Författarporträtt: Maria Wälsäter

Berätta lite kort om dig.

Maria Wälsäter, författaren bakom bland annat Doressea-trilogin, är en värmländsk storkonsument av populärkultur i alla dess slag. Särskilt sådant som faller inom fantastikgenren. Hjärtat slår lite extra hårt för djur, matlagning, bakning, inredning, fotografering, gaming, skönhet och hälsa – och givetvis skrivandet.

När och vad väcktes ditt intresse för fantastiken?

Det mystiska, magiska och oförklarliga har alltid lockat. Jag läste mycket som barn, och i sagorna kunde allt hända. Ingenting var omöjligt. Det konceptet tilltalar fortfarande idealisten och drömmaren inom mig. Ögonen öppnades på riktigt i och med Peter Jacksons tolkning av Tolkiens ”Sagan om ringen”. Jag hade knappt åldern inne att se första filmen på vita duken, men efter biobesöket var jag helt förlorad. Från och med den upplevelsen behövde jag regelbundna injektioner av fantastik, i all dess former.

Vem eller vad har inspirerat dig till att skriva och när började du skriva?

Min första och största inspiration var ändå Astrid Lindgren. Som barn levde och andades jag hennes vackra berättelser. I grundskolan låg jag, kunskapsmässigt, ganska långt före min åldersgrupp. Lärarna kunde därför ge mig stora friheter, och jag nyttjade tiden till att skriva egna sagor (som jag sedan illustrerade på bildlektionerna). Efter skoltid skrev jag vidare. Men mitt första, riktiga bokprojekt påbörjades inte förrän jag år 2013 blev sjukskriven. Rastlösheten var total fram till dess att jag hittade tillbaka till skrivandet. Det projektet skulle komma att bli ”Avien”.

Någon författare (eller annan person) som har betytt mycket för ditt eget skrivande?

Den här listan kan göras orimligt lång (tänk er ett tacktal på Oscarsgalan). Men förutom mina föräldrar – som uppmuntrade läsandet och skrivandet, och gav mig fantasibränsle i form av böcker och ett otaligt antal VHS-filmer – får jag säga min vapendragare (tillika illustratör och formgivare) Linn Creutzer. I henne har jag haft ett ovärderligt bollplank vad gäller Doressea-trilogin. Många av de mer laddade scenerna har testats på henne allra först; hennes reaktion på dem ligger till grund för vad som överlevde första redigeringsrundan (och då särskilt ”Stjärnfödd”). Jag är henne oändligt tacksam.

Vad tycker du är svårast och lättast/roligast att skriva?

Min egen akilleshäl är actionscenerna. Ibland kommer de helt naturligt, men när de inte gör det vill jag slita håret av mig. Jag vänder och vrider på ord och meningar i all oändlighet, och tycker ändå inte att jag får till det så som jag ser det inuti huvudet. Ibland händer det alldeles för mycket på ingen tid alls, och ibland är det precis tvärtom. Lättast och roligast att skriva är dialogerna. Det är genom dem karaktärerna på riktigt får visa vilka de är, vad de går för, och var deras lojaliteter ligger.

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag behöver, och tar mig, extremt stora friheter i min skrivprocess. Till att börja med låter jag inspirationen hitta mig, trots alla råd om att man ”borde” jaga den. När den väl slår till är jag extremt produktiv och spyr ur mig text tills jag i princip däckar. Jag ser, hör och andas projektet i fråga.

Jag arbetar helst kronologiskt, börjar i början och slutar med slutet, men då behöver målet vara supertydligt. Det är lätt hänt att hamna på villovägar när karaktärerna lever sina egna liv. Ofta gör och säger de saker som inte alls var planerat i förväg, men det är när jag utforskar dessa villovägar som jag själv tycker att jag skriver som bäst och har det mesta flowet. Så är jag en sådan där mytomspunnen författartyp som redigerar under tiden jag skriver. Ibland stjälper det mer än det hjälper, men jag tror att det sparar mig både tid och förnuft i det långa loppet.

Hur lägger du upp ditt skrivande kontra arbete, familjeliv?

Tiotusenkronorsfrågan: hur får någon någonsin ihop livspusslet? Jag blir både imponerad och inspirerad av de som lyckas bolla brödjobb med familj och författarskap. Drömmen är ju, föga förvånande, att en dag kunna försörja mig på författandet. För att drömmen ska bli verklighet behöver jag nog producera mer text än jag klarar av vid sidan av ett heltidsjobb. Därför testar jag, nu och en period framöver, att helhjärtat fokusera på skrivandet. Förhoppningsvis ger det något slags resultat.

Berätta någonting som du tror att dina läsare inte känner till om dig.

