsammans med andra som hon, medan de söker efter en plats där de kan leva i trygghet. Mycket kärlek och äventyr utlovas!

Även på romancefronten har jag en ny roman på gång. Våren 2021 utkommer boken med arbetsnamnet Kärlek Delete hos Ordberoende Förlag. Den handlar om två rivaler som tävlar om samma position som vd på ett stort telekombolag. Till en början avskyr de varandra, men när känslor uppstår blir allting plötsligt väldigt komplicerat.

[Bibliografi]

Fantastikromaner:

Alvblodstrilogin 1: Drakviskaren (Whip Media, 2017)
Alvblodstrilogin 2: Demonviskaren (Whip Media, 2018)
Equidae (Whip Media, 2019)
Alvblodstrilogin 3: Dödsviskaren (Whip Media, 2019)
Netraya (Whip Media, 2020)
Rovmärkt (Utkommer på Seraf Förlag, 2021)

Böcker som inte är fantastik:

Messengerduologin 1: OBS: Flirt (Hoi Förlag, 2018)
Sånger av is och ånga (Nicole Publishing, 2018. Skriven tillsammans med Åke Qvarfort bakom namnet Vanessa Salt)
Messengerduologin 2: OBS: Synd (Hoi Förlag, 2019)
En dans av drottningar (Lusthuset, 2019. Skriven tillsammans med Åke Qvarfort bakom namnet Serena Fox)
600 mil till dig (Ordberoende Förlag, 2020)
Kärlek Delete (Utkommer på Ordberoende Förlag, 2021)

Noveller:

Skogstjärnen, Klagosång och Det som lever i sjön Antologin: Sjön (Miramir Förlag, 2018)
Läppar i låga Antologin: #Älskanoveller: Nyanser av passion (Ordberoende Förlag, 2018)
Det börjar och slutar med blod Antologin: Grimm Special Edition (Sofi Poulsen, 2019)
Inlåst Antologin: Sällsamma berättelser jag fann i en garderob (Catoblepas Förlag, 2019)
Say Cheese Antologin: Farliga kretsar (Marwa Förlag, 2019)
Havannas hetta Antologin: Tabu (Whip Media och Miramir Förlag, 2019. Skriven tillsammans med Åke Qvarfort bakom namnet Vanessa Salt)
Arena av sand Antologin: De fördömdas bok (Everlasting Publisher, 2019)
[1] nytt mejl Antologin: Under misteln (Ordberoende Förlag, 2019)
Väsen Antologin: Stora Dockantologin (Magic Frigren Press, 2019)

+ Ett sjuttiotal erotiknoveller skrivna tillsammans med Åke Qvarfort bakom namnen Vanessa Salt, Serena Fox och Valeria Dare, utgivna som ljud- och e-böcker.

Lovisa Wistrand: Equidae

Titel: Equidae
Författare: Lovisa Wistrand
Sidantal: 545
Förlag: Whip Media 

Ett recensionsex från förlaget, tackar så mycket. 

Handling:

År 2043. Äventyr, faror och förbjuden kärlek i ett dystopiskt Afrika. Afryea har alltid fascinerats av det farliga och trots att det är förbjudet gör hon allt för att få skymten av människor. Tillsammans med likasinnade bor hon i en by bland de ödsliga afrikanska bergen. Skyddad från faror och jägare tillbringar hon större delen av tiden i djurhamn och får inte lämna samhället. Är människor så hemska som alla påstår? Finns varjägare på riktigt? Hur skulle det kännas att leva i en människostad? Hon vill ut, upptäcka världen och uppleva äventyr. När Afryea blir tillfångatagen av varjägaren Dover uppfylls hennes önskan, men inte alls på det sätt hon tänkt sig. Savanner, ödemark och mystiska djungler. Nu måste hon göra allt för att fly och ta sig hem igen. Men vad gör man när man utvecklar känslor för personen som leder en rakt mot döden?

Mina tankar:

Detta är författaren Lovisa Wistrands senaste bok. Hon har tidigare skrivit både fantasyböcker och romantiska böcker dels medverkat i ett antal antologier. Denna skulle jag klassa som en romantisk urban fantasy som utspelar sig i framtiden och har drag av spänning i sig.

Jag har tidigare läst hennes böcker Drakviskare och Demonviskaren och denna påminner till en del om dessa böcker då även de, likt denna, innehåller en till synes omöjlig kärlek som en huvudingrediens i handlingen. Och precis som i de två böcker så har hon även byggt upp ett litet eget språk som bygger upp en bakgrund till hela handlingen. I sina fantasyböcker har hon gjort det mera på djupet medan i denna har hon bytt ut några ord, man faller snabbt in i hur vissa av karaktärerna pratar och det känna naturligt.

Det är inte det stora episka där någon skall rädda världen utan vi stannar med varhästen Afryea som levt isolerat med andra varer, djur som kan förvandla sig till människor. De håller sig gömda då samhället är rädda för varer och hatar dem. Här möter vi en främlingsfientlighet som ligger som ett hot igenom berättelsen då Afryea ofrivilligt kastas ut i den fientliga världen utanför hennes säkra by.

Det är som sagt inte det stora episka utan vi får en nära kontakt med henne och hur hon får ta del av världen utanför. Hon slits mellan många känslor och tankar. Det blir av en personlig resa och utveckling för vår huvudkaraktär.

Det osar av känslor mellan de två huvudkaraktärerna och är romantiskt. Men det är inte så romantiskt att det känns olidligt om man är ute efter spänning. För under resans gång händer det många andra saker också. Så om man inte är allt för mycket för det romantiska så känner jag att denna berättelse har en lagom nivå, fast den är en viktig central del i handlingen, som passar de som vill ha det lite mera åt det spännande hållet.

Hon har fått till språket riktigt bra och målande. Karaktärerna är bra gjorda och det är en bra miljö, Afrika, som hon valt att sätta handlingen i. Det är en varm och farlig plats och stora delar ödemark utan någon befolkning. Jag gillade det med varerna att de hade personligheter efter det djuret de var. Lovisa har fått till det riktigt bra här och jag skulle gärna se fler berättelser från denna alternativa verklighet. Det skulle vara roligt att även följa andra varer i denna värld, kanske få reda på mera på hur allt startade.

Lovisa Wistrand är en författare som gillar att hoppa mellan olika genre men hon klarar det galant, nu har jag inte läst hennes rena romantiska böcker då jag känner det inte riktigt är min genre, men vad jag ser i denna och tidigare böcker så misstänker jag att hon även klarar sig bra i den genren. Det skall bli intressant att se vad hon kommer med i framtiden. Vilken genre hon kommer att välja då.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:
Drakviskaren
Demonviskaren

Häftad Bokus Adlibris

Följ mig på Facebook eller Instagram
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Bokbloggar.se