Enligt sambon har jag en ohälsosam kärleksrelation med krukväxter, som oftast slutar med krukväxtens död – trots att jag verkligen (verkligen!) anstränger mig för att hålla dem vid liv. Det har gått så långt att sambon liknar vår trea vid ett växthus. Och så köper jag blombuketter till mig själv när jag tycker att jag har gjort mig förtjänt av det. Sötsaker missbrukas också som belöning, och har jag väl börjat baka slutar jag inte förrän det är slut på plats i både kyl och frys.

Är det något du brinner extra för och gärna lyfter fram i dina texter?

För den som är intresserad av personlighetstyper är jag en renodlad ENFT-P. Visionären i mig drömmer om ett samhälle där alla behandlas lika, oavsett kön, religionstillhörighet (eller brist därav), fysiska attribut, sexuell läggning och funktionsvariationer. Jag hoppas och tror att detta avspeglas i mina texter. För mig är det så viktigt att de som ges möjlighet att göra sin röst hörd också tar chansen. Vem ska annars göra det? Jag tänker aldrig påstå att jag har en lösning på något av världens många problem, men att kasta ljus på problemen är ett första steg mot förändring. Ju mer jag hittar min egen röst, desto modigare blir jag. Om ”Stjärnfödd” tar ett stort kliv i den riktningen, så springer ”Själagrav” ditåt.

Vad är det konstigaste/udda du gjort för ett bokprojekt?

Här önskar jag att jag hade någon rolig anekdot att återberätta, men jag har nog hållit mig inom ramarna för vad som anses socialt accepterat. Dock blev jag pang bom-blixtförälskad sommaren 2019, under redigeringen av ”Stjärnfödd”. Utan att avslöja för mycket tror jag att manuset hade stor nytta av min kärlek, eftersom huvudkaraktären Isondra befinner sig i en liknande situation. På den vägen fick manuset en stor dos äkthet.

Vad kan du berätta om vad du har på gång härnäst?

Just nu håller jag på med flera spännande skrivprojekt. Jag befinner mig i slutfasen av råmanuset till ”Själagrav” (den avslutande delen i Doressea-trilogin), samtidigt som jag håller på att översätta ”Avien” (första delen i samma trilogi) till engelska. I dagarna har också ett frö såtts vad gäller en (än så länge) hemlig bokidé. Jag kan avslöja att den andas dystopisk science fiction med magiska inslag, science fantasy helt enkelt.

[Bibliografi]

Romaner:

Avien (Ebes Förlag, 2018)
Stjärnfödd (Ebes Förlag, 2019)
Själagrav (Ebes Förlag, 2021) (preliminärt datum)

Noveller:

Tabu (Miramir Förlag/Whip Media, 2019)

Maria Wälsäter: Stjärnfödd

Titel: Stjärnfödd
Författare: Maria Wälsäter
Sidantal: 370
Förlag: Ebes Förlag 

Ett recensionsex från författaren, tackar så mycket.

Handling:

Att Isondra fortfarande lever är ett mirakel i sig. Nu slits hon mellan vem hon var, vem hon borde vara, och vem hon är, samtidigt som allt hon har jobbat så hårt för att bygga upp faller ihop runt henne. Till på köpet blir hon beskylld för ett brott hon inte begått, av de hon trodde var hennes allierade. När ingen vill veta av varken Isondra eller hennes jämlikar har den långa, farliga flykten bara börjat. Mitt i allt kaos växer ett oförklarligt band fram, mellan Isondra och någon som hon verkligen inte vill ha med att göra. Bandet får sin näring ur uråldriga krafter som ingen riktigt förstår sig på, och än mindre rår på. Snart inser Isondra att varken Dorien eller Elysien är den verkliga fienden i den eviga kampen mellan ljus och mörker.

Mina tankar:

Detta är andra boken i serien om Isondra och världen hon lever i. Det är en fantasyserie som riktar sig mot unga vuxna och uppåt.

Då det är andra boken i en serie och det är inte fristående så skall man ha läst första boken innan man ger sig på denna. Boken tar vid strax efter den första slutade, jag hade först lite svårt att komma ihåg vem som var vem och allt vad de hade gjort i första boken. Men det tog inte så lång tid så fick jag de olika karaktärerna på plats igen. Har tänkt att när man läser serier så borde man ha skrivit en sammanfattning om de olika karaktärerna och viktiga händelser så att man snabbt kan friska upp minnet när man läser nästa del i serien och det tar ett tag mellan böckerna.

Jag fastnade för Isondra i första boken och i denna så tycker jag att man får lära känna henne ännu mera in på skinnet. Boken är skriven i jag-form så det är ur hennes synvinkel som vi upplever handlingen. Vi får en nära kontakt med karaktären med hennes tankar och känslor samt hennes handlingar utefter detta. Vissa stunder så öppnar Isondra sig verkligen och det känns att hon pratar direkt till läsaren med sina tankegångar. Hon blir verkligen en levande person och man känner att man bryr sig riktigt om henne. Jag träffade författaren på bokmässan 2019 och nu när jag läste boken så gjorde mitt undermedvetna att jag projekterade författaren till Isondras utseende och det gjorde att jag även gjorde tvärtom, att Isondras känslor och tankar blev författarens. Om det nu var därför som Isondra blev ännu mera levande i denna boken än i första vet jag inte, men jag vill tro att författaren har blivit varmare i kläderna och vågar skriva ännu mera känslosamt i denna bok.

Jag har hört att många författare fruktar den beryktade andra boken som de skall ge ut, kommer den att leva upp till förväntningarna som läsarna av första boken har? Jag kan lugnt säga att Maria lyckas med att leva upp till förväntningarna och mer därtill. Första boken fick vi bekanta oss med världen och dess magisystem och karaktärerna. I denna så får vi veta ännu mera om världen samt får följa med på en omskakande och känslosam resa för karaktärerna.

Språket är fint och ibland poetiskt och filosofiskt, allt på ett harmoniskt sätt. Med detta språk och genuina karaktärsuppbyggnad så tycker jag att Maria ställer sig långt fram i fronten bland svenska fantastikförfattare och bevisat något som jag har sagt många gånger, att det finns riktigt bra svensk fantasy som håller minst lika hög standard som de internationella författarna.

Utan att avslöja något så kan jag säga att efter att ha läst slutet så kan inte tredje boken komma snart nog, vill ha den nu och om en författare lyckas med att lämna sina läsare på detta sättet så kan man bara säga att denne har gjort ett bra jobb.

Omdömen om tidigare böcker av författaren:

Avien

Inbunden Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris 

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur
Bokbloggar.se

Maria Wälsäter: Avien

Titel: Avien
Författare: Maria Wälsäter
Sidantal: 335
Förlag: Ebes Förlag

Handling:

Har alla förbud en orsak? För att rädda livet på sin sjuke lillebror fattar Isondra ett desperat beslut. Hon kan aldrig föreställa sig hur hennes handlingar kommer att vända upp och ned på den redan sp instabila världen. Under hennes resa suddas gränserna mellan vän och fiende ut i samma rasande takt som hemligheterna flyter upp till ytan. När kunskapen står på spel innebär varje handling liv eller död för många fler än bara Isondra och hennes bror.

Mina tankar:

Detta är Maria Wälsäters debutbok och det är en fantasybok som är den första i en trilogi. Den riktar sig till unga vuxna och uppåt.

Det är en fantasyberättelse som innehåller en del av de klassiska elementen, men den bjuder på en del nytt också. Den blandar detta på ett så bra sätt att det är en berättelse som man lätt tar till sig och man känner sig snabbt hemma i denna värld. Grunden är att två folkslag har en tvist som pågått länge, det är ett ständigt krig mellan dem. Det ena folkslaget har stängt inne sig i sin huvudstad och skyddar sig med hjälp av någon slags magisk barriär. Denna huvudstad är överbefolkad och fattigdom råder bland de flesta.

Det är i denna huvudstad som vi möter vår huvudkaraktär, Isondra, en ung kvinna som är full av liv och drömmer om världen och äventyren utanför murarna, det är ytterst få av stadens invånare som varit där och då under väldigt strikta bestämmelser. Boken är skriven i jag-form så vi får ett nära möte med Isondra och får lära känna henne väldigt bra.

Det är med hennes ögon, tankar och känslor som vi sedan får ta del av denna värld som finns först innanför murarna och sedan, utan att jag avslöjar för mycket, utanför. Det är en perfekt förutsättning att vi som läsare och att vår huvudkaraktär är så gott som lika oerfarna av den världen som står framför att utforska. Hon vet bara lite mer än vad vi vet, men är allt som hon har fått reda på sant eller är den en vinklad tolkning.

Språket är riktigt bra och målande. Handlingen drivs framåt med Isondras tankar och dialoger med andra personer. Hon är verkligen en karaktär som man gillar, hon har det där äventyrliga i sig och fast det ibland är svårt och mörkt så har hon en glimt i ögat.

Det finns nog inte riktigt någon rakt igenom klar ond person. Alla har sin agenda och de känner att det som de gör och står för är det rätta. Det är en stor gråzon om vad som är rätt och fel, hur långt man kan gå utan att ha gått över gränsen. Och detta är något som jag anser är riktigt bra, för när två sidor tvistar emot varandra så är det ofta så att båda anser sig ha rätten på sin sida.

Det är en spännande historia som målas upp och man dras riktigt in i den. Det är en rik värld med en lång historia bakom sig. Den känns levande och jag ser inte det omöjliga i att denna värld kan växa utöver denna planerade trilogi, kanske små, eller längre, berättelser som utspelar sig innan, för det finns en del som man kanske vill veta där. Men först så vill jag få reda på hur det kommer att gå för Isondra i nästa bok, som kommer denna månad.

Kartonnage Bokus Adlibris
E-bok Bokus Adlibris 

Följ mig på Facebook eller Instagram 
Bokbloggar.nu - Samlar bloggar om litteratur  
Bokbloggar.se